Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v4

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 4.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill (med ett undantag, som förklaras längre ner):

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva. Om du blivit ikryssad av någon annan och inte vill vara ikryssad, känn dig fri att ta bort kryssen och/eller ditt namn. Om du framledes vill slippa få ditt filmtittande registrerat i dokumentet, markera hela raden där ditt namn står och färga bakgrunden grå eller någon annan tydlig färg. På så vis blir det lätt att minnas att du inte vill vara med.


DEN ICKE FRIVILLIGA REGELN: INGA SPOILERS.
Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Mycket praktiskt!

 

[anth]

Kowarekake no Orgel
Japansk 30 minuters seinen (vuxen) anime-kortfilm från 2009, engelsk SUB/DUB
Genres: SF-tragedi om en android

Titeln "Kowarekake no Orgel" betyder ungefär "den nästan trasiga speldosan".

Handling
En kväll, när Keiichir? ska slänga sopor, hittar han en trasig android-tjej på soptippen. Han tar med den trasiga roboten hem i hopp om att kunna laga henne, men det går inte då hon är en så gammal modell att det inte finns några reservdelar.
Nästa morgon har dock androiden vaknat till liv och står och lagar frukost till honom. Men det visar sig snart att hon är allvarligt skadad (hon har t.ex. inget minne kvar) och det är bara en tidsfråga innan hon "dör" på nytt.
Keiichir?, som nyligen förlorat hela sin familj i en trafikolycka, börjar sakta vakna upp ur sin depression i androidens närhet och vi får följa deras liv tillsammans.

Omdöme
Det här är ingen unik berättelse, se t.ex. Planetarian: The Reverie of a Little Planet eller Plastic Memories.
Och det hela faller tilbaka på den klassiska berättelsen om en äldre sur man som tar hand om en dödssjuk flicka som genom sin livsglädje får mannen att börja le igen fastän man vet att hon snart kommer att dö.
Att historien berättats flera gånger tidigare ändrar inte faktumet att just den här versionen är fantastiskt bra. Jag är djupt imponerad över att en så kort film lyckas skapa så starka känslor, speciellt med tanke på att filmen är en "Original video Adaption" (OVA), den är varken gjord för biografer eller för att visas på TV.
Jag rekommenderar den här filmen varmt och föreslår att du genast ser den - speciellt då hela filmen för tillfället finns på Youtube:

Betyg: 8/10

 

[Krille]

Jag har sett Horns.

Ignatius Perrish (Daniel Radcliffe) är huvudmisstänkt för mord och våldtäkt på sin flickvän Merrin (Juno Temple). Även om han frikänns på grund av avsaknad av bevis så stöts han ut av samhället och gömmer sig hos sina föräldrar och sin bror Terry (Joe Anderson).

Efter likvakan ledd av Merrins pappa (David Morse) – som förstås tror att Ig är skyldig – och efterföljande bläcka vaknar Ig med ett par horn i pannan. Och hornen verkar ha förmågan att dra fram det värsta ur folk – utom Lee (Max Minghella), Igs barndomskompis och försvarsadvokat.

---

Horns börjar bra, som en mörk urban fantasy om folks absolut mörkaste karaktärsdrag och svagheter, och Daniel Radcliffe funkar asbra som Ig. Hans ångest och hans ilska lyser igenom skärmen. Filmen jobbar mycket med tillbakablickar, som kommer med insikter som hornens kraft ger, och det funkar och drar ner tempot så att den bleka dimmiga miljön i västra Kanada får möjlighet att slå igenom. Estetiskt är filmen skitbra och riktigt otäck! Det lättas upp då och då av svart humor.

Men sen kommer upplösningen, och då tappar den. Tyvärr.

 

[Daniel]

Lugn och ödslig kväll på biografen igår (det är helst då man vill gå och se film, eller hur?) så jag passade på att se Hacksaw Ridge.

Det blir en lång text, eftersom den inte är helt lätt att bedöma för mig. Jag verkligen gillar Mel Gibsons historiska (eller "historiska") filmer. Ja, Braveheart är pekoralt historiskt inkorrekt på alla plan men det är fanimig världens bästa film nånsin.

I Hacksaw Ridge skildrar Mel Gibson andra världskriget, och kampen i Stilla Havet mellan amerikanerna och japanerna. Historien kring händelserna här har jag noll koll på, så jag kan inte uttala mig om hur historiskt korrekt den verkligen är, "a true story" kan man ju sällan lita på när det gäller film.

Jag hade inte sett någon trailer (vilket jag sällan gör) men trodde mig väl veta vad jag skulle se. Braveheart, The Patriot osv följer ju en viss mall, liksom. Episk och kanske lite naivt romantiserad krigsfilm.

Och även i början av Hacksaw Ridge trodde jag mig kunna se denna mall, och trodde jag visste ungefär hur det skulle utveckla sig och att den första stridsscenen snart skulle komma (eftersom jag var inställd på en slagfältsfilm) men jag hade helt fel på den punkten.

För filmen är uppdelad i två akter, där den första förvånande nog är ett drama som utspelar sig i hemstaden och i militärens träningsläger. Att så mycket av filmen skulle upptas av detta hade jag inte väntat mig, och det är ju alltid trevligt att bli överraskad. Jag blev även överraskad över att det inte var någon stridsduglig "manlig" officer vi skulle följa som huvudperson, utan en vapenvägrande medic!

(Hade jag läst två rader om filmen innan jag såg den hade jag ju förmodligen vetat om detta, men det gjorde jag alltså inte. Jag föredrar att uppleva film på det sättet, att bara gå in och få berättelsen som förstahandsupplevelse.)

I filmens andra akt hamnar vi i striderna vid Hacksaw Ridge. Precis som man väntar sig av Mel Gibson är det skoningslöst blodigt våld. Och detta med en oerhörd nerv och spänning. Det var verkligen en fysisk upplevelse - den lilla publiken i min biosalong vred sig i sätena och det var ofta händer för ansiktet. Otroligt jävla effektiv krigsskildring. Kändes in i magen. Och dessutom ett antal fruktansvärda jumpscares som fick mig att sprattla till som en galning.

Filmen har fått mycket god kritik, och är nu också Oscars-nominerad för Bästa film. Men det finns ett problem. Kristendomen.

Om någon forumare är troende kristen bör du sluta läsa detta nu, eller ta skiten, för jag ber inte om ursäkt över att jag anser att dogmatisk religion och i synnerhet kristendomen är en av de mest ondskefulla och farliga idéer som mänskligheten utvecklat. Jag har inga problem att se karaktärer i film eller litteratur ha en kristen Gudstro, speciellt inte när det är en historisk skildring för då är ju Gud i stort sett ofrånkomlig, men i det tidevarv vi lever i nu, det så kallade moderna och utvecklade 2010-talet, blir det en besk smak att se en effektivt känsloladdad krigsfilm där huvudpersonerna är fundamentalt kristna och även de mindre kristna karaktärerna är starkt troende.

Med den radikala högern i maktställning på många håll i västvärlden, inte minst i USA, blir det en jävligt obehaglig känsla av att se sådana här skildringar, där nationen tjänar Gud för att besegra ondskan. Däremot innehåller ju filmen aspekten av hur krigsupplevelsen allvarligt psykiskt skadar de enskilda individerna, så det är verkligen inte bara flaggviftande patriotism, även om slutsatsen verkar vara att viss ondska måste besegras med våld.

Och ja, axelmakterna var jävligt vidriga, och andra världskriget kanske var det sista riktigt berättigade kriget som USA deltog i som det sundare alternativet. Hade jag vetat att majoriteten i USA och västvärlden inte trodde på Gud längre hade jag inte haft några som helst problem med att se denna filmen som en historisk krigsfilm, men satt i samband till vår samtid då filmen släpps, alltså den kristna högerns Heliga Krig del 2 som vi sorgligt nog lever i, blir det knepigt att förhålla sig till det hela.

Så vad blir mitt betyg av Hacksaw Ridge? Ambivalent. Det är verkligen en bra film, precis som Braveheart. Jag kände starkt för filmens karaktärer, och den oerhört gripande skildringen av soldaterna på slagfältet.

Men min aversion mot religion i allmänhet och amerikansk religion i synnerhet gör det svårt för mig att verkligen uppskatta det hela till hundra procent, eftersom jag funderar över propagandaaspekten. Hade gärna upplevt filmen enbart som historiskt drama, det kanske många andra klarar av. Det amerikanskt kristna kändes bara okej för att de slogs mot mycket värre saker, och att filmen huvudsakligen skildrade en person som faktiskt gjorde en mycket hjältemodig och fin insats som människa.

Så sammanfattningsvis, en jävligt stark krigsfilm - men jag rekommenderar ett kritiskt tänkande!

Ändå en 4 av 5 på betygskalan, som historisk krigsfilm betraktad.

 

[krank]

Jag har varit och sett Assassins Creed på bio. Inte i 3d tyvärr; det hade kanske höjt betyget. Men då hade jag behövt gå på en betydligt senare föreställning.

Iallafall, på pluskontot för filmen: Fassbender, Irons, andra bra skådisar. Delar av filmen var rätt snygga.

På minuskontot hamnar nog först och främst manuset och storyn. Filmen är spretig och hattig, och flera märkliga vändningar telegraferas inte alls. Man får ingen känsla för huvudrollsinnehavarens motivationer, framför allt vad gäller vissa beslut. Allt bara händer, hipp som happ. Delar av storyn känns inkrystad bara för att någon fåntratt fått för sig att man måste ha "mänskliga relationer" för att göra en film intressant. Dels är det såklart dumheter, dels spenderar den här filmen för lite tid på att etablera karaktärer och relationer för att man ska orka bry sig om dem.

Filmens jaktscener och slagsmål är alldeles för långa, enformiga och det är mest störigt att hela jävla tiden klippa mellan Fassbender-i-robotarm och Fassbender-som-lönnmördare. Jag antar att nån tyckte att det var snyggt, och så tänkte de "amen dåså, då återanvänder vi den effekten tjugo gånger."

När det gäller den övergripande plotten så är den urfånig.

Spoiler

Okej, först och främst: Om man måste ha förtexter innan sin film för att förklara saker, så har man gjort en skitdålig film.

Sedan... Även om man nu bortser från det töntiga i premissen att minnen lagras i DNA (...?) så kan jag överhuvudtaget ta stories som handlar om "den fria viljan" på allvar. Den "fria viljan" finns inte, liksom. Det är bara pseudoreligiöst nonsens. Den enda rimliga och begripliga definitionen av "fri vilja" är typ "den subjektiva upplevelsen av att inte bli tvingad".

Så... När McGuffinen är en mojäng som ska kunna ta ifrån folk deras fria vilja blir jag mest... trött. Jag kan inte köpa den grejen alls. Min suspension of disbelief utmanas mer än den klarar av. När det dessutom handlar om att mojängen ska innehålla, öh, DNA-koderna som ger oss vår fria vilja, och att ägandet av mojängen ska kunna användas för mind control så...

Alltså. Hade de bara sagt mind control så hade det varit lättare. "Det här är en mojäng som låter oss via random halvmysticism och spooky skit kontrollera folks tankar". Fine. Men jag är så trött på plattityder om "frihet" och "fri vilja". Det en mind control-mojäng gör är ju bara att den byter ut en form av ickefri vilja mot en annan typ av ickefri vilja. Och folk kan ju fortfarande uppleva sina val som "val" trots att de aldrig är eller kan vara egentliga "val", så upplevelsen "fri vilja" kan ju vara intakt. Problemet med en mind control-mcguffin är ju inte att folk "blir av med sin fria vilja" utan att det skapas en maktobalans. Men den sortens maktanalys klarar folk tydligen inte av, så istället får vi den här sortens individualistiska pseudoreligiösa nonsens.

Okej, rant över.

BETYG: Meh. 3/5. Den är tillräckligt snygg för att jag ska kunna låta bli att avråda folk som går in med öppna ögon från att se den, men för dålig för att jag ska kunna rekommendera den. Trean är ganska svag.

 

[Mundo]

Om man måste ha förtexter innan sin film för att förklara saker, så har man gjort en skitdålig film.

 

[krank]

Jag står fast vid det jag skrev. Show, don't tell. Låt informationen framgå i filmen istället.

Sedan är det givetvis så att ingen regel saknar undantag. Såvitt jag minns är ju förtexterna i Star Wars, den första filmen, åtminstone delvis en medveten referens till äldre scifi-serier, och alltså inte en krycka för att de inte lyckades skriva in informationen i filmen.

 

[Bolongo]

Jag har sett Mythica: The Godslayer. Fullständig recension på min blogg:

http://sveslack.blogspot.se/2017/01/mythica-5-godslayer-recension.html

 

[Jocke]

Efter en utekväll av det slaget jag känner mig för gammal för vaknade jag upp på min soffa tidigt söndag eftermiddag och behövde begriplig och lågintensiv underhållning. Valet var givet - nån gammal Star Trek rulle. Det blev Star Trek III - The Search for Spock.

Ganska mycket av filmen handlar om att Enterprise och dess besättning åker hem till jorden och tar lite ledigt. Men sen visar det sig, efter tre kvart eller så, att Spocks pappa Sarek sitter inte med hemlig information om vad som händer med en Vulcan efter döden samtidigt som Genesis-planeten som skapades i Wrath of Khan börjar bete sig konstigt... Kirk och hans manskap måste gå mot stjärnflottans order och tjuvåker iväg med Enterprise för att ställa saker till rätta och - som titeln antyder - söka rätt på Spock.
Några Klingons är med och pratar Klingon, tydligen är det nästan färdigt med fred mellan Klingonerna och Federationen och just de här skeppet vill inte ha nån fred.
Till slut får vi se hur tuffa religösa kläder man har på Vulcan (en av dräkterna är väldigt lik white mage i Final Fantasty) och sen slutar filmen med att det står "...and the Adventure Continiues." på skärmen.

Där Star Trek II var en enkel historia om hämnd och galaxens öde är Star Trek III mer... filler typ. Det finns ganska många rörliga delar men ingen av dem är varken intressant eller avgörande. Mest går folk bara runt och gör det de alltid gör. Det var å andra sidan precis vad jag behövde. 3 av 5

 

[Max Raven]

Jag såg Gandahar i söndags.

I were will be from Gandahar

I en fjärran värld så har landet(?) Gandahar med dess bemästrande av biologi levt fridfullt under eoner. Fridfullheten bryts när en okänd fiende börjar förstena Gandahars invånare, och härskarinnans son sänds ut för att undersöka.

Det här är en film från Frankrike från sent 80-tal. Den känns väldigt fransk/belgisk 70-80-tals-SF. Stora element berörs men täcks inte närmre - de är där för att tjäna berättelsen, och det här är i grunden sword and planet. Det tänder till ibland och berättelsen har djup men jag kan inte undvika att känna mig aningen besviken - det trots att filmen var bättre än jag förväntade mig. Det blir nästan aldrig riktigt tillräckligt tankeeggande, nästan aldrig riktigt nog storslagna strider, nästan aldrig riktigt nog personlig investering. Det finns en del vändningar - ungefär hälften av dem fungerar för mig, andra hälften faller lite. Det finns också en scen de kunde klippt bort vilket troligen hade gjort slutet bättre.

Det sagt, betyg 4 "Hippies som pysslar med vetenskap"