Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v43

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v43.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Khan]

Jag har sett SVJ. Spielberg gör en film av Roald Dahls bok från åttiotalet. För övrigt den Dahl själv var mest nöjd med.

Filmen är banne mig fantastisk. Spielberg blir aldrig bättre än när han jobbar med/för barn istället för vuxna. Den här typen av barnbok med mycket skräck och hemskheter är perfekt material för honom att jobba med.

Huvudrollen innehas av den unga Sofie i åttaårsåldern. Hon bor på barnhem och får en natt när hon har svårt att sova syn på en stor jätte som blåser in drömmar genom barnhemmets hönster. Hon hänger på hem till Jättelandet, jagar drömmar och dricker läsk gjord på pruttgurka. Hon och SVJ (Stora Vänliga Jätten) blir bra vänner, lite extra accentuerat av att han själv är utsatt. Han är minstingen bland jättarna och alla andra är både större (runt dubbelt så stora som honom) våldsammare (de använder SVJ som boll när de leker) och ondskefullare (de äter människor).

Efter lite trams, äventyr och hemskheter i en välblandad mix bestämmer sig Sofie och SVJ för att ändra på sakernas ordning och sätta stopp för jättarna. De gör det på det mest engelska sättet man kan. De kontaktar drottningen.

Mer ska jag inte säga för att inte spåjla. Men gillar ni humor på bekostnad av Englands "stiff upper lip" kommer ni fnissa ofta. Gillar ni prutthumor (det gjorde Dahl) kommer ni skratta.

Det enda som tar ner betyget är tyvärr utseendet. Större delen av filmen är allt och alla utom Sofie datoranimerade och det skär sig i synnerverna när hon interagerar med så många datorprylar. Jag tror jag hade föredragit en helt datoranimerad film eller en där de använt sig av mer diskreta tekniker (som i Sagan om Ringen).

Mark Rylance är fantastisk vad han än gör. Som SVJ är han klockren. John Williams musik är underbar, Spielbergs kameraarbete är klockrent, cinematografin är makalös och så vidare. Se den!

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Kortfattat => Den som har barnasinnet kvar kommer älska SVJ.

 

[Krille]

Jag har sett Matrix Reloaded.

Mina gamla fronthögtalare har tydligen tagit stryk i flytten, så jag skaffade nya, och jag behövde något som lät mycket så att jag kunde testa dem. Så valet föll på Matrix Revolutions.

Och ljudet kunde jag inte klaga på.

Däremot är den lite gammal och åldrad, Keanu Reeves passar fortfarande med karisma som en träbit, Lawrence Fishburn står mest och är pompös, och Carrie Anne Moss är fortfarande väldigt bra på att se oroad ut och göra trepunktslandningar. Grafiken ser ut lite som något från Crysis 3, i synnerhet i multikungfufajterna. Däremot är biljakten snygg.

Men nu var det inte grafiken eller biljakter eller skådespeleriet jag skulle prova, utan ljudet och framförallt högtalarna, och jag slogs av hur jefla bra ljudet är. Det är full surround efter bästa förmåga, tillräckligt med bas för att skrämma grannarna men fortfarande med kristallklar dialog, till och med när de viskar, och musik. Det är fortfarande lite att tweaka i ljudinställningarna till de nya högtalarna, men jag hör ändå allting distinkt och tydligt. Och det konststycket är det faktiskt inte många ljudmixare som lyckas med – väldigt många av dem lyckas dränka all dialog med effekter och musik.

Så jag är skitnöjd med ljudet och med högtalarna.

 

[krank]

Jag kom just hem efter att ha sett Hem till Midgård i Rymden aka Planet Hulk aka Thor: Ragnarök.

Jösses amalia. Den förra filmen var lite meh; dess ton var inkonsekvent och filmen försökte vara både komedi och seriös superhjältefilm samtidigt. Men, det verkar som om den makalösa framgångssagan som är Guardians of the Galaxy öppnade dörrarna för vad den här franchisen borde ha varit hela tiden: en renodlad balls-to-the-wall gonzo slapstick rymdfantasy-komedi med rymdvikingaguda-aliens.

Den här filmen är alltså allt man vill förvänta sig av en Thor-film, uppvridet till elva. Makalösa effekter. Mästerligt utnyttjad 3D. Löjligt snygg design av både sets och kostymer. Välkända skådisar som gör otroligt roliga roller (Jeff Goldblum! Matt Damon i en miniroll!). Ett mycket uppskruvat tempo, utan att man för ett ögonblick tappar bort sig. Och framför allt en så lättsam slapstick-ton att man överhuvudtaget inte förstår hur den här pitchen kunde överleva ett enda möte.

Det finns liksom inte en enda allvarlig scen i filmen som inte "förstörs" av någon form av slapstick, expectation subversion, dålig ordvits eller liknande. INGET är på allvar här. Och jag älskar det. Jag satt och log stort genom hela filmen. Utom när jag skrockade åt någon snygg referens till tidigare filmer i MCU, eller gapskrattade åt någon av de många låga skämten.

Spoiler

Jag gillar också att de äntligen hanterar det här med att Odin verkade ha The Infinity Gauntlet - något jag är rätt säker på att de slängde in i bakgrunden innan de bestämt sig för att köra The Infinity War. Det var en fejk! Hahahahaha!

Jag har egentligen bara tre tänkbara klagomål:

• Jag är mycket skeptisk till att filmen fixar Bechdel, framför allt när de inte ens gav ett ordentligt namn på Valkyrie.
• Jag tycker att Hera var mycket snyggt gjord i allmänhet, men en rätt platt och tråkig karaktär. Hon fyllde sitt syfte, och filmen handlade ju knappt om henne och fokus låg generellt på annat, men jag hade önskat mig något lite mer intressant här.
• Det var lite synd att de inte gick full-on GotG med soundtracket. Jag kände bara igen en enda låt; den i början. I övrigt ett kompetent soundtrack med synthiga slingor och så, som knöt an till filmens bejakande av Marvels helt gonzo 80-tal, men jag hade mest velat ha lite mer igenkänning. Kanske har jag blivit bortskämd av GotG och av Atomic Blonde.

Men inget av det förhindrar att det här är en film jag skulle kunna sätta mig och se om nu ikväll.

BETYG: 5/5

 

[Voldstagg13]

Gammalt jubileum...'Halloween - 20 år senare' ('Halloween H20 - Twenty years later', 1998) Jamie Lee Curtis, Adam Arkin m.fl. Filmen tar upp tråden efter filmerna Halloween 1 och 2 ('All helgons blodiga natt'...), och första filmen kom naturligtvis 1978, och Curtis är rektor på samma skola som hennes 17-åriga son går. Hon har ett djupgående trauma efter att ha överlevt brorsan Michael Myers försök att mörda henne och ser honom i illusioner. Myers borde naturligtvis vara död, men är det naturligtvis inte.
En skräckfilm med vissa standardmallar, en bra grund av skådisar (där Jamie Lee Curtis naturligtvis är ett gäng snäpp över resten) och en agenda att sudda ut ett antal uppföljare som varit mellan halvbra till usla.
Oväntat bra, men formeln hade använts lite för mycket redan 1998, och spänningsnivån kunde ha vridits upp rätt enkelt om viljan hade funnits.
Se filmen om ni gillar Curtis eller har ett inre tvång att se alla Halloween-filmer: 3/5.