Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v47

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v47.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag kom hem efter tre hårda dagar på barrikaderna* och kände mig inte riktigt redo att ta itu med livet. Så jag såg Escape from LA.

Den här filmen påminner litegrann om filmen som föregick den, Escape from New York. Och med "påminner litegrann" menar jag att det i princip är samma film. En annan sak Escape from LA påminner mig om är såna där riktigt fantasilösa och tråkiga rollspelsäventyr som i princip består i att SL hittat på ett antal "roliga scener" som rollpersonerna helt enkelt tvingas igenom, en efter en. Jag misstänker att ett och annat sådant äventyr inspirerats av de här båda filmerna. Jag tror till och med att jag själv skapat minst ett äventyr baserat på en eller båda av dem.

Hur som helst. Snake Plissken ska skickas in i [POSTAPOKALYPTISK STAD] för att hämta [MCGUFFIN] åt presidenten. De injicerar gift i honom som kommer att döda honom inom [TIMMAR] timmar. Han får också lite ball utrustning i form av chekovska gevär som förväntas ha avfyrats i slutet av filmen. Han transporteras till platsen i [FORDON] som kort efter ankomsten går förlorat. Sedan träffar han [EN SERIE MÄRKLIGA INVÅNARE] och hilarity ensues.

Såatte... Tja, vad kan man säga. Specialeffekterna är jättefula och har inte åldrats med någon värdighet alls. All greenscreen och all CGI ser rent utsagt vedervärdig ut.

Samtidigt har jag lite svårt att värja mig för den här filmen. Den är liksom så cheesy och kitchig, Plissken är så överdrivet actionhjältemacho att hela grejen närmast framstår som satir över genren. Det är väldigt oklart huruvida det ens är tänkt att ta den här filmen på allvar, och eftersom den blir mycket bättre om man ser den som lättsam pastish så gör nog jag det. Sålunda hade jag ganska kul när jag såg den, dess betydande nackdelar till trots. Man bör veta vad det är man ger sig in på och vara sugen på ungefär det här.

En analytisk fundering jag hade är om man kan se det här som ett slags rebellisk/populistisk film. I den mån den har ett centralt budskap så är det ju att både den orättfärdige religiöse diktatorn och rebelledaren som kämpar mot honom är as. Snake blir som ett slags grovhuggen symbol för "vanligt folk", eller åtminstone en färkämpe för att "vanligt folk" ska få fortsätta leva "som de själva vill".

Det dystopiska samhälle Plissken kämpar emot och som slänger in honom i LA-fängelset präglas av förbud och paternalism - förbud mot rökning, sex utanför äktenskapet, alkohol, rött kött. Själv har han inga problem att håna filmens transsexuella karaktär och använda hennes dödnamn ganska konsekvent.

Med andra ord finns naturligtvis tydliga spår av den amerikanska kulturens märkliga fetish kring "frihet" och "fri vilja" etc, och den totala misstron till alla auktoriteter. Det är en ganska nihilistisk och anarkistisk världssyn, när man tänker efter.


Hursomhelst, jag orkar inte skriva färdigt den där analysen eller ens dubbelkolla att den är sammanhängande. Ta den för vad den är. Och om ni känner för en cheesy, kutchig actionfilmspastish med ett riktigt rövhål i huvudrollen... Tja, det finns värre än den här, så i slutänden måste jag nog ge den en rekommendation, om än svag.

BETYG: 4/5


* Gymnasiemässan

 

[Bolongo]

Den här tråden kan bli ganska tom eftersom den fått fel titel.

 

[krank]

Den här tråden kan bli ganska tom eftersom den fått fel titel.

Bah! Hur fasen gick det till?

 

[Krille]

Nu har jag rättat det.

Dessutom har jag sett House of Flying Daggers.

Leo (Andy Lao) och Jin (Takeshi Kaneshiro) är inte bara bästa kompisar, utan även poliser. De har fått order att dräpa ledaren för rebellgruppen De flygande dolkarna inom tio dagar, ett till synes omöjligt uppdrag, eftersom ingen vet vem ledaren är.

Men de har en plan: den gamle ledaren för Flygande dolkarna hade en blind dotter, och på det lokala glädjehuset har det kommit in en blind flicka (Zhang Ziyi) som de misstänker är den dottern. Så de kommer på en fantastisk plan: Leo arresterar flickan Mei, Jin "räddar" henne, varefter de jagas och "överfalls" av poliserna då och då så att Mei tror att Jin är på riktigt och leder dem till ledaren.

Problemet är att Mei och Jin blir liksom en smula kära i varandra.

Och sen blir det mer invecklat.

---

Precis som de flesta andra filmer av Zhang Yimou är den här dödsvacker och superkoreograferad, med perfekt färgkoordinering. Utseendemässigt kan jag bara klaga på lite digitalt blod och knivar, men resten är spot on. Ståryn har ett par lager till än i den där synopsisen och en klase riktigt överraskande vändningar.

Skådespeleriet har jag inte så mycket att invända mot, så mycket som jag kan utläsa från kinesiska. Skådespelandet känns mer äkta än Crouching Tiger, Hidden Dragon (för mig som västerlänning).

House of Flying Daggers är en så vacker film så att jag vill gråta.

 

[DeBracy]

Igår såg jag Skämmerskans dotter från 2015. Boken står oläst i någon bokhylla och vet att den var poppis, men hade helt missat att det fanns en film fram till att jag såg DVD:n på biblioteket där jag jobbar lite.

Det handlar om Dina som ärvt sin mors magiska gåvor och alltså kan skamma folk: de som tittar in i hennes ögon för se allt det de skäms för, en för de flesta mycket omskakande upplevelse. Handlingen börjar med att härskaren i staden Dunark hittas mördad tillsammans med nästan hela familjen. Den enda sonen som inte mördades hittas istället med blodiga kläder och en kniv i handen. Skämmerskan tillkallas för att säkerställa misstanken om att han är den skyldige …

Hur tusan har jag missat den här? Folk måste ju ha pratat om den för... den är ju liksom rätt bra! Schyssta skådisar, vettig look, flera bra scener.

Den får fyra krankiska drakgårdar av fem av mig. En schysst fantasyfilm som borde funka i vitt spridda åldrar. Och jag siktar på att klämma boken till jul.