Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v15

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v15.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Jocke]

Igår (så egentligen förra veckan) såg jag två filmer.

Ingen tid för kärlek (2017)
En dokumentärfilm om Johnny Bode - en mycket märklig man i den svenska nöjeshistorien som smet från krognotor, lurade folk på pengar, pantsatte sina kompisars ägodelar, söp, skrev musik, skrev lite mer musik och sen fick fly til Finland, Norge, England och Tyskland för att där fortsätta lura folk på pengar och skriva musik. Vet man ingenting om Bode så vet man ändå någonstans i bakhuvudet att han har skrivit en låt som heter "runka mig med vita handskar". Det är en ganska usel summering av Johnny Bodes liv. Där börjar dokumentären som är av typen "vi får se dokumentärfilmaren i bild mycket". Den är okej, det är ganska kul att se Johnny Bode sällskapet, det är roligt när de är och gräver i arkiv och några scener med Lillemor Dahlqvist är ganska rörande. Vet man inget om Bode men känner att gammal musik och märkliga levnadsöden är intressant så är det här en bra dokumentär att glo på. Vet man något om Bode så kan man merparten av de här grejerna redan, men det är kul att se - även om nästan inget nytt dyker upp.
Alltså - kul är det bästa betyget jag kan ge Ingen tid för kärlek. Och det är ju inte alltid så illa. Bonus att en kille som är med är 100% svenska småbil och rusdrycks- förbundet kompatibel med rak pipa och fez och hela paketet.
3/5

Filmen finns på SVT play tom den 3:e oktober.
https://www.svtplay.se/video/17478594/johnny-bode--ingen-tid-for-karlek



Game Over, Man (2018)
En extremt dum action komedi av och med killarna från Workaholics. Jag jobbar för den tv kanal som gjorde Workaholics och kan säga att deras fans i Sverige är få men hängivna. Det här är samma sorts dumt som Workaholics fast utan att kunna referera bakåt till andra avsnitt. I stället är det chock-våld för nöjes skull. Då och då skrattade jag högt - så det är ju alltid något. Precis som Ingen tid för kärlek är Game Over, Man kul om man ska vara snäll. Det finns liksom inget mer att säga. Det kan vara roligt att ett gulligt djur sprängs. Det kan också vara extremt tråkigt. Men det är så pass många sånna grejer att några av dem lär falla dig i smaken.
Det är nått gislandrama på ett hotell och våra huvudpersoner är några kufiga kypare som råkar rädda dagen - typ.
2/5 (egentligen 3 av 5, men jag vill att det ska vara tydligt att jag gillade Ingen tid för kärlek mycket mer).

 

[Jocke]

Tillägg om Game Over, Man: ganska många kändisar spelar sig själva, däribland Shaggy som under pistolhot framför sin dunderhit Wasn’t Me. Så nu har jag haft den på hjärnan hela veckan. Än så länge tycker jag att det är lite kul att den dyker upp i mitt huvud hela tiden.

 

[Krille]

Jag har sett Shin Godzilla.

En dag stompar ett stort jättemonster upp i Tokyobukten och börjar helt oförklarligt demolera Tokyo. Efter en kort runda försvinner monstret, och Rando Yaguchi (Hiroki Hasegawa) blir chef för en särskild grupp som ska försöka utveckla en strategi att göra något åt monstret om det dyker upp igen.

Och det är tur det, för det dyker upp igen.

---

Så, Hideaki Anno tar sig an Godzilla. Och med tanke på hur han byggde om jättemecha med Evangelion så kan man ju tänka sig att det är en match made in heaven. Man ser nickarna både bak mot tidigare Godzilla. Kul detaljer är att gamla soundtracket dyker upp, men även Evangelion-soundtracket. Och en del av de visuella scenerna är fantastiska. Även här finns nickar åt Evangelion, till exempel när självförsvarsstyrkorna tar sig an vår mest älskade ur-kaiju.

Dessvärre är majoriteten av de visuella scenerna rätt mäh, och cinematografin är högst varierad. Speciellt dagscenerna är rätt kassa.

Det Shin Godzilla tillför till mythoset är vad den handlar om: hur Japan och världen skulle hantera kaiju, bortom att bygga jätterobotar som smiskar dem. Här talar vi om kommittéer, utredningar, budgetar, politiskt rävspel, ansvarstagande och avgångar – den sortens händelser. Dessvärre innebär det att huvudpersonerna inte ens är i närheten av Godzilla och egentligen inte är i fara.

Shin Godzilla och den amerikanska Godzilla från 2014, är svåra att jämföra. Det är två helt skilda filmer. Den ena fokuserar på mysteriet med vad kaiju faktiskt är; den andra fokuserar på vad man gör åt saken. Jag tycker bättre om den amerikanska versionen, bara för att den är så jefla snygg i jämförelse. Shin Godzilla har några ikoniska scener och några kul vinkningar till Evangelion, men det hjälper inte. Gareth Edwards Godzilla är helt enkelt mer enhetlig och snyggare än Hideoki Annos version.

 

[krank]

Jag bestämde mig för att undersöka huruvida jag fattade rätt beslut när jag valde att inte se Justice League på bio.

Och... tja. Jag förväntade mig något sämre, men det betyder inte att den var bra. Den var... okej.

Jämförelser med The Avengers är nog ofrånkomliga, så here goes:

• I The Avengers introducerades inga nya karaktärer. Både Black Widow och Hawkeye hade redan etablerats i andra filmer. Det här innebar att alla medlemmar i gruppen redan var kända och att filmen inte behövde spendera någon tid med sådant. Här har vi istället tre helt nya karaktärer som ska introduceras - the Flash, Aquaman och Cyborg. Alla tre är ganska komplexa karaktärer med backstory och krafter. Black Widow och Hawkeye hade behövt egna introduktionsfilmer om de haft krafter eller såhär komplexa bakgrundshistorier. Effekten i Justice League blir att filmen försöker skapa för mycket anknytning för snabbt - vilket inte funkade för Quicksilver och Scarlet Witch när de introducerades i Avengers 2, och inte heller funkar här. När man snackar karaktärer som är såpass bortom det normala behövs det tid att knyta an och bilda band till dem.
• The Avengers hade en intressant, mångbottnad skurk med en redan väletablerad relation till en av huvudkaraktärerna. Det fanns utrymme för banter. Lokes motivationer var också i grunden begripliga. Steppenwolf är i sammanhanget inte bara en klump grisful CGI, han är också en extremt ointressant och orelaterbar tvådimensionell skurk. Utan minsta relation till någon. Inget banter här inte. Loke var en skurk man kunde älska att hata: lurig och feg, avundsjuk och maktfullkomlig. Steppenwolf är bara meh.
• På tal om CGI så hade The Avengers (2012) specialeffekter som fortfarande, sex år senare, håller väldigt bra. Allt var jäkligt snyggt. Justice League (2017) ser ut som Matrix: Revolutions, och det är fan ingen komplimang. Det var anmärkningsvärt ofta jag satt och tänkte "men gud vad ful och uppenbar CGI".
• The Avengers hade gudagivet snygg slagsmålskoreografi och spotless klippning/regi. Det här är en jävla röra.
• The Avengers hade en kub. Justice League har tre. Gäsp.

Sedan ser Jason Momoa helt skadad ut med sina fula kontaktlinser och efter snart fyra säsonger av TV-serien The Flash så har jag jättesvårt för den här versionen. Framför allt eftersom TV-serien är så jäkla mycket bättre.

Och så kändes det som att filmen typ pissade på allt schysst som etablerats i Wonder Woman.

Nu ser det ut som att jag bara gnäller. Och det gör jag väl också. Men det här var ändå en rätt okej film. Lite superhjälteslagsmål, lite 3d-effekter där en hel del av dem ändå höll måttet hyfsat... Och jag menar, även om filmen försökte göra lite för mycket så är det inte som att den föll pladask på ansiktet. Den var bara inte speciellt bra.

BETYG: 3/5

 

[Voldstagg13]

Film om film: 'Shadow of the vampire' (2000) med John Malkovich, Willem Dafoe, Eddie Izzard m.fl.
1922: F.W. Murnau regisserar filmen "Nosferatu" och den här filmen är en fiktion av vad som hände under inspelningen.
Allt är riktigt bra gjort, scener ur originalet är återskapade i filmen under inspelning och Dafoe gör en av sina bästa roller som Max Schreck. Ett smart manus knyter ihop filmen med förlagan, det är bra stämning och väldigt snyggt fast en fråga dyker upp i huvudet: får man ut lika mycket av den om man inte har sett originalet? Eller har man tvärtom en fördel om man inte har sett Nosferatu innan men vet om att den finns?

Nu har jag sett Nosferatu och 're-maken' ett antal gånger, så jag har ingen aning, men Shadow... kan man i all fall se om flera gånger den med: 4/5.