Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v19

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v19.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag och Liten såg Groundhog Day ikväll.

Kan det verkligen vara så att jag inte skrivit något om denna magnifika film i klubben tidigare? Det verkar oerhört märkligt, för den är ju en av mina favoritfilmer.

Till rätt stor del funkar den jättebra även idag. Vi satt givetvis och pratade om vad man hade gjort i den situationen etc, så som traditionen påbjuder. Det var också ganska roligt att prata om hur en potentiell remake skulle se ut...

Det finns delar som inte åldrats sådär jättebra. Det här med att typ alla snubbar i filmen är supercreepy kåtslemmon till exempel. Det är också lite synd att Bill Murray får vara lite medelålders och halvful men att Andy McDowell minsann ska vara ung och snygg. Det hade, i mina ögon, blivit en betydligt bättre film med en kvinnlig huvudroll som speglade Murrays roll lite bättre.

Det finns, vad vi kunde se, exakt en person som inte var vit i filmen: den svarte bartendern som inte har några repliker.

Jag tänkte också på hur skönt det var att se en film som inte var helt orange-and-teal.

När det gäller handlingen så är den ju fortfarande rätt intressant och tankeväckande. Jag delar ju inte vad som verkar vara den förhärskande tolkningen, dvs att

Spoiler

det ordnar sig på slutet för att han blev en bättre, osjälvisk människa. Snarare tycker jag att slutet visar att han efter många försök hittade det perfekta sättet att manipulera Rita: att få andra människor att tala väl om honom. Om hans inre liv alls spelar roll så tycker jag inte att det finns något som egentligen talat för att han skulle ha blivit en mer osjälvisk eller slemmig typ. Även om hans handlingar i slutet av filmen naturligtvis har bättre konsekvenser för hans omgivning. Så ska man gå efter konsekvensmoral eller intentionsmoral? Intressanta frågor, som sagt.

BETYG: 5/5. Jag skulle kunna se om den här filmen direkt, typ. Det här lite till filmens grej att den kan ses om och om och om igen... =)

 

[Tant Ragnar]

Jag har sett Avengers: infinity war.

Den var... Ok? 3/5.

Det kanske bör nämnas att jag endast har sett Thor: Ragnarök, guardians 1+2 samt dr strange tidigare. Jag kanske hade tyckt bättre om a:iw om jag hade sett alla filmer över tio års tid.

Jag saknade humorn från Ragnarök och guardians, och jag störde mig på att nästan all CGI och karaktärsdesign kändes fantasilös - det var som om man sett allt förut. Jag tänkte samma sak när jag såg Thor: ragnarök. I den filmen var kontrasten enorm mellan den supersnygga, och väldesignade, sopvärlden och asgård, som mest såg ut att bestå av gammal rekvisita från sagan om ringen-filmerna.

Men det var kul att Peter dinklage spelade en ENORM dvärg(??).

Detaljfråga om Hulken (mindre spoiler):

Spoiler

varför var det så svårt för Hulken att bli grön? I Thor: ragnarök sa de mer eller mindre rakt ut att Hulken skulle förbli grön om han förvandlade sig en gång till (vilket han gjorde)

 

[krank]

Spoiler

Han är ju grön där i början. Och sen får han riktiga mängder storstryk, vilket han vad jag vet aldrig riktigt fått förut på det sättet. Sen vill han inte komma fram. Jag tycker att det verkar rätt sannolikt att hulken helt enkelt är rädd, och inte vill komma fram av den anledningen. Därför får Banner styra upp istället.

 

[Mundo]

Men det var kul att Peter dinklage spelade en ENORM dvärg(??).

Tyckte nästan synd om honom.

"Ja du Peter, nu ska du äntligen få spela något som inte är en dvärg!"

"Va?!"

"En jätte faktiskt!"

"VA?!"

"En dvärg som är jättestor men ändå är en dvärg hahahah"

"Ffs..."

 

[Bolongo]

Det kanske bör nämnas att jag endast har sett Thor: Ragnarök, guardians 1+2 samt dr strange tidigare. Jag kanske hade tyckt bättre om a:iw om jag hade sett alla filmer över tio års tid.

Intressant med ett perspektiv från en sådan oskuld. Precis alla andra jag hört eller läst tala om filmen har sett allt eller nästan allt av de föregående. Så ja, det kanske har en effekt.

 

[krank]

Intressant med ett perspektiv från en sådan oskuld. Precis alla andra jag hört eller läst tala om filmen har sett allt eller nästan allt av de föregående. Så ja, det kanske har en effekt.

Ja alltså, filmen funkar ju inte överhuvudtaget som fristående film. All buildup, all etablering av vad som står på spel, all karaktärsutveckling, ALLT sånt har ju gjorts i andra filmer.

Så jag är inte superförvånad över att den inte når ända fram för folk som inte sett övriga filmer. Det är väl lite som att hoppa in och se enbart slutfighten i valfri annan actionfilm, liksom... =)

 

[krank]

Eftersom jag tydligen bestämt mig för att se om samtliga Marvel Cinematic Universe-filmer så har jag sett den första Iron Man-filmen igen.

Jag recenserade den en gång för länge sedan. Sedan skrev jag om den igen, året därpå. Jag tänker att jag måste ha sett den minst en gång sedan 2014 också, men hittar inget om 'et.

Den här gången reflekterade jag nog mest över vilket gediget hantverk den här filmen är. Dels i och med att specialeffekterna faktiskt fortfarande verkligen håller trots att de är över 10 år gamla, men också i allt övrigt - rollprestationerna är solida, ljussättning, scenografi, användning av kameravinklar och dutch angles och åkningar och skakningar för att förstärka det som händer... Jag är fortfarande imponerad.

Jag kan ha nämnt det förut också, men en annan grej jag tycker Iron Man-filmerna gör, och som är ett så himla snyggt och bra grepp för att skapa en känsla av jordnärhet mitt i allt superhjältande och specialeffektande, är att folk pratar i munnen på varandra. Och jättemånga av replikerna känns inte heller som repliker, utan mer som den typ av ogenomtänkta uttalanden vanliga människor ofta gör i verkligheten. Utan övning, inte alltid med den bästa lyhördhet, etc... Folk IRL väntar inte alltid på att varandra ska prata klart. Tillsammans med den väldigt liksom iterativa designprocess Stark genomgår när han designar och förbättrar sin rustning så skapar det helt klart en känsla av att det här visserligen är en fantasifilm, men det är en fantasi som är ganska lätt att köpa som "verklighetsförankrad". En trovärdighetskänsla skapas.

Så ja, jag fortsätter att vara imponerad. Det var så jäkla viktigt att fas 1 av MCU blev bra och lade den nödvändiga grunden, och det är helt sjukt hur bra och rätt den genomfördes överlag.

BETYG: 5/5, fortfarande

 

[Tant Ragnar]

Ja alltså, filmen funkar ju inte överhuvudtaget som fristående film. All buildup, all etablering av vad som står på spel, all karaktärsutveckling, ALLT sånt har ju gjorts i andra filmer.

Så jag är inte superförvånad över att den inte når ända fram för folk som inte sett övriga filmer. Det är väl lite som att hoppa in och se enbart slutfighten i valfri annan actionfilm, liksom... =)

Kanske. Vissa delar av det som inte klickar för mig har säkert att göra med att jag inte följt MCU tio år tillbaka. Andra saker är orelaterade till det.

Själva premissen för superhjältefilmer är ofta absurd (någon blir biten av en radioaktiv spindel, får krafter och bekämpar brott!). För att jag skall svälja en så absurd premiss behöver jag något av följande:

1) filmen tar inte sig själv på allvar över huvud taget, utan blir en renodlad actionkomedi. Thor Ragnarok och Deadpool gör detta, och jag gillar båda dessa filmer.

2) filmen innehåller fantastiska, orginella och visuellt slående monster, miljöer och effekter. Halva Thor Ragnarok (skräppplaneten, men inte Asgård) gör det, Hellboy 1 och 2 gör det och magin i Dr Strange gör det. Återigen, jag älskar Ragnarok och Hellboy, men tycker att Dr Strange har lite för svag plot, samt tar sig själv på för stort allvar för att jag skall tycka att den är mer än ok).

3) filmen gör en, så gott det går, "realistisk" take på maskerade hjältar. Nolans Batman-filmer gör det (gillar ettan, älskar tvåan, trean är... ok), och även Watchmen (jag gillar inte filmen, men det beror helt och hållet på Zack Snyders regi. Jag älskade Moores orginalserie).

Jag tror inte att någon av tidigare filmer i MCU serien skulle få mig att känna annorlunda över något av ovanstående.

Jag blir dock nyfiken på om jag ö.h.t. kan gilla de mer "allvarliga" filmerna i MCU. De kanske helt enkelt inte är min kopp te? Skall försöka se "winter soldier" och "civil war" - jag har förstått att dessa två filmer är viktiga i MCU kanon, samt att de kanske är i samma stil om A:IW?

Vem vet, jag kanske kommer ut på andra sidan som en MCU fanboy?

 

[krank]

Nu såg jag Iron Man 2 igen också...

Jag såg den i filmklubben v42 2013 och sedan igen v23 2015.

Det första jag tänkte den här gången är att jäsiken, det fanns en tid då det verkligen gick lång tid mellan Marvelfilmer. Iron Man och The Incredible Hulk kom 2008, sedan kom Iron Man 2 inte förrän två år senare. Sedan kom Captain America och Thor året efter. Numera är de väl uppe i tre filmer per år?

Men specifikt om den här filmen, då. Jag tyckte nog bättre om den den här gången än de två tidigare. Dess huvudsakliga problem är att den är lite för ambitiös - den försöker jonglera ett gäng olika deltrådar:

• "Är det verkligen rimligt att USA ska göra sig beroende av en ensam person för sitt försvar, och vad händer när han inte är tillgänglig eller inte är tillräknelig?"
• "Vad händer när en extremt framgångsrik person med starkt kontrollbehov och hävdelsebehov får en snar dödsdom?"
• "Är våra föräldrar verkligen de vi minns dem som? Finns det mörka och ljusa sidor vi inte visste om? Hur förändrar det hur vi ser på oss själva"?
• "Hur förändras vilka vi är baserat på våra uppväxtförhållanden?"

Vad skiljer egentligen Tony Stark från Ivan Vanko eller Justin Hammer, förutom... karisma och rätt uppväxtförhållanden?

Filmen är två timmar lång, men lyckas inte riktigt ge alla dessa trådar tillräckligt med tid för att riktigt mogna och bli intressanta. Samtidigt känner jag inte riktigt att det finns några trådar som inte på något sätt knyts ihop i slutänden. Förra gången jag såg filmen tolkade jag det ju som att Starks lösning på den destruktiva spiralen var att han helt enkelt skulle skärpa sig.

Spoiler

Den här gången tyckte jag snarare att han nådde den absoluta bottnen - och fick sedan hjälp att resa sig igen. Det var inte han själv som "skärpte sig", det var folk i hans omgivning som såg till att sparka honom i röven med lite tough love vilket fick honom att vakna till och se vägar framåt.

På samma sätt har jag nog tidigare sett tråden om Stark som USA's beskyddare som att filmen förstärkte bilden av honom som "personen som måste göra allt". Men det är ju helt snedtänkt; tvärtom slutar det ju med att

Spoiler

Rhodey / War Machine behåller sin dräkt, vilket gör att det just finns en backup, underställd demokratisk kontroll.

Så är det här en perfekt film? Absolut inte. Men den var bättre än jag mindes den.

BETYG: 4/5

 

[Ulfgeir]

Såg den ryska superhältefilmen The Guardians

Konceptet är att under kalla kriget utförde sovjetunionen en del experiment på olika individer för att skapa folk med superkrafter. Nu så attackeras Ryssland av en okänd anfallare..

Hade velat att den skulle vara längre för att får mer karaktärsbyggande, och en bättre plott (ok, för den här typen av film helt ok.). Känns lite som en grupp rollpersoner.

CGI-Effekterna är av varierande kvalitet, men med tanke på att den bara kostade 5 miljoner dollar så kanske man inte skall begära för mycket.

Settingen öppnar upp för en uppföljare, får se om en sådan kommer.

Betyg: 3+ / 5. Förväntar man sig högkvalitativ Shakespeare-drama så blir man besviken. Förväntar man sig en popcornfilm med action, så helt ok. Den känns väldigt rysk om man jämför med övriga superhjältefilmer den senaste tiden. Lite Iron Sky-hållet i sitt utförande.

 

[Voldstagg13]

Krigsdrama: 'Enemy at the gates' (2001) med Jude Law, Joseph Fiennes, Rachel Weisz, Ed Harris m.fl. WW2 och slaget om Stalingrad: en rysk soldat får genom en händelse en ny roll som prickskytt och blir vän med en politisk officer. Han blir genom sina färdigheter och propagandan därav ryktbar som krigshjälte. Tyskarna drar öronen åt sig och skickar efter en av sina egna ryktbara prickskyttar, det blir en personlig kamp dem emellan mitt i kriget.
En ganska osentimental krigsfilm där flera av de vidrigaste sidorna av strider och vad folk tvingas till visas, sedan blir det mer och mer ett drama med kärlek (och erotik i form av ett av de mest oerotiska samlag jag sett på film, i sammanhanget en poäng åt att inte rätt plats och tid existerar), rivalitet och hämndbegär.
Det är rätt snyggt och trovärdigt gjort, dvs. skitigt, blodigt och jävligt, men personligen tycker jag att det borde varit mera av allt detta för att närma sig vad Stalingrad var. I rättvisans namn skulle då budgeten blivit för hög för en film av den här typen, man skulle kunna kalla det 'lätthistoria med fördjupning på eget ansvar'.

Bra skådisar, Bob Hoskins och Ron Perlman tittar förbi, en snyggt gjord film som saknar tyngd och nåt som sätter sig i minnet: 3/5.

 

[Krille]

Jag har sett National Treasure: Book of Secrets.

Ben Gates (Nicolas Cage) tar det där med familjeheder på allvar. När Mitch Wilkinson (Ed Harris) lägger fram bevis som pekar på att Bens farfarsfar var en förrädare så måste han försöka rentvå familjehedern. Så nu måste han hitta bevis på att farfarsfadern var oskyldig.

Och det leder till en skattjakt.

---

Det kan hända att jag var för trött för att kunna uppskatta filmen efter Nordsken, eller att den var för upphuggen av reklam på kanalen på hotellrummet jag såg den i, men nej, jag kan inte tycka att National Treasure: Book of Secrets är en bra film.

Den har snygg set design och är lite rollspelsmaterial, men det är ungefär så mycket positivt jag kan säga om den. Nicholas Cage har ungefär lika mycket karisma som träplankan de jagar i första halvan av filmen, och jag förstår varför Diane Krugers roll lämnade honom. Ed Harris roll har en skev och invecklad plan som går ut på att implicera att Nicholas Cages rolls farfarsfar var en förrädare så att Nicholas Cage ska bryta sig in överallt och göra komplett idiotgalna saker för att hitta en

Spoiler

indiansk stad av guld

som gömts i en statlig konspiration vilken omfattade

Spoiler

att president Coolidge beordrade Mount Rushmore-monumentet att byggas för att gömma guldstaden.

Och nånstans här går mitt huvud sönder av dumheterna i filmen.

Jo, den har en bra sak: Helen Mirren och Jon Voight, som Bens föräldrar. Att se ett par pensionärer ge sig ut på action-äventyr var faktiskt uppfriskande. Lite som Henry Jones Senior (Sean Connery) i Indiana Jones och det sista korståget. Fast i en i övrigt kass film.