Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v20

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v20.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Khan]

Häromdagen såg jag Spotlight. Vann bästa manus och bästa film på oscarsgalan 2015 och det förtjänade den verkligen. Till och med lite grinig på att den inte vann några skådispriser.

Det var otroligt skönt att se en lågmäld, dialogdriven film om journalister som gräver i arkiv och rabblar statistik. Smart, rolig och fruktansvärd på samma gång. Det journalisterna undersöker är alltså den stora katolska kyrkan i Boston, som under lång, lång tid har mörkat en massa sexövergrepp dess präster har begått mot barn. Utan att spåjla för mycket kan jag säga att de hittar många. De börjar med att följa spåret efter en, och det är skandal nog. Men sedan hittar det fler. Och fler. Och ännu fler...

Fantastisk film. Se den.

 

[Lukas]

Häromdagen såg jag Spotlight. Vann bästa manus och bästa film på oscarsgalan 2015 och det förtjänade den verkligen. Till och med lite grinig på att den inte vann några skådispriser.

Nu vann den 2016 inte 2015.
Jag tyckte nästan den även borde ha fått bästa filmklippning, för dess montage är dösnygga.

 

[Khan]

Nu vann den 2016 inte 2015.
Jag tyckte nästan den även borde ha fått bästa filmklippning, för dess montage är dösnygga.

Ålrajt, slarvfel av mig. Den kom 2015, dvs kvalificerade sig till oscars året efter. Håller förövrigt helt med om montagen!

 

[krank]

Jag har sett Murder on the Orient Express.

Jag har ganska komplexa känslor för den här, men jag tror att de bäst kan sammanfattas så här: Det här är en riktigt, riktigt bra filmatisering av en av de Agatha Christieromaner jag tycker minst om.

Alltså. Om man tycker om mordmysterier på grund av det dramatiska - det mänskliga dramat, de spännande personligheterna, konflikterna och så vidare - då är Murder on the Orient Express en väldigt bra bok att läsa, och dessutom en optimal bok att göra film av. Här ligger nämligen fokus i ganska hög grad just där, och det krävs inga stora ändringar för att förstärka den aspekten några steg.

Spoiler

Till exempel genom att lägga till ett par actionsekvenser, eller större fokus på spåret "Hercule Poirot upptäcker Gråskalor"

Om man däremot, som jag, framför allt uppskattar mordmysterier på grund av det intellektuella - arbetet med att pussla ihop alibin, vittnesmål, bevis som lämnats på mordplatsen och så vidare - då är Murder on the Orient Express definitivt inte en av Christies bästa. Det blir inte så mycket värre av att man gör små ändringar för att förstärka det dramatiska inslaget, för grunden är redan... något spolierad.

Jag tycker mycket om skådespeleriet i filmen. Alla inblandade gör ett bra jobb. Miljöerna är magnifika och visar på ordentlig attention to detail, vilket jag uppskattar. Effekter och sådant är subtilt och snyggt infogat. Hantverket håller överlag mycket hög klass.

Men det är inte min sorts Poirot-historia. Givet, jag visste redan hur filmen skulle sluta i och med att jag läst boken och i och med att filmatiseringen trots allt tagit sig mycket få friheter med källmaterialet, men jag tror inte att jag uppskattat det hela mer även om jag inte redan haft handlingen spoilad. Tvärtom tror jag att det hjälpte mig att uppskatta filmen - mysteriet var så att säga redan löst, jag hade redan blivit besviken, och sålunda kunde jag fokusera på att avnjuta det goda hantverket.

Så: jag förstår inte alls varför den här filmen fått såpass dålig kritik. Alla recensioner jag läst har skjutit rejält bredvid målet.

Jag sätter inte en femma, för jag vill inte se den här filmen igen, men det ÄR en riktigt bra film. Och en riktigt bra filmatisering.

BETYG: 4/5

 

[Lukas]

Murder on the Orient Express definitivt inte en av Christies bästa.

Klart den inte är, för stor avsaknad av miss Marple för att komma närheten av hennes bästa

#MarpleBättreÄnPoirot

 

[krank]

Klart den inte är, för stor avsaknad av miss Marple för att komma närheten av hennes bästa

#MarpleBättreÄnPoirot

Jag tycker om båda. Jag lutar mer mot Poirot för att hans stories tenderar att fokusera mer på mysteriet och mindre på det mänskliga dramat, men det är liksom ingen jätteskillnad och jag läser gärna Marpleberättelser också. Om inte annat är Marple en mer intressant karaktär, och awesome överlag.

 

[Bolongo]

Jag har sett Deadpool 2. Det går naturligtvis inte att diskutera detaljer utan spoilers, så jag skall hålla mig till principiella yttranden.

Filmen börjar ganska direkt med att sparka tittarens förväntningar i skallen. Deadpool kommenterar det t.o.m. i sin voice-over: "Det är nu publiken börjar tänka 'vad fan håller de på med?'" (eller något i den stilen). Därefter visar det sig att temat denna gång går ut på att ge Wade litet djup. Jag vet, hur crazy bananas kan det bli?

Men oroa er inte, humorn är precis lika drastisk och meta som innan. Om möjligt ännu mer så. Jag säger bara: X-Force. Holy shit.

Fajterna är riktigt bra också. Regissören har ju varit inblandad i John Wick och Atomic Blonde innan, så det blir koreografi som är komplex utan att förlora tydlighet.

Det är en sådan film som man omöjligen kan sätta ett generellt betyg på. Jag måste använda en hemsk cop-out och säga att du kommer att gilla den i direkt proportion till hur mycket du gillade ettan.

Och javisst, stanna kvar till mitten av eftertexterna åtminstone, det ligger en hyfsat lång sekvens där som du inte vill missa. Precis i slutet på sluttexterna kommer... inte en scen, men ett skämt. Sitter du kvar så långt, så håll öronen öppna - gör inte som killarna bredvid oss som satt och snackade och missade grejen de suttit kvar för.

 

[Khan]

Jag har sett Murder on the Orient Express.

Jag har ganska komplexa känslor för den här, men jag tror att de bäst kan sammanfattas så här: Det här är en riktigt, riktigt bra filmatisering av en av de Agatha Christieromaner jag tycker minst om.

Alltså. Om man tycker om mordmysterier på grund av det dramatiska - det mänskliga dramat, de spännande personligheterna, konflikterna och så vidare - då är Murder on the Orient Express en väldigt bra bok att läsa, och dessutom en optimal bok att göra film av. Här ligger nämligen fokus i ganska hög grad just där, och det krävs inga stora ändringar för att förstärka den aspekten några steg.

Spoiler

Till exempel genom att lägga till ett par actionsekvenser, eller större fokus på spåret "Hercule Poirot upptäcker Gråskalor"

Om man däremot, som jag, framför allt uppskattar mordmysterier på grund av det intellektuella - arbetet med att pussla ihop alibin, vittnesmål, bevis som lämnats på mordplatsen och så vidare - då är Murder on the Orient Express definitivt inte en av Christies bästa. Det blir inte så mycket värre av att man gör små ändringar för att förstärka det dramatiska inslaget, för grunden är redan... något spolierad.

Jag tycker mycket om skådespeleriet i filmen. Alla inblandade gör ett bra jobb. Miljöerna är magnifika och visar på ordentlig attention to detail, vilket jag uppskattar. Effekter och sådant är subtilt och snyggt infogat. Hantverket håller överlag mycket hög klass.

Men det är inte min sorts Poirot-historia. Givet, jag visste redan hur filmen skulle sluta i och med att jag läst boken och i och med att filmatiseringen trots allt tagit sig mycket få friheter med källmaterialet, men jag tror inte att jag uppskattat det hela mer även om jag inte redan haft handlingen spoilad. Tvärtom tror jag att det hjälpte mig att uppskatta filmen - mysteriet var så att säga redan löst, jag hade redan blivit besviken, och sålunda kunde jag fokusera på att avnjuta det goda hantverket.

Så: jag förstår inte alls varför den här filmen fått såpass dålig kritik. Alla recensioner jag läst har skjutit rejält bredvid målet.

Jag sätter inte en femma, för jag vill inte se den här filmen igen, men det ÄR en riktigt bra film. Och en riktigt bra filmatisering.

BETYG: 4/5

On du jämför den med den gamla versionen, den med Ingrid Bergman, vilken skulle du säga att du föredrar? Och varför?

 

[krank]

On du jämför den med den gamla versionen, den med Ingrid Bergman, vilken skulle du säga att du föredrar? Och varför?

Jag har inte sett den, så jag kan inte göra några sådana jämförelser. Kanske ser jag den någon dag, även om det här som sagt inte alls är min favorit-Christie. Sen är jag också en sån där som i allmänhet har svårt att se på äldre film med behållning; 1974 är lite för tidigt för mig =)

 

[krank]

Jag skrev om Thor redan i filmklubben v5 2013 och sen v25 2015.

Jag tyckte mycket bättre om slutstriden den här gången. Och om det mesta, faktiskt. Jag undrar om det är för att jag såg filmen genom ett "Thor: Ragnarok"-färgat filter den här gången? Jag vet vartåt karaktären är på väg, och då funkar storyn bättre. Jag gillade framför allt när min favoritkaraktär i filmen, Darcy, tasrar Thor - vilket plötsligt fick mig att inse att när Valkyrie gör en liknande grej i Ragnarok så är det en snygg referens, inte bara ett roligt gag.

Det jag tyckte minst om den här gången var nog Jane Foster. Snacka om oseriös forskare, som helt saknar någon form av kritiskt tänkande utan bara drabbas av något slags totalknäpp och plötsligt tror på allt möjligt skumt...

Loke är fortfarande en riktigt bra och begriplig skurk. Och så ung han var när den här filmen kom! Så unga de var allihop! Det har hänt en hel del de här sju åren.

BETYG: 4/5

 

[Khan]

Jag har inte sett den, så jag kan inte göra några sådana jämförelser. Kanske ser jag den någon dag, även om det här som sagt inte alls är min favorit-Christie. Sen är jag också en sån där som i allmänhet har svårt att se på äldre film med behållning; 1974 är lite för tidigt för mig =)

Då förstår jag. Jag tycker den från 1974 är en av de bästa deckare jag sett på film och när jag hörde att det är den enda filmatisering Christie själv vad nöjd med kände jag inte något behov av att se den nya. Men jag är inte så tidskänslig när det gäller film heller. Kan verkligen rekommendera den gamla. Finney som Poirot fick en välförtjänt Oscarsnominering.

 

[Krille]

Jag såg två Zatoichi-filmer förra veckan. Den första var Zatoichi and the Doomed Man.

Den här börjar lite annorlunda än de flesta andra: Zatoichi (Shintaro Katsu) sitter i finkan och straffas med femtio piskrapp för illegalt spel. Men väl i finkan så ber hans cellkamrat, Shimazo (Koichi Mizuhara) som är oskyldigt inspärrad och ska avrättas, att Zatoichi ska leta upp hans boss Jubei (Kenjiro Ishiyama), så att han kan tala för Shimazos oskuld och få honom utsläppt. Men se, den lätte går ju inte, för det finns massor med ugglor i den här mossen!

Jag gillade den skarpt: den kör en något annan variant av den vanliga Zatoichi kommer till stan, har flera skitroliga biroller inklusive en Zatoichi-cosplayare och en väl utvecklad kvinnlig biroll vars jobb inte är att hamna i trubbel, utan tvärtom vara lite joker och kollega. Som vanligt är ståryn mer utvecklad och invecklad och med fler förvecklingar än de flesta blockbusters av idag.

---

Den andra var Zatoichi meets Yojimbo.

Zatoichi (Shintaro Katsu) går hem till sin hemstad och upptäcker att alla är livrädda för det lokala yakuza-gänget – en lite annorlunda variant av Zatoichi kommer till stan. Det visar sig att yakuzan har splittrats i två fraktioner: den ena under Eboshiya (Osamu Takizawa), och den andra under hans son Masagoro (Masakane Yonekura). Masagoro är ute efter alla pengar som Eboshiya har fått tag på genom att fila lite på det lokala myntverkets produktion, och anlitar en livvakt (yojimbo), Sasa (Toshiro Mifune). Eboshiya kan ju inte vara sämre, utan anlitar Zatoichi som livvakt.

Jag trodde den här skulle vara jätte-ostig, men det visade sig vara Yojimbo på steroider. Den tar samma karaktär och grundplott som Yojimbo, men lägger dessutom på Zatoichi, en konspiration om guld, hemliga agenter, vändningar som heter duga, skön humor, fiendskap som vänder till respekt, och massor med episka fajter.

Den är lite mer välproducerad än vanligt, kanske för att det var Toho som producerade istället för det vanliga produktionsbolaget Daiei.

---

Jag hittade inga trailers till någondera av dem, vilket är synd.

---

Och en sak slog mig: jag har lust att göra en hel rollspelskampanj löst baserad på Zatoichi-filmerna. I stort sett, ta filmernas plot, anpassa dem för en grupp äventyrare istället, och sen släppa ner dem i Hjältarnas tid för en bunt skitiga men kompetenta rollpersoner som mest driver runt från stad till stad eftersom de drar till sig trubbel överallt och aldrig nånsin blir välkomna efter att trubbel drabbar dem.