Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v24

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v24.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag har sett Geostorm.

Jag var beredd på att den skulle vara dum och inte så bra. Men den underträffade alla mina förväntningar.

Alltså. Vi kan börja med de bra sakerna.

• Kompetenta skådespelare. Gerard Butler, Andy Garcia, Ed Harris... Vi vet att de här typerna kan sin skit.
• Ibland var specialeffekterna faktiskt helt OK. Framför allt de uppe i rymden.
• Grundplotten i filmen hade kunnat bli en riktigt bra film. Eller ja, bra inom genren då. Jag vet att stendumma katastroffilmer inte direkt är allas kopp té.

Men tyvärr faller filmen ihop som ett korthus. Ett styltigt manus skrivet av någon som helt och hållet saknar känsla för både dramatisk och komisk timing, regisserat av någon som lyckas slarva bort kompetenta skådespelares förmågor på ett närmast förolämpande sätt, specialeffekter som stora delar av filmen känns som något man hade kunnat förvänta sig från The Asylum...

(Manusförfattaren och regissören är samma person. Som tidigare visserligen gjort storheter som Independence Day, Stargate och Universal Soldier tillsammans med Roland Emmerich, men som absolut hade behövt någon bättre att skriva manus med här och som absolut inte borde ha fått regissera).

Nej. Se inte den här. Den är inte ens dum på något härligt camp-sätt, den är bara dum och dålig och tråkig.

BETYG: 1/5

 

[Krille]

Jag har sett Dunkirk.

Det är 1940, och de allierade håller på att få storpisk. 400 000 allierade soldater – brittiska, franska och belgiska – är inknödda i en liten ficka vid Dunkerque, nästan helt omringade av tyska trupper. Tommy (Fionn Whitehead) lyckas ta sig till stranden som enda överlevande från sin grupp. Dawson (Mark Rylance), hans son Peter (Tom Glynn-Carney) och Peters kompis George (Barry Keoghan) sätter ut med sin båt för att segla mot Dunkirk som en del av Operation Dynamo. I luften kämpar Farrier (Tom Hardy) och Collins (Jack Lowden) för att hålla undan tyska flygplan från evakueringen, som kommendörkapten Bolton (Kenneth Branagh) försöker organisera.

---

Som synes är Dunkirk en rätt spretig film. Det sägs inte mycket, utan mestadels är det här en visuell film. Det är tre narrativ, på marken, till sjöss och i luften, och de cirklar runt varandra utan att liksom komma mer än tillfällig kontakt med varandra. Filmen ska därför egentligen inte ses som ett krigsdrama eller dokumentär, utan jag tror att den bäst ska ses som en konstfilm med krigstema. Den handlar om Dunkirk, men berättar inte om Dunkirk, utan låter hela det slaget vara någon slags bakgrund för tre fotonarrativ som kretsar runt varandra.

Jag vill inte säga att Dunkirk är en dålig film. Foto, musik och skådespelarprestationer är fantastiska, Men det är inte en lättsmält film. Det är inget ösigt krigsaction eller snyftigt krigsfilmsdrama. Den målar upp storslagna vyer och detaljerade närbilder, och den gör det ganska medvetet: den lämnar ståryn, dramat i mitten mellan närbilderna och de storslagna vyerna‚ till andra.

 

[Khan]

Jag har sett Star Wars Episod 8 - den sista jedin.

På det stora hela hade den en hel del fantastiska idéer, men också en hel del riktiga bottennapp. Dialogen hade behövt tvättas minst ett varv till, särskilt i Finns och Roses del. Några storyknutar var knutna helt i onödan, Damerons och Holdos del allra mest. Men Luke, Rey, och alla på skurksidan var riktigt, riktigt bra.

Den hade enormt höga toppar, men också dalar som är nere på prequelnivå. Det betyder att den klockar in på ett genomsnitt på c:a 2,5/5. Det som är bra är fantastiskt, men det som är dåligt är lika dåligt som det bra är bra. Jag kommer nog inte rusa för att se nian på bio heller, utan se den när jag hittar den på biblioteket och andan faller på.

 

[Bolongo]

Jag har sett om M*A*S*H för första gången på väldigt länge.

Filmen från 1970, alltså. På en dvd som gavs ut efter något 30-års jubileum då Altman fick något retrospektivt pris och det gjordes en del dokumentär/promotion-material för tv-bruk, som finns med som extramaterial. Plus ett kommentarspår där Altman pratar ungefär 25% av tiden, och 75% av det han säger finns även i dokumentärerna. Samma anekdoter tenderar att återkomma gång på gång...

Filmen är fortfarande historiskt viktig såklart, men oh boy, den har inte åldrats väl. Jag försöker mitt bästa att gilla den, men tyvärr finns det 3 stora problem som tar emot.

1. Kontexten saknas numera. Att göra en anti-krigsfilm byggd på absurd och vulgär humor var som ett bombnedslag i USA mitt under Vietnamkriget, det går att förstå intellektuellt. Men det går inte längre att känna vad 70-talets publik kände. Det har inte längre nyhetens behag, och då blir de plumpa skämten bara plumpa skämt, varken mer eller mindre.

2. Altmans gimmick börjar kännas tröttsam. Det här kanske är en ren smaksak, men hans sätt att regissera dialog som ett sammelsurium av röster, där folk "trampar på" varandras repliker och inget lyfts fram som mer distinkt eller viktigt än något annat... jag har börjat ifrågasätta hur intressant det egentligen är. Jag menar, är det ens naturalistiskt, om vi skall vara riktigt ärliga? Visst, till viss del pratar folk i munnen på varandra i verkligheten, men min upplevelse är att väldigt många människor tålmodigt väntar på sin tur i ett samtal och faktiskt försöker göra det de säger så klart och tydligt som möjligt, inte bara mumla ut något i förbigående.

3. Sexismen. De sexuella trakasserierna som sköterskorna utsätts för, och framför allt hur de betraktas som en källa till humor, är minst sagt jobbiga. Altman säger något kort om detta på kommentarspåret. Hans försvar är att han är medveten om misogynin, men inte ville hylla den utan bara visa upp verkligheten sådan den är - på 50-talet, 60-talet, och, antyder han, fortfarande på 00-talet. Och visst, jag säger inte att han skulle ha förfalskat de historiska attityderna, men om han tror att filmen ger ett intryck av någon implicit kritik mot huvudpersonernas beteende så tror han helt fel. Hawkeye, Trapper och de andra är ofrånkomligen våra identifikationsfigurer, och det är uppenbart att vi exempelvis förväntas heja på dem i deras auktoritetsförakt, så varför skulle vi inte också ta till oss deras kvinnosyn? Jag begär inte ens att männen skall "straffas" på något sätt av manuset, eftersom verkligheten är att det sällan händer, men ville Altman vara realistisk kunde han till exempel ha låtit några av de kvinnliga karaktärerna uttrycka sina känslor inför skeendet - men det händer inte. Vad som gör det att det verkligen skaver är kontrasten mot hur den andra stora samhällsfrågan behandlas: rasism lyfts explicit upp på bordet och utpekas som ett ont.

Så det här är fortfarande en film man behöver ha sett någon gång, men mest ur ett vetenskapligt perspektiv. Förvänta er inte någon vidare underhållning.

 

[krank]

I förrgår fortsatte jag mitt projekt att se om hela MCU; turen hade kommit till Iron Man 3.

Jag har hört en del skit om Iron Man 3, men ärligt talat är den nog en av mina favoritfilmer i hela MCU. Den är snygg, jag gillar The Mandarin-storyn som fan (japp, hela), Extremis-grejen är ascool och visuellt intressant, jag älskar hur stor del av filmen Stark spenderar utanför sin dräkt. Jag gillar just det fokuset på honom som Mekanikern, att dräkten - "Iron Man" - egentligen bara är ett skal, att "I am Iron Man" stämmer oavsett. Jag gillar att han har PTSD som kontinuerligt hindrar honom, och jag gillar att han använder Iron Man som ett slags sätt att hålla syndromet i schack. Så länge han superhjältar eller bygger något är det inga problem; Iron Man är både kärnan i hans personlighet och samtidigt en flykt undan att behöva tänka och känna för mycket.

Jag gillade den tydligen precis lika mycket första gången jag såg den.Och andra gången.

BETYG: 5/5