Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v39

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v39.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

[FONT=&quot]????[/FONT]300![FONT=&quot]????[/FONT]

Detta är filmklubbens 300:e vecka! Det ska vi såklart fira (OBS! Frivilligt, såklart). Några exempel på sätt att fira:

• Se om de filmer du såg filmklubbens första vecka, om du var med då. Eller den första film du såg inom filmklubben.
• Eller de filmer någon annan såg den där första veckan.
• Se om de filmer du såg filmklubbens första, 100:e och 200:e vecka.
  • Vecka 1: v1 2013
  • Vecka 100: v48 2014
  • Vecka 200: v43 2016
• Se filmen 300
• Se filmen 200 cigarettes en och en halv gång
• Se precis vad du känner för, men börja recensionen med "För att fira filmklubbens 300-veckorsjubileum så har jag sett..."
• Se ingen film, men skriv något glatt och uppmuntrande i tråden, och tryck "Gilla" på alla andras recensioner.

 

[Minimoni]

Nice! Nu skriver jag väldigt sällan i dessa trådar men jag gillar att läsa dem. Grattis och hoppas det blir 300 till!

 

[krank]

Filmklubbens första vecka såg jag Dr. No. Det har jag nu gjort om.

Spoiler

Dr. No handlar om en visionär entreprenör som trotsat stora motgångar för att klättra från samhällets botten till att bli en respekterad medlem i en av världens största internationella organisationer för just entreprenörer och framåtblickande, drivna individer.

Efter att både väst och öst nekat hans generösa hjälp har han istället byggt sin egen forskningsanläggning, där han utforskar och utvecklar innovativa kärnkraftslösningar. Han passar också på att visa USA, trots att de så nesligt vägrade hans hjälp, svagheterna i deras missilsystem.

Som "tack" skickar amerikanernas allierade knähundar, britterna, en humorlös och ganska dum agent...

Äh, men okej. Den första Bondfilmen. Den har sina sidor. Jag tyckte bättre om den än vad jag gjorde första gången jag skrev om den; det finns en stor charm i berättandet, i det rent visuella, i den inte helt strömlinjeformade plotten. Som tidsdokument är filmen fascinerande.

Sedan är den såklart gräslig på många sätt också. Ganska kassa rasistiska och sexistiska karaktärsporträtt till exempel, där framför allt Quarrel och Honey antagligen inte - och det med rätta - passerat skisstadiet idag.

Som balans för Honey får man å andra sidan en del barbringad Connery, och jag uppskattar ju alltid lite skön sexualisering av manlig avkläddhet.

Bond framställs som en ganska kall och obehaglig yrkesman, med en fasad av medmänsklighet och ett manipulativt leende. Eller ja, det är så han framstår för mig - det är möjligt att meningen är att han ska framstå som manlig, rättfram och handlingskraftig.

Kvinnorna i filmen är i stort sett relegerade till dekoration och olika former av tjänarpositioner - de flyttar papper från en man till en annan, städar, passar upp. Med tre exempel - redan nämnda Honey, vars uppgift det är att vara obildad och korkad (de är inte samma sak, men hon är båda), och så Moneypenny och Sylvia Trench. De två senare är ändå förhållandevis jämställda - Moneypenny och Bonds kontorsflirt är djupt oprofessionell men den verkar definitivt ske på ganska lika villkor och vara ganska lekfull från båda håll (om jag minns rätt förändras det en del med tiden, men jag ids inte dubbelkolla).

Trench tycker jag är extra intressant. Hon är definitivt den aktiva parten - hon ser en intressant och fager karl, och ser helt enkelt till att i det offentliga agera "korrekt" för att sedan bakom lykta dörrar se till att få det hon vill - Bond i säng. Hon gejmar systemet och agerar ganska precis som en "player". Och det intressantaste är att hon på intet sätt skambeläggs eller bestraffas för det i filmen - tvärtom får hon det hon vill ha, och det är det sista vi ser av henne. Det hon gör framställs aldrig som dåligt, här finns ingen slut shaming eller demonisering av "den manipulativa kvinnan" eller "det sexuella odjuret". Det tycker jag är rätt ballt, ändå. Även om det är lite trist att behöva bli glad över avsaknaden av något dåligt.

Vad mer... Hajbilen är omåttligt töntig och Bonds kumpaners reaktioner på den är mer än lovligt stendumma. Vuxna människor som tror på drakar? Fucks sake... Har de inte sett en jävla bil förut?

Det är lite märkligt med alla crossfades. Snart sagt varje scenbyte sker via crossfade, och påtagligt ofta sker det mitt i repliker, så att man får känslan av att den betraktande kameran liksom tappar intresset och tittar åt ett annat håll medan folk fortfarande pratar...

Blurayversionen jag skaffat har i vart fall ren, skarp bildkvalitet med tidstypiska färger och så. Så det är väl bra.

BETYG: 4/5.

 

[Voldstagg13]

Jag har firat 300-veckorsjubiléet genom att se två riktigt bra filmer jag inte har sett förut: 'The shape of water' och 'Three billboards outside Ebbing, Missouri' , båda från 2017.
'The shape of water' är Guillermo Del Toros Oscarsvinnande film i ett 60-tals USA och är en saga, må vara för vuxna men ändå en saga. Jag kan inte komma på något jag ogillar, en film att drunkna i: 5/5.

'Three billboards...' handlar om en kvinna vars dotter våldtagits och mördats, hennes sätt att försöka få rättvisa blir genom annonstavlorna intill vägen mot samhället. Frances McDormand är otroligt bra, alla de övriga skådisarna är också väldigt bra...nej, det är en märkligt rättfram film men med många bottnar och vinklar som (liksom 'The shape of water') kommer att bli en framtida klassiker: 5/5.

 

[krank]

Filmklubbens 100:e vecka såg jag The ABCs of Death. Jag var inte så sugen på att se om den, och jag behövde ändå se en ny film den här veckan också, så jag har just sett The ABCs of Death 2.

Konceptet är alltså: 26 filmskapare från hela världen får varsin bokstav och ska göra en kortfilm a' max typ fyra minuter på temat "döden" och ett ord som börjar på den bokstaven.

Kortfilmen som medium medför vissa begränsningar - det finns ingen plats för fördjupning av karaktärer eller långdragna berättelser, så liksom novellen tenderar kortfilmen att antingen vara mer experimentell och surrealistisk eller fokusera på berättelser som har en ganska kort setup och sedan en punchline. En kortfilm är förhållandevis billig; dess koncept behöver inte hålla för mer än ett par minuter och om något i narrativet inte funkar så är filmen ändå snart slut, och i bästa fall kanske den hade någon intressant visuell aspekt eller så.

ABCs of Death 1 och 2 är ganska tydliga exempel på det här. De filmer som ingår är ganska typiska som kortfilmer betraktade, överlag gjorda med kärlek och omsorg och över-ren-amatörnivå-budget. Det blir spretigt och spännande och otroligt ojämnt. Filmerna här är ofta morbida och groteska, ibland poänglösa, i något fall rentav tråkiga. Men helheten är helt klart värd att lägga två timmar på, förutsatt att man gillar morbida, smaklösa och groteska kortfilmer. Som sagt, är det någon man inte gillar så är den ju slut snart.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Filmklubbens 200:e vecka - v43 2016 - såg jag Doctor Strange.

Sedan såg jag om den v10 i år.

Jag tycker fortfarande mycket om den, trots dess problem. Den är först och främst skitsnygg och väldigt fartfylld, och alla inblandade gör ett schysst jobb.

Den här gången höll jag utkik, men filmen är faktiskt extremt petig med att, vad jag kunde se, inte tala om hur länge Strange är och tränar. Det är en snygg detalj.

En annan snygg detalj som jag nog inte tänkt på tidigare, men som säkert var uppenbar för alla andra, var

Spoiler

det svarta tecknet i Tilda Swintons panna. Jag fattar ju nu att det SKULLE vara det som gjorde att man som publik fattade att hon mycket riktigt hanterade samma mörka krafter som Mads Mikkelsen, och att det var så Mordo fattade det också. Men det fattade jag inte förrän nu.

Jag tror att jag fått ny uppskattning för Doctor Strange tack vare Iron Fist.

Iron Fist är ju i princip Doctor Strange fast med tråkig kampsport istället för cool magi, fulare specialeffekter, sämre skådespelare, mer gnäll samt att han trots mer tid hos sina magiska munkar lärde sig betydligt mindre och kom därifrån som en betydligt sämre och mer entitled människa.

Kort sagt - allt jag störde mig litegrann på hos Strange, uppskruvat till elva. Iron Fist är så jävla dålig och får mig bara att vilja att alla hans fiender vinner och dödar honom.

... men ja, Strange är bättre och gör allt som är det minsta intressant med Iron Fist en biljard gånger bättre.

Och stridsscenerna är makalöst snygga. Satan i gatan vad snygga de är. Jag försöker välja en favorit att liksom trycka lite extra på, men det går inte.


BETYG: 5/5. Kan se (om) den här i morgon, om inte annat bara för de snygga slagsmålen och deras bakgrunder.

 

[Krille]

Jag såg Ghost in the Shell: Arise: Border 3&4 i lördags tillsammans med DeBracy och Rembane.

Motoko och gänget är fortfarande frilansare som extraknäcker för Section 9, då de dras in i ett terroristdrama med massor med våld och en koordinerande cyberhjärna. Men det visar sig att ingen av terroristerna egentligen är riktigt sig själva, utan är överskrivna av någon annan.

---

Så, eh, ännu en variant av Puppet Master/Laughing Man. Och ännu en oövervinnerlig vandrande cyberstridsvagn. Och ännu mer avslitna cyberarmar. Även om det är relativt mycket story i Arise: Border 3&4 så är det story som vi har sett förut. Det mest intressanta med storyn är väl att Motoko har en pojkvän. Och logikomas gör en vink till framtida Stand Alone Complexs tachikoma!

Utseendet är det inga problem med alls – den är helt enkelt skitsnygg!

Musiken är också skön, och hänvisar tillbaka till Yoko Tsunos episka jazziga soundtrack från Stand Alone Complex.

 

[DeBracy]

Rätt trevlig tittning, men efter att ha sett den här (och att tidigare ha provat spelfilmen utan att orka till slutet) går jag ändå mest och inbillar mig att första filmen är så sjukt jäkla bra.

Musiken är också skön, och hänvisar tillbaka till Yoko Tsunos episka jazziga soundtrack från Stand Alone Complex.

*Yoko Kannos