Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v45

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v45.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Daniel]

Taxin körde vilse i ösregnet. Det hade kunnat vara inledningen på en skräckfilm, men bortsett från att jag blev sen ledde det tacksamt bara till att jag fick en biocheck som ursäkt från taxiföretaget. Jag tog en drop-in ikväll med biochecken och kände att det bara var ett fåtal intressanta titlar att välja mellan. Jag valde premiärvisningen av Overlord.

Jag hade i stort sett noll förkunskap om filmen. Jag är nämligen så rabiat anti-spoiler-inställd ibland att jag knappt läser en rad om vad handlingen går ut på. Jag hade inte sett någon trailer, utan endast en stillbild som visade ett par amerikanska fallskärmsjägare och en kulsprutebeväpnad fransyska som smög i skogen. Därmed visste jag endast att det rörde sig om andra världskriget och Normandie.

Jag hade tagit för givet att det var en episk krigsfilm åt det blodigare hållet, typ "Fury". Det var först när jag bokade biljetten som jag till min förvåning läste genrebeteckningen "Skräck, action". Hmm, det hade jag inte väntat mig. Spännande!

Den lilla grupp av amerikanska fallskärmsjägare som natten till D-dagen släppts ner på sabotageuppdrag i det ockuperade Normandie stöter nämligen på något betydligt obehagligare än bara den vanliga tyska krigsmakten. Från en stark inledning som enkel krigsfilm utvecklas det hela snart till monsterfilm. I efterhand ser jag att filmen genrebestämts ganska tydligt rörande vad det är för sorts monsterrulle, men vill man (som jag) inte veta på förhand vad det rör sig om ska man inte öppna följande spoilerruta.

Spoiler

Overlord visade sig vara en slags zombiefilm. En tysk läkare experimenterar på den lilla franska byns civilbefolkning i syfte att få fram superstarka monsterkrigare för nazisternas Tusenåriga rike och har fått fram någon sorts zombies, eller i vart fall någon sorts slemmiga odöda. Äckliga som fan var de i alla fall.

Jag fick högt ställda förväntningar när jag insåg att det skulle bli skräck. Krigsfilm som övergår i monsterskräck kan fungera utmärkt, som i min personliga favorit "The Predator". Men man kan sammanfatta min smak i skräck såhär - jag ser skräck för att uppleva spänning och kuslighet, men undviker helst att behöva bli äcklad. Grotesk äckelskräck är alltså inte min grej. Och denna filmen var i mitt tycke aldrig kuslig eller särskilt spännande, mest grotesk och våldsam. Dessutom tyckte jag att själva skräckdelen aldrig riktigt fick komma till sin fulla rätt, utan att det hela tiden vägde över mer till "vanlig" andra världskrigs-action.

Fast med det sagt var ändå delarna som var "vanlig" andra världskrigsfilm betydligt bättre än delarna som var monsterfilm, och det var tillräckligt med starka actioninslag för att man ska kunna utdela en 3/5 på den krankiska skalan. Det var ingen bortslösad biocheck, men filmen tappade kraft i andra halvan och blev aldrig särskilt kuslig, bara otäckt våldsam.

Jag kan för övrigt tänka mig att filmens premiss hade funkat utmärkt som skräckrollspel!!

 

[krank]

Veckorna flyger! Och nu har jag sett Mission Impossible: Fallout. Tyvärr var jag tvungen att se den i 2D, som något slags grottmänniska.

Jag vet inte riktigt vad man behöver säga om Mission: Impossiblefilmerna egentligen. Vill man se en MI-film så är den här inte ett dåligt val. Den är varken markant bättre eller sämre än de andra. Henry Cavill gör ett bra jobb, liksom alla andra. Fotografiet är stundtals orimligt snyggt, och verkar nästan inte höra hemma i en fullt-ös-medvetslös-actionrulle.

Filmen är lite för lång, och framför allt slutet drogs ut på alldeles för länge.

Men ja. Bra film i sin genre. Rekommenderad.

BETYG: 4/5

 

[Bolongo]

På flyget hem såg jag Tomb Raider. Den med Alicia Vikander, som bygger på reboot-spelet.

Habil action, och såvitt jag kan avgöra en väldigt trogen rekreation av spelet. Så mycket mer blir det inte. Jag tror det finns inneboende begränsningar i spel-till-film genren som gör att det inte kan bli så mycket bättre än OK.

IOFS antyds i epilogen att en eventuell uppföljare skulle kunna ha en mer intressant handling, men det är väl tveksamt ifall någon sådan blir av.

 

[Ymir]

Jag såg Tron Legacy. Visuellt enastående, önskar att jag sett den i 3D på bio, och det är fan få filmer jag säger det om. Men bäst var musiken, som är Daft Punk goes bombastic orchestral electronica. En så jävla frisk fläkt jämfört med det sedvanliga klassicismfetisch-Hans Zimmer-böset. Det måste vara åratal sedan jag senast, medan jag såg en film första gången, reagerade på hur bra dess soundtrack var. Och som en tjänst till mänskligheten finns hela soundtracket lagligt på youtube också.

Ståryn och karaktärerna är däremot tråkiga, och den viseullt koola värld de byggt känns väldigt själlös och tom, så det är ändå inte en särskilt bra film tyvärr.

 

[Voldstagg13]

Holmes igen: 'The eligible bachelor' (1992) med Jeremy Brett och Edward Hardwicke m.fl.

En TV-film, eller långfilmsavsnitt, där Sherlock Holmes brottas med mardrömmar, drogabstinens och så småningom ett fall som löper historiemässigt parallellt, så inte alltför mycket blir tillbakablickar när det väl blir hans fall.
Inte så mycket deckare som drama-thriller, vilket mest gör historien djupare och intressantare. Precis som i serien (med Brett) är tidskänslan perfekt, skådisarna aldrig mindre än bra (upp till toppklass) och ett något långsamt tempo som inte stör på något sätt. Brett ÄR Holmes, det bara är så, alla andra spelar bara en roll. Alla TV-films avsnitten har inte blivit lika lyckade som det här, men lägstanivån är hög (som det brukar heta).
För 1890-tals känsla till rollspel, se några avsnitt av Sherlock Holmes med Jeremy Brett: 5/5

 

[Krille]

Jag har sett Jurassic Park.

John Hammond (Richard Attenborough) har en idé: en nöjespark full med dinosaurier, skapade av hans biotech-företag InGen. Hans idé är i fara efter att en anställd dödas av en läskig sak i en bur, och hans investerare vill dra sig ur. Så nu måste han få experter som Dr Alan Grand (Sam Neill), Dr Ellie Sattler (Laura Dern) och Dr Ian Malcolm (Jeff Goldblum).

Det stora problemet är dock inte dinosaurierna, utan vanlig hederlig girighet som gör att Hammond inte betalar nog till utvecklaren Dennis Nedry (Wayne Knight), som därmed tänker extraknäcka genom att knäcka sitt eget säkerhetssystem och stjäla embryos med dinosaurier. Och stänga av säkerhetssystemen är dumt mitt i en storm på en ö full med dinosaurier.

---

Jag blev inspirerad att se Jurassic Park på grund av podcasten The Art of the Score. Det är en podcast som handlar om filmmusik, av och med musikvetare/dirigenter/kompositörer/filmmusiksälskare, som dissekerar och diskuterar musiken i några filmer. Ett avsnitt handlade om John Williams musik till Jurassic Park, så jag blev tvungen att se den.

Med deras podcast och insikter om musiken i huvudet började jag mer kritiskt analysera den, och insåg vilket jefla mästerverk den faktiskt är. En del av effekterna är lite gamla, men de funkar fortfarande! Fortfarande är det helt omöjligt i vissa fall att se vad som är folk i dräkt, animatronics, och CGI. Men framförallt blev jag medveten om vilket mästerverk i regi den är och hur fantastiskt väl filmens visuella och musik hänger ihop.

Till exempel, första gången vi möter Dr Grant får vi se hur han skrämmer skiten ur en ungjävel med en velociraptor-klo. Med den scenen etableras hur mycket saker som helst:

• Dr Grant ogillar barn och har svårt att hantera dem.
• Han är expert på sitt område.
• Han är inte expert på teknik.
• Velociraptors är skitfarliga.
• Velociraptors jagar i flock.

Och kom ihåg att just här har vi inte sett något mer av en dinosaurie än ett öga och en klo i en tidigare scen och en fossil klo i den här.

Sen hoppar vi till helikoptern på väg till Isla Nublar. Grants oförmåga att hantera teknik förstärks när han inte får ordning på säkerhetsbältet.

Och här kommer musiken in på allvar: det är en hoppande äventyrsmusik, som skulle kunna spelas i kön till en berg-och-dalbana, som sätter förväntningen att vi är på väg in i ett äventyr. Det är en jättefanfar när vi kommer till en port som tematiskt och storleksmässigt nog för att hålla King Kong inne. Och sen stegrar musiken när de ser dinosaurierna – men vi ser dem inte. Vi ser bara deras reaktioner och gapande munnar. Vi har fortfarande inte sett en enda riktig dinosaurie, och vi är helt superfulla av förväntning. Det här här som Spielberg vänder kameran och visar dinosaurierna för första gången, och musiken drar igång på en nästan religiös nivå.

Jag kan inte mer än slås av förundran och beundran av hur väl hopsatt filmen är, musikaliskt, tekniskt och regimässigt. Filmen håller än och blir nästan bättre när man vet mer och film och filmmusik. Vissa effekter har åldrats, men eftersom de används så effektivt och så minimalt (faktiskt – det är ungefär 6 minuter CGI totalt) så märker man dem ofta inte och framförallt stör de inte filmupplevelsen.

Man ska nog nämna Michael Chrichtons bok Urtidsparken, som filmen bygger på. Filmen skiljer sig från boken på ett antal punkter, men jag tycker faktiskt att filmens förändringar gör helheten bättre.

 

[Khan]

/.../
Sen hoppar vi till helikoptern på väg till Isla Nublar. Grants oförmåga att hantera teknik förstärks när han inte får ordning på säkerhetsbältet.

Tittar man noga ser man också att det är för att han fått tag på både sin "hona" och den som hör till sätet bredvid, men löser det ändå. Precis som naturen löser problem i parken senare, där det inte behövs "hanar" för att få saker och ting att funka. Foreshadowing. Men det fattade jag inte förrän femtioelfte gången jag såg filmen.

/.../ Man ska nog nämna Michael Chrichtons bok Urtidsparken, som filmen bygger på. Filmen skiljer sig från boken på ett antal punkter, men jag tycker faktiskt att filmens förändringar gör helheten bättre.

Jag vidhåller att JP är en av ytterst få gånger där filmen är bättre än boken. På rak arm kan jag bara komma på Forrest Gump i den kategorin, förutom just JP.

 

[Jocke]

Jag ägnade en del av min söndag till att se Don't Breathe (2016). Det är den andra sortens Home Invasion rulle, en sån där tjuvarna bryter sig in i FEL HUS och helvetet bryter loss.

Rocky är en fattig tjej från ett trasigt hem som gör enkla inbrott med låg risk tillsammans med sin pojkvän Money som är gangster (tror jag?) och Alex vars farsa jobbar på den lokala larmfirman. Tillsammans är de inte ett oslagbart lag, men ett lag i alla fall. När Money säljer deras senaste byte till sin hälare får han ett tips. I den öde delen av stan bor en blind krigsveteran som ska ha hundratusentals dollars undanstoppade.

Det visar sig dock att det är FEL blinda veteran att göra ett intjack hos.

Problemet med den andra sortens home invasion är att det ska mycket till för att vi inte ska heja på den som har hemmet. Det funkar bra i tex People Under the Stairs, efter som de som bor i huset är vuxna onda psykopater medan huvudpersonen är en ung, snäll, psykiskt frisk perosn. I den här filmen så gör de alldeles för lite för att sympatin inte ska ligga hos veteranen.
Framför allt genom att varken göra Rocky, Alex eller Money det minsta sympatiska. Rocky behöver terapi och kanske en stödfamilj, Alex behöver bättre vänner och Money behöver klippa sig och skaffa ett jobb. Det ingen av dem behöver är ett skadestånd på 300000 dollar som aldrig kommer ersätta den namnlöse veteranen för dens döda dotter.
De avslöjas en del sjuka mörka hemligheter om veteranen ungefär halvvägs in i filmen eller så. Men då hoppas man mest att Money, Alex och Rocky ska få vad de förtjänar i vart fall. Två fel blir inte ett rätt.

Men filmen är rätt snygg och har en bra känsla.

3 av 5.

 

[Jocke]

Jag vidhåller att JP är en av ytterst få gånger där filmen är bättre än boken. På rak arm kan jag bara komma på Forrest Gump i den kategorin, förutom just JP.

The Shining, Mash och Die Hard är tre exempel till, men sen finns ju också kategorin där de är mer eller mindre lika bra fast på olika sett, dit typ Starship Troopers, Scott Pilgrim VS the world och Rosemarys Baby hamnar.

 

[Paal]

The Shining, Mash och Die Hard är tre exempel till, men sen finns ju också kategorin där de är mer eller mindre lika bra fast på olika sett, dit typ Starship Troopers, Scott Pilgrim VS the world och Rosemarys Baby hamnar.

Blade Runner brukar jag ha som exempel på där filmen överglänser boken. Men den är ju knappast en trogen tolkning. Mer löst baserad på.

 

[krank]

dit typ Starship Troopers, Scott Pilgrim VS the world och Rosemarys Baby hamnar.

...och Fight Club, och Fear and Loathing in Las Vegas...

 

[Bifur]

...och Fight Club, och Fear and Loathing in Las Vegas...

Den siste mohikanen av Michael Mann från 1993 brukar vara mitt (även om den kanske mer är exempel på att man kan våldföra sig ganska mycket på en boks innehåll och ändå få ut något bra ur storyn).

 

[krank]

Den siste mohikanen av Michael Mann från 1993 brukar vara mitt (även om den kanske mer är exempel på att man kan våldföra sig ganska mycket på en boks innehåll och ändå få ut något bra ur storyn).

Jag kan också droppa Freejack, från 1992. Varken filmen eller boken är några mästerverk, men de gör varsina helt olika saker med väldigt vag koppling, och båda är... "rätt okej". =)

 

[Khan]

Blade Runner brukar jag ha som exempel på där filmen överglänser boken. Men den är ju knappast en trogen tolkning. Mer löst baserad på.

Hm. Så fort man börjar skrapa lite trillar det in mängder med exempel. Men för mig är det också en viktig gräns mellan vad som är en filmatisering och vad som är en ny film, vagt ihopkopplad med boken. Värsta exemplet är väl Älskade Spion med Roger Moore som 007, där bara titeln är samma som boken den "bygger på". Men grunden i Forrest Gump och Jurassic Park är samma som i boken, JP dessutom med bokens författare som manusförfattare. Det gör det närmare en filmatisering än en film. Därför anser jag att Hajen är en fantastisk film, men den är så löst baserad på boken den bygger på att jag knappt kan kalla den en filmatisering. Lite samma sak med Starship Troopers. Hur många procent av filmen måste vara lik boken för att man kan kalla dem samma grej, så att säga?

Och ja, Fight Club är definitivt med på listan. Bara jag som inte tänkte så långt. Siste Mohikanen är en fantastisk film, men jag väntar tills den levt lika länge som boken innan jag har en åsikt om den är bättre.

 

[Voldstagg13]

Exorcisten? En filmfavorit, och jag gillade verkligen boken för 20 år sen. Nu tvekar jag att läsa om den, jag vill helst ha kvar minnet av att den är bra.

 

[Feuflux]

Jag har sett "Dum och Dummare" (sist av alla filmtittare i hela världen?).

Det var mindre "skitstörande beteende" (typ scenen när en av skurkarna liftar med dem) än vad jag trodde, och mer "tvp loosers gillar samma tjej" än vad jag trodde. Så lite besviken är jag nog. Hade väntat mig mer mentalt trauma och mindre arketypisk 90-talskomedi.

Annars var det väl typ som jag förväntade mig. Mer en film att bocka av än en fantastisk upplevelse, men lite ryck i smilgroparna blev det ändå.