Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v47

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v47. Hej vad det går!

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Krille]

Jag har sett Batman.

Och så har jag sett Batman Returns.

Gotham City är hemsk och full av skurkar. Men en ny hjälte har kommit för att rädda staden, Batman (Michael Keaton).

Och det tycker inte Jack Napier (Jack Nicholson) alls om. Han är trots allt inte bara besatt av att ta över Gothams undre värld, utan är också hemskt teatralisk.Samtidigt försöker Vicki Vale (Kim Basinger) och Alex Knox (Robert Wuhl) få reda på den där fladdermusen som ingen tror på. Så när Jack ramlar ner i en stor bytta med kemikalier och blir vanställd för livet så möter Batman en värdig motståndare, Jokern (Jack Nicholson).

En film senare och en massa år tidigare så föds en liten hemsk och vanställd unge, Oswald (Danny DeVito). Oswald är lite av en mänsklig pingvin, och eftersom han bor i kloakerna samlar han på sig saker som Max Schreck (Christopher Walken) spolar ner. För Max är inte världens schysstaste kille. När hans sekreterare Selina Kyle (Michelle Pfeiffer) upptäcker vad det är som Max hittar på så knuffar han ut Selina genom fönstret, och hennes dille för katter flippar ut. Catwoman är i stan!

---

Tim Burton regisserar båda filmerna, med musik av Danny Elfman och med samma Michael Keaton som Läderlappen. Det är lite samma art direction i båda, men de kunde faktiskt inte vara mer olika i övrigt.

Låt mig illustrera skillnaden mellan de båda med vem som gör poplåten under eftertexterna: i Batman är det Prince. I Batman Returns är det Siouxsie and the Banshees. Batman känns helt enkelt som att Tim Burton hålls med korta tyglar av studion, eller testar sig fram och håller sig till vad studion vill ha. Och när han dragit in en massa megabucks åt Warner så får han friare tyglar, och då gör han en mycket mörkare, mer gothic, mer alternativ och mycket mer bisarr Batman Returns.

En annan intressant grej är att ingen av dem handlar om Batmans tillblivelse eller origin story. Händelsen som drev Bruce till att bli Batman hanteras i en flashback och med detektivarbete av Vicki Vale, och är över så fort att om man nickar till så missar man den. Däremot grottar de ner sig i hur Jack blev Jokern, hur Oswald blev Penguin, och förstås, hur Selina blev Catwoman, som om filmerna handlade om dem och inte om Batman.

 

[krank]

Jag hade egentligen tänkt se en helt annan film, men så råkade jag gå till Netflix och så visade de en kort trailer för The Christmas Chronicles. Så jag såg den istället.

Det är en hemskt sentimental film; en ganska cynisk hög välanvända julfilms-klichéer. Den handlar alltså om ett syskonpar som råkar få tomtens släde att krascha, och nu måste julen räddas. Ni fattar vad det är för typ av film. Kurt Russel spelar tomten. Manuset är lagom styltigt. Budskapet är väl lite sisådär; i princip säger filmen att en jul utan julklappar är en dålig jul som gör folk ledsna. Skådespeleriet svajjar lite - mest pga manusets styltighet; vissa repliker låter sig helt enkelt inte sägas på ett seriöst sätt.

Filmens estetik är skamlöst snodd från andra moderna urban fantasy-filmer; det är något lite Harry Potterskt över hur tomtens släde ser ut. Allt är lite "magitech". Och filmen innehåller en stor mängd små kattliknande datoranimerade och obarmhärtigt söta små alver, som pratar låtsas-skandinaviska.

Det här är en helt fruktansvärt dum film, och det finns ingen anledning alls för någon med påslagen hjärna att tycka om den.

Och jag har inget försvar överhuvudtaget mot sådana här sentimentala filmer. Jag skrattade, jag grät, jag skrattade så jag grät. Det här är en helt fantastisk film - min hjärna slogs av redan när jag såg trailern, som ett slags försvarsreaktion mot vad som komma skulle. Jag vet inte om jag skulle vilja se om den här filmen imorgon, men jag känner att det inte är helt osannolikt att jag ser om den nästa jul... Den är helt klart i mästarklass i sin genre, och det får faktiskt vara nog för att motivera betyget den får.

Jag undrar om jag inte, för första året någonsin, kanske ska se om jag ska köpa en liten plastgran och hänga lite glitter på...

BETYG: 5/5

 

[Jocke]

Jag har vart sjuk hela helgen och har därför hunnit se inte mindre än tre grejer värda att recensera.

Mission Impossible: Fallout (2018)
Jag gillar över huvud taget MI-filmerna, och det här är inget undantag. Bra agentaction med stora stunts och lite lagom mycket luri-luri. Både den här och förra kör dock tricket att man får se en planering som om den vore riktig och sen klipper de till en "nä, så gör vi inte, vi gör en annan grej i stället". Jag saknar att Hawkgy inte är med, men det är så pass många klassiska ansikten tillbaka att det är tydligt att de tre senaste filmerna är en ensamble-trilogi där de tre förta mer var en Tom Cruise är ensam hjälte. Det bästa är såklart hur äkta stuntsen känns, men det har ju länge vart filmernas höjdpunkt. En scen när Tompn är och klättrar på utsidan av en helikopter fick mig att dra efter andan på ett sett som sällan händer när jag kollar på film. Av de tre nyare filmerna tycker jag att den här kommer i mitten, efter Ghost Protocol men innan Rouge Nation. 4 av 5 känns lagom.

The Invitation (2015)
En snubbe (huvudrollen) hans tjej (inte ens den viktigaste birollen) bjudna på middag till hans ex. Exet har gift om sig och de har inte setts på några år. Väl på plats är alla deras gamla vänner, men det dyker också upp några andra nya bekantskaper. Exet och hennes nya har nämligen gått med i någon slags sekt och filmen handlar till stor del om att de tjafsar om ifall sekten är en sekt eller inte. Det finns en tung bakgrund med ett barn som dött och hur man kommer över ett trauma. Det hela flyger inte så bra tillsammans, sekten är lite för pajig för att tas på allvar samtidigt som traumat är lite för äkta och gör ont när man petar på det för att få till nån slags fin skräck. Det är inte tillräckligt spännande för att vara thriller, inte nog välskrivet för att vara drama och inte skräckigt nog för att vara skräck. Dock tycker jag skådespelarna gör det bästa av manus och det är en film som går att se utan att något helt förstör saken. 3 av 5

Kenny Starfigher (1997)
På öppet arkiv går denna SVT Drama-pärla att beskåda i all sin prakt.
Det är ju en TV-serie på 6 stycken 24 minutersavsnitt om man ska vara sån med jag har alltid tänkt på Kenny Starfighter som en film, mest för att jag nästan alla gånger jag sett serien gjort det i ett svep. Jag hade den på VHS back in the day och har inte sett den sen dess, så det var kul att se om det hela. Johan Rheborg är briljant som den Runar-friserade nyutexaminerade galaxhjälten. Ungarna är bra nog för att vara barnskådisar - särskilt Gabriel Hermelin som gängets cyniska surkart Tyrone. Det hela är en perfekt blandning av humor, action, sci-fi och nostalgi. Men det som verkligen sitter är tonen, eller brandingen eller vad man ska kalla det. Varje replik är perfekt blandning av corny och cool, varje sceneri är enormt snyggt, kläder och masker är fantastiska och det märks att alla verkligen är på samma blad. Det är oändligt många av mina vardagsrepliker som kommer från den här serien och att se om den för första gången på säkert 10 år var helt klart ett bra sätt att spendera en sjukdag på. Den ger mig samma varma känsla av Fräckt och Flängt som tex Johan Wanloos äventyrsserier och The Princess Bride ger. Det är utan tvekan en av de bästa svenska filmproduktionerna post Bergman.
5 av 5.

 

[Feuflux]

Jag har sett en film!
Inception: https://www.imdb.com/title/tt1375666/?ref_=nv_sr_1

Jag gissar att alla här har sett den och har koll på konceptet? Man tar sig in i folk undermedvetna/drömmande för att gräva information, och kan så göra i flera nivåer där tiden rör sig långsammare och långsammare.

Vår hjälte(?) Mr Cobb får uppdraget att göra en Inception (istället för Extraction som är det vanliga), planterandet av en idé, för att få en möjlighet att återförenas med familjen. En Inception måste dock göras djupt ner och visar sig farligare än tänkt.

Det här är en film där min mamma hade konstaterat en minut in i handlingen att det inte går att följa vad som är vad, och det är rörigt i början, men när plotten har satt sig (när vi som tittar får premissen förklarad för oss genom att Ellen Pages rollfigur får det förklarat för sig) så går det att följa utan problem (eller ja, lite förvirrande är det förstås). Jag har alltid haft lätt att acceptera övernaturliga premisser i media så länge som de är logiska i sig själva, och såhär 5 sekunder efter filmen slutade har jag inte kommit på något brott mot detta.

Jag satt på typ helspänn i 2½ timme vilket är extremt ovanligt så det måste bli 5/5 i betyg!