Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2018 v51

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v51.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag har sett Screamers: The Hunting.

Det är en direkt-till-DVD-uppföljare till den riktigt bra Screamers (1995), och den kom 2009.

Så... Mina förväntningar var inte jättehöga, men jag förstår varför den här produktionen ser ut som den gör. Screamers kostade 20 miljoner dollar (!) att spela in, och drog in 5.7 miljoner dollar.

Så att den här filmen fick en budget på, och här får jag gå på lite osäkra siffror, omkring 6 mille är inte det minsta konstigt.

Hur är den då? Tja, den är ganska "meh", om jag ska vara ärlig. Den börjar relativt OK, med ett gäng soldatisar som skickats för att hämta hem överlevande från Sirius 6B. Man trodde att planeten var helt död, men så kom en SOS-signal... Skådespeleriet var inget speciellt men inte katastrofdåligt, specialeffekterna var... öh, okej för den budgeten, och det fanns åtminstone anledning att tro att det skulle kunna få vara med lite trevliga "vem är egentligen en riktig människa"-funderingar och så.

Tyvärr blev det inte riktigt så. Början var OK, om än lite väl uppenbart inspirerad av Aliens. Men sedan... Filmen är kring 90 minuter lång men känns som att den är en bra bit över två timmar. Dess pacing och plot är helt enkelt för ojämn och spretig. Det hattas hit och dit, och som publik sitter man mest och svär över hur dumma rollperso... eller, jag menar, karaktärerna i filmen är.

Sedan borde någon manuskunnig person verkligen gått igenom hela klabbet med klichéluskammen ett par extra vändor - det är lite för många repliker här som helt enkelt mest känns, som ungdomarna säger, "cringe".

Mest av allt känns det här lite som en SL som försökt göra ett inofficiellt uppföljar-rollspelsäventyr efter att ha sett den första filmen. Hen har inte så bra fantasi, så det blir ganska linjärt. Spelarna är bångstyriga och fattar konsekvent dummast möjliga beslut.

Filmens enda "mysterie" får världens tråkigaste och mest uppenbara lösning. Gäsp.

BETYG: 2/5. Jag var beredd på en ganska dassig film, och jag trodde att jag skulle komma att ge en svag fyra eller en trea... Men nej.

 

[luddwig]

Jag har sett The Adjustment Bureau

Jag missade helt denna film när den kom, visste egentligen ingenting om den innan jag såg den, och hade inga särskilda förväntningar förutom att en filmslukande kompis sagt att den är bra. Och ja, den bra. Inte översvallande bra, men välgjord och underhållande utan att kräva särskilt mycket av tittaren. Matt Damon är... ptja, han är Matt Damon helt enkelt. Det upplever jag att han är i de flesta filmer. Inte så att han är en direkt dålig skådis, men han är liksom oftast lite tråkigt helylle och inte så uttrycksfull. Skådespelet i övrigt är varken bra eller dåligt och intrigen får godkänt trots att den drar åt det romantiska hållet, vilket jag generellt inte är något stort fan av. Vissa inslag fick mig att tänka på The Dark City, men The Adjustment Bureau är mycket mer polerad och inte lika bra. Inledningen är också starkare än avslutningen, vilket alltid är tråkigt. Den stämningsfulla musiken ger ett litet plus i kanten.

Betyg 3 av 5

 

[luddwig]

Jag har också sett Demolition Man

Filmen är från 1993 och den lutar sig tungt på 80-talstraditionen av actionkomedier med en handling tunn som smörpapper. Det man får är således en stor portion oneliners, slagsmål och explosioner. Demolition Man innehåller även en hel del billig humor som bygger på den plastiga, fejkutopistiska framtidsbild som målas upp. I övrigt är det många saker här som skruvats upp till elva, och det är absolut inte en film för dig som vill ha något realistiskt eller sofistikerat. Samtidigt är det inte heller en film för dig som är sugen på testosteronstinn action av den äldre skolan. Det finns nämligen många andra sådana filmer som är klart bättre.

Betyg 2 av 5

 

[luddwig]

Nu har jag även hunnit se Gagarin: First in Space

Inte ofta jag ser rysk film men de få jag sett (Solaris, Night Watch, Day Watch) har varit klart bra. Gagarin är inget undantag. Det är en välgjord film. Bra skådespelarinsatser och en intressant berättelse om den första människan i rymden. Jag vet inte hur väl filmen överensstämmer med verkligheten, men filmen känns autentisk. Precis som Apollo 13 passar den mig mig som hand i handske med sin mix av historia och rymdäventyr. Apollo 13 är dock en aning mer fartfylld. I Gagarin använder filmskaparna sig även av många tillbakablickar, vilket gör den lite ryckig och ibland lätt förvirrande. Sammantaget är det ändå en riktigt sevärd film.

Betyg 4 av 5

 

[Jocke]

Jag har sett Bird Box (2018) på Netflix. Det är en made for Netflix rulle (tror jag) med Sandra Bullock i huvudrollen. På de flesta sätt och vis är det samma film som Gravity, fast svagare. 3 av 5.
Jag hade en helt annan sista sen framför mig, som skulle kunna höjt filmen nästan ett halvt steg, från en svag till en stark trea.

 

[Voldstagg13]

Småfolksliv: 'Downsizing' (2017) med Matt Damon, Hong Shau, Rolf Lassgård m.fl.
En vetenskaplig upptäckt, ett sätt att krympa människor, ska lägga grunden till att lösa mänsklighetens resursproblem. Naturligtvis är det inte riktigt så enkelt.
Det är också filmens styrka, att visa upp problem och ta dem på allvar, samtidigt som den tar vara på den inbyggda humorn i det absurda med miniatyrsamhällen. Kanske skulle det krävas en TV-serie för att göra historien rättvisa, det finns saker som kunde ha utvecklats mera.
Damon är som Luddwig beskriver honom, här tycker jag att han är lite bättre än vanligt men det kanske beror mer på rollen än honom, Shau (skåde) spelar skjortan av honom men har kanske också en roligare roll.
Men underhållning, innehåll och känsla blandas väl och funkar: 4/5.

 

[Krille]

Jag har sett Sad Hill Unearthed.

Någonstans i Burgos i Spanien finns en kyrkogård. Det är inte en riktig kyrkogård: Sad Hill Cemetery skapades enkom för slutduellen i Den Gode, Den Onde, Den Fule. Under åren som gått sen filmen spelades in 1966 har den kommit att nästan försvinna, överväxt och täckt av jord.

Men den har levt kvar, i filmen, hos fansen, och i folkloren hos de invånare som minns inspelningen för ett halvsekel sedan. Och nu har fansen samlats för att hitta den, och återställa den så gott det går till dess ursprungliga form – helst till femtioårsjubileet av filmen.

Det här är deras historia.

---

Sad Hill Unearthed är melankolisk och intressant. Den är inte spännande – det är egentligen inte någon tidspress alls – utan mer ett dokument av dedikerade fans som lägger ner sin själ för något som de tycker om.

Dokumentären ramas in av andra personer som ger filmen dess bakgrund – hur den spelades in i Francos Spanien, hur Sergio Leone och Ennio Morricone byggde upp en helt ny myt om amerikanska western, hur den har format fans och filmkritiker över hela världen, och hur den förändrade film som medium.

På ett sätt handlar dokumentären inte alls om hur Sad Hill Cemetery återställdes. Det är en hyllning till filmen i vilken kyrkogården var en så kritisk del, och en hyllning till fansen som vill bevara en liten unik bit filmhistoria bortom kullen i byn där de bor.

 

[krank]

Det är ju ändå jul, så jag har just sett julfilmen Die Hard.

Jag tycker nog att jag skrev allt det viktiga i min förra recension.

Två saker jag tänkte på den här gången:

1) Nakatomi-loggan är så jävla snygg. Jag måste nästan skaffa mig en Nakatomi-T-shirt bara för det. Tyvärr lär jag väl inte kunna sno den rakt av till det Rotsystem-äventyr jag skriver på, där jag också har ett företag som heter Nakatomi...

2) Jag undrar, inte för första gången, varför inte de som ger ut film samlar på sig alla olika märkliga översättningar, dubbningar etc. och släpper som specialutgåvor av filmerna. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att köpa en "special edition" av Die Hard där man kunde välja att se med den lysande "tjosan, din jäkel"-textningen. Eller t.ex. en utgåva av The Big Lebowski med "find a stranger in the alps"-dubben/klippningen, eller en av Snakes on a plane med "monkeyfighting snakes on this monday-to-friday plane"...


BETYG: 5/5 would die hard again.

 

[Ymir]

Jag har sett Spider-Man: Into the Spider-Verse. Om det inte framgått annorstädes av den enorma kören av glädjehyllningar, så är detta en helt fantastisk film. Sony har på något mystiskt vis för andra gången (Deadpool var den första) lyckats göra en nyskapande och udda film som slår MCU på fingrarna genom att fånga något unikt av serietidningarnas känsla, som varken DCs eller Marvels filmuniversum annars kunnat. Into the Spider-Verse är precis så underbart färgsprakande, rolig, självmedveten, weird och skamlöst superlativ som Spider-Man-serietidningen varit när den är som bäst (tex under hela Dan Slotts tid som författare), en bedrift man måste förmoda att bara en animerad film egentligen kan lyckas med. Dessutom, som en annan recensent sade:

Under 2000-talet har det producerats sex filmer om Spider-Man. Tre olika skådespelare har dragit på sig dräkten. Att säga att det finns en mättnad på nystarter är en underdrift. Om Sony och Marvel ska fortsätta mjölka den ikoniska karaktären måste de göra något drastiskt. Typ en animerad, psykedelisk och självmedveten meta-version.

Och det är precis vad de gjorde. Resultatet är inte bara den bästa Spider-Man-filmen någonsin, utan kanske rentav den bästa Marvel-filmen någonsin. Varenda scen är ett animationsmässigt konstverk, med färgsprakande, lekfullt och unikt formspråk i en välskriven story fylld av hjärta, humor och action. Till och med de mundana scenerna är fullproppade med detaljrikedom, dynamik och New York-känsla. Animationens storhet ligger i hur den smält ihop CGI och serietidnings-bildspråk i en psykedelisk cocktail av awesome; kolla tex hur de visar "Spider-Sense tingling":

Dessutom är soundtracket fantastiskt, och voice actingen likaså. Nicholas Cage som Spider-Noir behöver en egen film att vara melodramatiskt plågad i.

Finns det inget som inte håller måttet? Jag antar att klimaxen kunde känts lite mer desperat för hjältarna. Filmen är så otroligt packad med stuff att den inte riktigt verkar ha tid att dra ut på slutfajjten när den väl kommer dit (vilket är synd, för den är ett psykedeliskt konstverk i nivå med Ayahuasca-scenen i Blueberry...). Eftersom stakesen är så höga, hade det varit gött om hjältarnas kamp fått kännas lite svårare och mer desperat.

Sony siktar tydligen på en franchise baserat på den här filmen, för de har givetvis fattat att de hittat det hemliga receptet på guld, och har redan börjat jobba på uppföljare. Jag brukar hata franchises, men...okej, för all del. Ge mig meeer!

Bästa funderingen: det är härligt mystiskt hur Kingpin egentligen får plats i sin bil.