Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v1

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v1.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Jocke]

Jag har sett Venom (2018). Det är en superhjältefilm från Sony Pictures vilket brukar vara en dålig grej. Dessutom är filmen fri från Spindelmannen som mycket av Venom som figur definieras genom. Men iden bakom Venom som figur är såpass bra att det inte borde vara ivägen.

I filmen så är Eddie Brock en grävande journalist som gräver genom att åka motorcyckel. Han får i uppgift av en tv-serieskådis att intervjua en ond Elon Musk. Det går såklart åt helvete och i stället krachar Eddie sitt liv. Som tur är får han en väg in i Elons labb igen och träffar kläggmonstret som är andra halvan av Venom. Sen åker de runt och har sönder saker och käkar folk.
Det finns ungefär tre riktigt bra ideer i filmen, men ingen av dem får växa så att braheten blommar ut. Den bästa av de ideerna är att The Thing från The Thing är schyst. Men sen sabbas den av att klägget kallar Eddie för ”pussy” eller nån annan sån skit. Den andra extremt bra iden är en vision om hur tufft det skulle kunna se ut om två venoms slogs, och i en slowmotionåking är det helt fantastiskt, men ingen av vilmens övriga estetik (inte ens resen av fighten) tar nån hänsyn till det. Sen är filmen till brädden fylld av dussinfilm som tar udden av allt klyftigt idegods som hade kunnat göra Venom till årets superhjältefilm.

Det blir bara 3 av 5 till slut. Och det är synd, för bara en bättre klippning av råmaterialet med mindre marknadsanalys och mer auteur i kan säket bli en stark fyra.

Det enda jag inte tycker om alls är att Venom käkar folk, det är i och för sig något som han alltid skriker om i serierna men som jag fattat det är det all talk and no walk där. Och att onda Elon Musk är så ond, det är lite konstigt. Han har liksom ingen anledning till att vara ond mer än att nån vill ha en skurk i filmen.

 

[krank]

Jag såg, tillsammans med ett par gamla vänner, två filmer igår.

Först såg vi Anon.

Jag gillar verkligen premissen - det är en scifi-framtid, en ganska välfungerande sådan, där alla går runt med något slags cybernetiska implantat i ögonen som lägger till augmented reality-grejer och samtidigt funkar som kameror som spelar in allt man gör. Som en sån där superdystopisk övervakningsstat men den skildras inte som superdystopisk. Huvudpersonen är en polis, vars uppgift generellt är ganska lätt - bara att via sina polisprivilegier titta på personens "livslogg". Så länge han vet vem han ska titta på så kan han se vederbörandes livslogg, så oftast blir det inte så mycket detektivarbete.

Men så sker ett mord, där nån hackat sig in i offrets ögon. Då blir det genast svårare...

Det här är en ganska tråkig film, tyvärr. Det är en intressant premiss, och jag känner att det är en film jag borde gilla. Men jag koller sannolikt att glömma bort den här filmen ganska snabbt... Den är långsam utan att egentligen göra något med tiden. Det är nog tänkt att det ska ge någon speciell känsla sådär, det lite långsamma berättandet, men jag blev mest ointresserad.

Det som är bäst med filmen, förutom hur cool premissen med hackning av cyberögon är, är nog att den lyckas med att inte vara så moraliserande. Den framtid den skildrar är trots allt på det hela taget rätt välfungerande. Det är lite kallt och kliniskt, men det är ju inte nödvändigtvis något negativt. Filmen tar med andra ord absolut en viss teknofob ställning, men tänker man efter lite så inser man att om det filmen skildrar är det första olösta mordet på länge så kanske systemet trots allt fungerar rätt bra...

Den gav mig också tillfälle att fundera lite över min egen inställning till det här med "privatliv". Två av huvudkaraktärerna har en diskussion om det mot slutet, och den ene frågar den andre varför hen tycker att det är så viktigt. Hen kan tyvärr inte riktigt svara, men filmen behandlar ickesvaret som om det vore ett svar. Typ "du kommer aldrig att förstå". Nähä? Det var ju hjälpsamt.

Jag upplever själv inget speciellt starkt behov av privatliv. Det mesta jag gör skiter jag ju i om folk vet om. Är det inte något jag skäms för att jag gör är det ju, i mina ögon, rätt mycket strunt samma. Jag stänger inte toalettdörren för att "jag vill ha privatliv" utan för att andra inte ska behöva se mig naken eller behöva känna lukten när jag sitter och skiter. Jag kan förstå argument av typen "om vi hamnar i en fascistisk stat / hyperkapitalistisk stat så... kommer de att använda informationen för att neka sjuka sjukförsäkringar", men även de känns ju lite svaga - hamnar vi i en fasciststat är vi ju rätt körda ändå, liksom. Åtminstone undertecknad lär ju ställas upp mot väggen och skjutas redan vid maktövertagandet.

Men ja, jag har väl fått inse att det här med "behov av privatliv" är en grej och att folk har en massa grejer de inte skäms över men ändå inte vill att andra ska se. Jag känner det inte riktigt själv, jag kommer nog att fortsätta att ha lite svårt att greppa det, men jag får helt sonika respektera det även om jag inte delar det i speciellt hög grad...

BETYG: 3/5

 

[krank]

Sedan såg vi Jack Reacher, som jag aldrig sett förut.

En veteran anklagas för att ha, med snipergevär skjutit ihjäl en handfull civila. Han skriver Jack Reachers namn på en lapp och faller sedan prompt i koma. Jack visar sig vara en annan veteran, som arbetat som armésnut, och som nu kallas in och får anledning att utreda den förste veteranens eventuella skuld.

Grundplotten är ganska skoj; ett rätt schysst thriller-deckarmysterium som skulle kunna ligga till grund för ett rätt coolt rollspelsäventyr. Det är intriger, ledtrådar, undersökningar och så vidare. Jag tyckte att det var lite trist att filmen avslöjar hur det egentligen ligger till redan typ fem minuter in, så det är knappast någon Agatha Christiesk spänning inblandad, men ändå.

Det är lite roligt hur stor del av filmen som handlar om hur bra Reacher är. På typ allt. Han är stark, han är snabb, han skjuter väldigt bra (realistiskt bra, och lite ringrostig, men ändå). Han är smart, han är snygg, han är social, han är snabbtänkt. Han är Sherlock Holmes plus The Rock, typ. Han har inga dumpstats. Han är helt enkelt nära 100% macho power fantasy. Män vill vara honom, kvinnor vill ligga med honom. Den aspekten av filmen känns ömsom underhållande, ömsom irriterande och störigt. Och hela tiden ganska uppenbart.

I dunno. Jag tyckte filmen var helt OK och kan nog rekommendera den. Tom Cruise utan tröja på överkroppen är trots allt ögongodis.

BETYG: 4/5

 

[luddwig]

Jag har sett Underworld.

Det första som slog mig nu när jag såg om Underworld är hur mycket Matrix den känns med sina svarta rockar och springa-på-väggarna action. Det andra är att det faktiskt finns en sammanhängande och inte alls dålig handling. Michael Sheen är också riktigt bra i rollen som varulvarnas ledare Lucian, och detsamma kan sägas om Bill Nighy som gammelvampyren Viktor. På minussidan ligger att varken musiken eller de i den här typen av film så betydelsefulla specialeffekterna åldrats med värdighet.

Betyg 3+ av 5.

 

[Khan]

Jag har sett Underworld.

Det första som slog mig nu när jag såg om Underworld är hur mycket Matrix den känns med sina svarta rockar och springa-på-väggarna action. Det andra är att det faktiskt finns en sammanhängande och inte alls dålig handling. Michael Sheen är också riktigt bra i rollen som varulvarnas ledare Lucian, och detsamma kan sägas om Bill Nighy som gammelvampyren Viktor. På minussidan ligger att varken musiken eller de i den här typen av film så betydelsefulla specialeffekterna åldrats med värdighet.

Betyg 3+ av 5.

Michael Sheen kan ha en av de mest fascinerande karriärerna i hela Hollywood. Han verkar göra precis vad som faller honom in och komma undan med det. Underworld, Twilight, andra genrefilmer där han spelar action och trams i för mycket makeup och specialeffekter å ena sidan, och en hel hög med superseriösa projekt å den andra. Jag tappade hakan när jag insåg att han spelade både Lucian i Underworld och Tony Blair i the Queen, liksom. Å ena sidan lattjo actionskräck, å andra sidan oscarmaterial och prisvinster. Hur lyckas han klara båda?

 

[Gurgeh]

Michael Sheen kan ha en av de mest fascinerande karriärerna i hela Hollywood. Han verkar göra precis vad som faller honom in och komma undan med det. Underworld, Twilight, andra genrefilmer där han spelar action och trams i för mycket makeup och specialeffekter å ena sidan, och en hel hög med superseriösa projekt å den andra. Jag tappade hakan när jag insåg att han spelade både Lucian i Underworld och Tony Blair i the Queen, liksom. Å ena sidan lattjo actionskräck, å andra sidan oscarmaterial och prisvinster. Hur lyckas han klara båda?

Det är väl extremt vanligt att en halvkass actionfilm har en brittisk toppskådis (eller Max von Sydow) som skurk?

 

[luddwig]

Michael Sheen kan ha en av de mest fascinerande karriärerna i hela Hollywood. [...] Å ena sidan lattjo actionskräck, å andra sidan oscarmaterial och prisvinster. Hur lyckas han klara båda?

En vild gissning är att han gör det ena för pengarna och det andra för utmaningen som skådespelare.

 

[luddwig]

Nu har jag även sett Underworld: Evolution.

Det är fortfarande mycket Matrix-kopia med svarta rockar och springa-på-väggarna action. Här finns dock inte någon handling att tala om. Istället är det extra mycket action utan finess, litervis med fejkblod, några stora explosioner och lite naket. Det mesta är fulare än i första filmen och skådespeleriet generellt tristare. Bättre här är dock filmmusiken där den inte alls tilltalande alternativrocken ersatts av klassisk stämningsmusik.

Betyg 2 av 5.

 

[Ulfgeir]

Passade just på att via Netflix se 2 science fiction-filmer som väl knappast lär räknas till litterära mästerverk, men för det de var, så var de underhållande. Så knappast finkultur, men som popcorn-filmer där man lämnar hjärnan hemma får de klart godkänt.

Första filmen var Doom. Filmen som bygger på det gamla datorspelet med samma namn. Tycker de fångade utseendet på mycket från spelet. och även delar av själva känslan av lätt klaustrofobi och adrenalinrush av att springa i mörka trånga gångar och slåss med ohyggliga monster. Har vi sett det förr, med experiment som går fel, så det blir en överlevnadskamp? Jajamännsan.

Vissa av karaktärena var extrema clichéer, men det hör ju till i den här typen av film. Måste kolla på min DVD-skiva om det fanns några deleted scenes. Det borde göra det... Nåväl, det får kollas senare. Effekterna var helt ok, skådespeleriet kunde kanske lämnat en del övrigt att önska, men ingen var helt inkompetent. Däremot så borde vissa av karaktärerna aldrig haft det jobb de hade, då de inte var helt mentalt stabila.

Betyg: 3/5.



Andra filmen var Geostorm. Här är en klassisk katastroffilm. Premissen är att vi byggt ett satellitnätverk som kan kontrollera vädret, och på det viset slipper vi alla stormar och andra naturkatastrofer. Killen som byggde det får sparken för att han är uppkäftig mot de politiker som styr. Spola fram 3 år, och nu börjar systemet bete sig konstigt... What could possibly go wrong?

Ja, det är verkligen standardmönster 1A för en katastroffilm.. Saker håller på att verkligen gå åt helvete, och bara en person som vet bäst kan rädda alla andra. Släng in lite romantisk spänning mellan andra karaktärer, lite underliggande konflikter och löften till ett barn om att komma tillbaka. Krydda med lite elakingar och mer komplikationer.

Snygga effekter (framförallt de som höjer betyget) och ett skådespeleri som är ok (det här är en högbudgetfilm, så det är skådisar som är lite bättre än de som förekommer i hjärndöda såpoperor). Finns det ens någon gnutta av realism i filmen? Nope. Hade den varit värd att se på bio? Njae...

Betyg: 3/5.

 

[Voldstagg13]

Trampet av små fötter: 'The children' (2008) med Eva Birthistle, Stephen Sheffield Moore, Hannah Tointon m.fl. En skräckfilm om julfirande med två barnfamiljer

Spoiler

där barnen blir, av oklar anledning, psykopatiska mördare (ålder mellan dagis och lågstadiet). Lite speciellt, då barnen varken blir 'små vuxna' eller monsterlika. Visserligen framgår mycket av titeln och DVD omslaget, men jag spoiler-döljer ändå.

.
Filmen gör det mesta rätt: rollerna blir personligheter, folk reagerar olika och ogenomtänkt vid knäckande situationer, stämningen dras ut och blir obehaglig och skådisarna gör sina roller bra, barnen med. Manuset känns också genomtänkt, slutet fungerar bra (där brukar de flesta skräckfilmer stupa). Det blir alltid värre när barn är med på det här viset

Spoiler

tänk Stephen Kings "Jurkyrkogården"

och jag kan tänka mig att föräldrar kan vara mera känsliga för den här typen av skräckfilm. Mycket bra, skräckfilmsmässigt, men inte i allas smak: 4/5.

 

[luddwig]

Idag har jag sett Underworld: Rise of the Lycans.

Detta är den första Underworld-filmen utan uppenbara Matrix-influenser. Måhända beror det på att vi förflyttat oss bakåt i tiden, till en era då varken solglasögon eller läderrockar var på modet. Vidare är detta en prequel så om man sett den första filmen vet man i stora drag vad som kommer att hända, vilket förstås är trist. I övrigt är det här en film med lite mer fokus på handling, ungefär likvärdigt med den första filmen, och Bill Nighy är återigen bra i rollen som Viktor. Däremot är Michael Sheen inte lika övertygande här tycker jag. Visuellt är Rise of the Lycans löjligt mörk, och Rhona Mitra som spelar den kvinnliga huvudkaraktären Sonja har löjligt uppumpade läppar. Det är dessutom väldigt märkligt att det inte finns några kvinnliga lycans, men som helhet en film som funkar som tidsfördriv.

Betyg 3 av 5.

 

[luddwig]

Nu har jag även hunnit se Underworld: Awakening.

Här har vi flyttat oss till modern tid igen och Matrix-tendenserna är därmed tillbaka. Handlingen är av det tunnare slaget. Mot slutet är det 100 % action som gäller, och inte är det särskilt intressant action heller. Vidare ger allt morrande och klösande och alla sår som snabbläker klara Wolverine-vibbar. Dessa vibbar har funnits även i tidigare filmer, men tydligare här då handling dessutom innefattar att vampyrer likt Logan används i diverse experiment. Som avslutning kan jag nämna att den här filmen har klarare foto än de tidigare. Sannolikt en effekt av teknisk utveckling snarare än högre budget. En förbättring är det i alla fall.

Betyg 3- av 5.

 

[Skarpskytten]

Jag har sett Bamse och dunderklockan (2018). Den som har sett Bamse och tjuvstaden (2014) och Bamse och häxans dottern (2016) kommer att känna igen stilen på animationen (den är snygg!) och berättandet. Av dessa tre tycker jag den hamnar i mitten: berättelsen är klassisk - Bamse blir utan dunderhonung - men ganska komplex, här finns kärlek och känslor av osäkerheter, lögn och bedrägeri, äventyr och hjältedåd; allt knyts ihop snyggt på slutet där det finns både väntade och oväntade twister. Minus är att de olika trådarna, de stora känslorna och bedrägerierna gjorde att min femåring hade svårt att få grepp på allt. Hon hittade också ett ganska graverande plothål och fattade direkt ett annat jag nämnde, och det är aldrig ett bra tecken när en femåring kommer på dig med att fuska med ditt berättande. Och även om den nye Reinard Räv är bra, så är han inte i närheten av Magnus Härenstam, RIP. Tre starka dunderhonungsburkar av fem.

 

[Cybot]

Jag har sett Hotel Artemis (2018)

Detta är nog den största slöseriet av skådespeleritalang och plot-potential någonsin.
Hotel Artemis är ett akutsjukhus för kriminella som drivs av det pillertrillande mänskliga vraket The Nurse (spelad av Jodie Foster) och hennes lojala muskelberg till assistent Everest (Dave Bautista, som spelade Drax i Guardians of the galaxy). Medans vatten-upplopp skakar ett dystopiskt Los Angeles så kommer en rad olika karaktärer in på kliniken, där alla kan orsaka fullkomligt kaos:
Asshole vapenhandlaren Acapulko (Charlie Day)
Två bankrånare (Sterling Brown och Brian Tyree Henry) som i ett misslyckat bankrån har råkat stjäla ifrån crimebossen Wolf King (Jeff Goldblum)
Wolf King, som inte bara har en psykotisk underhuggare (Zachary Quinto) som tänker i princip döda alla om inte Wolf King överlever men som också äger kliniken OCH en gång i tiden har dödat Nurse son (vilket är roten till hennes missbruk och mentala kollaps).
Nice (Sofie Boutella), professionell femme fatale och lönnmördare som har som uppdrag att mörda Wolf King.
Morgan (Jenny Slate), en grovt misshandlad "community liason" (polis alltså) som i desperation söker sig till kliniken efter att ha hört rykten och var en gång granne med the Nurse och hennes sons bästa vän.

Det är alltså en absolut explosiv persondynamik som skulle få ett Apocalypse World scenario att bli grönt av avund och satt mot en underbar dystopisk och smutsig bakgrund med ett kollapsande och nattsvart Los Angeles och ett ännu smutsigare och nergånget Hotel Artemis.
Dock så lyckas man att genom taffliga actionscener och dåliga manus totalt schabbla bort den bästa setupen någonsin.

Betyg:
2/5 som film
5/5 som inspiration till rollspel.

 

[Krille]

Jag har sett The Gold Rush.

Big Jim (Mack Swain) har hittat sitt livs fynd under guldruschen i Klondike, då en snöstorm slår till. Snöstormen tvingar en ensam prospektör (Charlie Chaplin) att ta skydd i en stuga, där den efterlyste brottslingen Black Larsen (Tom Murray) bor. Larsen försöker hota honom med sin hagelbrakare då Big Jim också snubblar in och övermannar Larsen. En ohelig allians uppstår då alla tre måste överleva snöstormen.

---

Svartvit stumfilm från 1925! Det var inte planerat eller så, men jag hittade den på Öppna kanalen och tyckte att jag lika gärna kunde se den. Den bygger inte på slapstick-komedin som Chaplin fortfarande är bland de bättre på (sorry, Jim Carrey, du är inte ens i närheten), utan blandar in ståry och drama med en värme som behövs i dessa tider.

Det som förvånade mig var att fajtkoreografin var så levande och i kameran, och helt oskiljbar från slapstick-komedin. De två flyter ihop på ett sätt som man sällan ser idag. Det skulle väl i så fall vara Jackie Chan som gör det.

Det är ju en stumfilm, så det är ingen dialog eller ljudeffekter. I bästa fall får man en skylt. Men allt gestaltas utan dialog framför kameran med enbart pianomusik till, och man följer ändå med. Dessutom var det förvånansvärt nog rätt skönt att slippa pang-bom-tjaff och stämningsfullt viskande.

 

[luddwig]

Jag har sett Underworld: Blood Wars.

Sett till mina låga förväntningar var detta en oväntat bra film. Det är gott om action men det finns också en handling med några snygga vändningar som passar bra för intrigerande vampyrer. Annars är allt som det brukar i den undre världen. Det är dunkelt, kladdigt av fejkblod och det doftar av både Matrix och Wolverine. Efter fem filmer börjar hela Underworld-konceptet med vampyrer, varulvar och hybrider som fightas också kännas uttjatat. Det är faktiskt samma känsla som jag har med Star Wars: Nu behöver jag inte mer. Skillnaden är närmast att Underworld-serien aldrig nått samma höjder så det är inte lika smärtsamt när nyare filmer bara är okej tidsfördriv och inte mer.

Betyg 3+ av 5.

 

[krank]

Jag har nu också sett Jack Reacher: Never Go Back.

Det är tyvärr inte alls en lika bra film som ettan. Tunnare, mer linjär plot, sämre skriven. Cobie Smoulders är med och spelar en major som nästan, men inte riktigt, får vara Reachers jämlike. Och gud, vad dåligt skriven den rollen är. Smoulders är bra, men hon är väldigt beroende av bra manus och regi - hon är inte en sån skådis som kan bära en roll eller en film helt själv, tyvärr. Och här är manuset skitdåligt och regin verkar mest bestå av "se trulig ut".

Actionsekvenserna är adekvata, men inget att skriva hem om.

Det enda som är bra med den här filmen är att den är lite tydligare än den första med att Reacher är ett sexistiskt rövhål. Tyvärr drunknar all eventuellt sammanhängande kritik mot hans kvinnosyn i klichétyngda, knappt sammanhängande dialoger.

BETYG: 2/5

 

[Daniel]

Jag har sett The Ballad Of Buster Scruggs.

Det är bröderna Coens senaste verk och utspelar sig i ett starkt stiliserat Vilda Västern. Det är en episodfilm, upplagd som en antologi av sex stycken noveller med stor variation - från en inledande musikal med lustigt sjungande revolvermän, till betydligt mörkare och stundtals betydligt mer lågmälda historier.

Jag var skeptisk under den första episoden. Lustig cowboyparodi med sång? Nej tack. I mitt tycke är Coen-bröderna väldigt ojämna - fast de stunder som är bra är extremt bra och eftersom det ändå var såpass fantastiskt snygga bilder valde jag att se vidare en stund till.

Och efterföljande (tämligen annorlunda) episod nummer två höjde ribban. Nu började det bli intressant på riktigt.

De kvarvarande fyra episoderna var sedan fullkomligt briljanta. FULLKOMLIGT BRILJANTA. Det här är det bästa jag sett sedan 2015. Då det var "The Hateful Eight", också den en utdragen och stiliserad västern som jag sett flera gånger, och som har en del likheter med särskilt den sista episoden.

Gillar man något av följande - episkt storslagna naturvyer, utdragen dialog eller uppbyggnad som (ofta) exploderar i brutal action, oväntade (?) vändningar, och extremt snyggt filmade scener - är det här verkligen att rekommendera.

5 av 5!

Jag vill se om filmen redan imorgon. Särskilt fascinerad var jag av den tredje episoden, den om de två kringresande artisterna. Särskilt eftersom jag alldeles nyligen läste den hyllade (inte av mig dock) svenska "historiska" (nja, ungefär lika historiskt korrekt som "Braveheart") deckaren "1793" som kretsar kring en nästan exakt likadan figur (se spoilerruta nedan), fast i ett tämligen annorlunda sammanhang.

Spoiler

Alltså en ung man utan ben och armar. Mannen i "Scruggs" spelades helt fantastiskt bra av Harry Melling, bara vagt bekant när jag såg episoden men som efter kvick googling efteråt var Dudley i Harry Potter-serien.

Det enda trista med den här upplevelsen var att det var en Netflix-produktion, för det här mästerverket hade jag velat få uppleva i en stor biosalong!

 

[Skarpskytten]

Jag har också sett The Ballad Of Buster Scruggs och har inte så mycket att tillföra till Daniels uttömmande recension.

Personligen hade jag gärna sett att de sex episoderna hade hängt samma något bättre: här blir det lite väl tvära kast mellan det burleska, pikareska, tragiska, komiska. Finns det ett tema här? Efter de första tre episoderna tänkte jag att bröderna Coen ville dekonstruera Westernmyten med den här filmen, men jag vet inte om den tesen håller när man lägger till de tre sista.

Sen tycker jag det är synd att nordamerikas ursprungsbefolkning i de två episoder de får vara med skildras som de gjorde i Westernfilmer på 50-talet: som ansiktslösa, irrationella vildar.

Oavsett, en snudd på lysande film.