Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v1

[luddwig]

Jag har sett The Punisher (2004).

På sätt och vis är detta en superhjältefilm eftersom Punisher ingår i Marvels universum, men han har inga superkrafter och är heller ingen direkt hjälte utan en självutnämnd rättsskipare. Lite som en brutalare Batman skulle man kunna säga. Jämfört med andra Marvel-filmer är The Punisher klart våldsammare och på alla plan sämre. Handlingen är tunn som papper, karaktärerna klichéartade och actionscenerna utan finess. Dessutom finns här några försöka att göra en "serietidningsfilm". De är i bästa fall uthärdliga, i sämsta fall rent pinsamma. Det mest underhållande med filmen är istället hur mycket Thomas Jane som spelar huvudrollen påminner om Christopher Lambert.

Betyg 2- av 5.

Jag har även försökt se Punisher: War Zone.

Det här är sämsta möjliga kombination av överdriven pang pang-action och Buttericks-masker, och eftersom Christopher Lambert-kopian är borta ur huvudrollen finns här inget underhållningsvärde utom möjligen lite snygg ljussättning i miljöerna. Jag hoppade mellan scenerna för att få slut på eländet så fort som möjligt.

Betyg 1 av 5.

 

[Daniel]

Personligen hade jag gärna sett att de sex episoderna hade hängt samma något bättre

I det längsta spekulerade jag (eller hoppades) att någon av de efterföljande episoderna skulle knyta samman med någon av de tidigare och erbjuda ett ljusare slut.

Spoiler

I synnerhet den om den handikappade artisten. Mitt sista hopp stod till att diligensen i det sista kapitlet skulle passera över bron där den unge talaren kastats ner, bara minuter efter att han kastats, och rädda honom... Men det var väl oerhört naivt spekulerat...

Sen tycker jag det är synd att nordamerikas ursprungsbefolkning i de två episoder de får vara med skildras som de gjorde i Westernfilmer på 50-talet: som ansiktslösa, irrationella vildar.

Min tanke var att man gjorde en medvetet överdrivet klyschig och gammaldags skildring av Vilda Västern, nästan fantasy-artad, som om man filmatiserat en för karaktärerna samtida eller för oss publik åtminstone minst sjuttio år gammal novellsamling. Där man till skillnad från Johnny Depps clown i "The Lone Ranger", aldrig påstått sig vilja leverera en modern och nyanserad skildring. De här berättelserna var mer "så här galet och världsfrånvänt skildrades Vilda Västern på den tiden som sådana här novellsamlingar var inne bland kidsen."
Möjligen ett problematiskt grepp i sig självt, visserligen, eftersom det lämnats okommenterat?

 

[Krille]

Jag har sett Plankan.

Och det kan ni också göra.

Två brittiska snickare (Eric Sykes, Arthur Lowe) ska lägga sista plankan, när den saknas. Den har två ungar snott för att göra en gungbräda på bygget. Istället för att förstöra nöjet för ungarna ger snickarna tummen upp och ger sig av till brädgården för en ny planka. Och så börjar kaoset.

---

En gång i tiden var Plankan lite av en svensk tv-tradition kring jul och nyår, men har inte visats sen nittitalet eller så.

Plankan är i stort sett utan dialog, utan har bara ljudeffekter och grymtningar – och skrattlåda, förstås – så det är inte riktigt en stumfilm. Filmen behöver ingen dialog heller, för det är brittisk slapstick när det är som bäst. Eller kanske näst bäst. Men jag fick en skön avslutning av årets första vecka och massor med skratt i en halvtimme.

God fortsättning.

 

[Skarpskytten]

Min tanke var att man gjorde en medvetet överdrivet klyschig och gammaldags skildring av Vilda Västern, nästan fantasy-artad, som om man filmatiserat en för karaktärerna samtida eller för oss publik åtminstone minst sjuttio år gammal novellsamling. Där man till skillnad från Johnny Depps clown i "The Lone Ranger", aldrig påstått sig vilja leverera en modern och nyanserad skildring. De här berättelserna var mer "så här galet och världsfrånvänt skildrades Vilda Västern på den tiden som sådana här novellsamlingar var inne bland kidsen." Möjligen ett problematiskt grepp i sig självt, visserligen, eftersom det lämnats okommenterat?

Fast jag tycker ändå att den gamla romantiken saknas. Det går ju i allmänhet inte så bra för huvudrollsinnehavarna, och bara en av huvudpersonerna får något som ens till hälften liknar ett lyckligt slut. Och alla berättelser är inte särskilt klyschiga, tvärtom, berättelsen "Meal ticket" är ju oerhört finstämd, gripande och hemsk. Den sista är bara ett samtal, den har inte ens någon handling. I slutändan blir det för mig sex bra till lysande små berättelser som jag har svårt att koppla samman till en helhet. Och jag undrar om helheten helt enkelt inte finns eller om jag inte kan se den.

 

[Daniel]

Fast jag tycker ändå att den gamla romantiken saknas. Det går ju i allmänhet inte så bra för huvudrollsinnehavarna, och bara en av huvudpersonerna får något som inte till hälften liknar ett lyckligt slut. Och alla berättelser är inte särskilt klyschiga, tvärtom, berättelsen "Meal ticket" är ju oerhört finstämd, gripande och hemsk. Den sista är bara ett samtal, den har inte ens någon handling. I slutändan blir det för mig sex bra till lysande små berättelser som jag har svårt att koppla samman till en helhet. Och jag undrar om helheten helt enkelt inte finns eller om jag inte kan se den.

Helt rätt. Instämmer helt.

När jag skrev "klyschig och gammaldags" tänkte jag väl egentligen bara på estetiskt utseende, sceneri och förpackning. Story och innehåll var ju hundra procent 2010-tal, vilket i sin tur blivit väldigt klyschigt vad gäller dagens tv-innehåll.