Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v3

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v3.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Daniel]

Efter devisen att läsa sådant man borde ha läst och se sådant man borde ha sett, har jag börjat avnjuta en del klassiska monsterfilmer som jag antingen aldrig sett eller som det var länge sedan jag verkligen såg i sin helhet. Och detta kommer därmed bli mitt återkommande tema här i filmklubben för en tid framåt!

Jag började med den stora vampyrklassikern, i ordets sanna bemärkelse.

Dracula (från 1931)

Detta är officiellt sett den allra första filmatiseringen av Bram Stokers fantastiska roman från 1897. Fast redan tio år tidigare, 1922, hade tyska filmare gjort sin impressionistiska stumfilmsversion "Nosferatu", men eftersom de saknade rättigheterna dömde en domstol att alla exemplar av filmen skulle förintas. (Filmen överlevde dock för eftervärlden, och är väl värd att se.)

Ännu intressantare är att ungerska filmare vid ungefär samma tidpunkt också gjorde en stumfilmsversion av Dracula, men sorgligt nog har denna film gått förlorad för eftervärlden och det finns endast enstaka stillbilder bevarade från inspelningen.

Det kan även ha existerat en rysk filmatisering, men den kan också bara vara myt. Den finns omnämnd i en samtida filmkatalog, men förutom det omnämnandet finns det inga spår som bevisar dess existens. En rimlig teori är att det bara var ett missförstånd och att det var den ungerska filmen som åsyftades, eftersom det fanns en del ryssar inblandade i den inspelningen, men en mer spännande teori är att den ryska versionen antingen avbröts och/eller att det inspelade materialet försvann spårlöst på grund av det pågående inbördeskriget.

Men tillbaka till versionen från -31! Detta är alltså den första ljudfilmen, och den första helt officiella filmatiseringen av Bram Stokers berättelse. Filmen är dock inte baserad direkt på boken, utan på en något omarbetad teateradaption.

Filmen börjar med att en engelsk advokat i mäklarbranschen färdas i diligens genom det transsylvanska bergslandet. I romanen är det Harker, men i den här omarbetningen är det istället Renfield (han som senare är mentalpatient i London). När skymningen närmar sig börjar de lokala medpassagerarna omedelbart tala om vampyrer och avråder Renfield från att resa vidare i mörkret, men Renfield insisterar på att han har en tid att passa och hans värd, Count Dracula, väntar på honom. En värdhusvärd med uppenbar lösmustasch spärrar förfärat upp ögonen. "Count... Draaacula?"

And horror enfolds...

Greven spelas som bekant av Bela Lugosi, som introducerar den teatraliske gentlemannen i svart cape. (Ganska långt ifrån romanförlagans väggklättrande vilde med stor mustasch och håriga händer.) Lugosi, själv född i nuvarande Rumänien, hade redan lång erfarenhet av att spela Dracula i teaterversionen på Broadway, och fick alltså odödliggöra sin ikoniska tolkning på film.

Och han är ju magnifik. All tid som passerat, och tolkningens fortlevnad som ikon inom populärkulturen, har ofrånkomligen strukit ett visst parodiskt skimmer över gestalten, men kan man bortse från det smålöjliga gör Lugosi onekligen en oerhört imposant och kuslig vampyrlord.

För övrigt kan nämnas att filmens nästan totala avsaknad av musikaliskt soundtrack tillför en viss nerv och närvaro i scenerna, och även om jag vet att det inte finns risk för moderna jump scares sitter jag ändå smått på spänn när Renfield först träder in i grevens förfallna slott. Den enda musiken, som enbart förekommer i de supercoola spindelvävsförtexterna, är emellertid odödligt vacker och stämningsfull.

De snart nittio år gamla skräckfilmseffekterna är riktigt snygga. De fejkade fladdermössen är härligt old school utan att bli löjliga, hästarna som drar Draculas egen diligens är superhäftiga, den rökiga dimman som väller in är supercool och slottskulisserna är extremt snygga.

Filmen faller på sitt alldeles för abrupta slut (dock inte unikt för tiden) och att det går lite väl fort fram. Filmen, som klockar in på en timme och en kvart, hade gärna fått vara i vart fall två minuter längre så att en del av händelseutvecklingen i filmens senare halva inte känts fullt så plötslig.

Egentligen svårt att sätta rättvist betyg på såhär gammal konst. Ska man bara jämföra med andra monsterfilmer från samma period, eller också med sentida verk? Jag väljer att skoningslöst göra det senare. Men tyskarnas "Nosferatu" från -22 är också mycket läskigare, så det handlar inte bara om att tiden sprungit ifrån. Men eftersom jag använder den vedertagna krankiska forumskalan ser det ändå ut som ett väldigt gott betyg!

4 av 5

 

[anth]

Dracula (från 1931)

Något jag tycker är oerhört roligt med Dracula från 1931 är bältorna.
Av någon anledning tyckte de väl att råttor var för små, så de stoppade in bältor som springer runt i slottet.
(c:a 20 sek in i detta klipp)

 

[Daniel]

Jag har även sett Dracula (från 1931) - den spanska versionen!

Jodå! Samtidigt spelades en version in för den spansktalande publiken, med en helt annan skådespelarensemble och ett annat amerikanskt filmteam. Den engelska versionen spelades in på dagarna, och den spanska på nätterna. De två filmerna är i stort sett exakta kopior av varandra, de gjordes alltså med samma manus och i samma kulisser.

Men den spanska versionen har sitt egenvärde, i att den i enstaka aspekter faktiskt är mycket bättre.

Efter att i efterhand ha läst på lite om inspelningen vet jag nu att teamet för den spanska versionen hade fördelen att kunna studera dagsarbetet med den engelska, och sedan ha möjlighet att förfina resultatet i sin andra version under natten. Det innebär att den spanska versionen ger ett snyggare intryck, eftersom den ofta är bättre utförd.

Den spanska vågade dessutom vara en smula farligare, vilket helt enkelt kan röra sig om kulturskillnad. I den engelskspråkiga versionen bär nämligen damerna heltäckande klänningar som är kyskt knäppta ända upp till halsen, men de spanska damerna bär urringat och visar betydligt mer hud. Det är såklart fortfarande inte särskilt ekivokt, men jämfört med den betydligt kyskare engelskspråkiga blir skillnaden nämnvärd.

Den spanska faller emellertid på sin Dracula. Greven spelas här av Carlos Villarias, som dessvärre har det komiska minspelet hos en kåt ekorre. Det hjälps inte att han är den i ensemblen som talar med allra mest läspande dialekt. Där vinner den betydligt mer imposante Lugosi med hästlängder.

2,5 av 5

 

[Feuflux]

Jag har sett Salt.

Lite Atomic Blonde-känsla. "Kvinnlig agent sparkar rumpa och man vet inte vem som är på vilken sida."

Jag gillar nog den här bättre, men det beror nog huvudsakligen på förväntningarna. Här trodde jag på max 3/5 i betyg och inför Atomic Blonde hoppades jag på 5/5. Atomic Blonde har väl högre produktionsvärde gissar jag, och det var några punkter här som kändes "nja, jag köper inte riktigt det här", men skit samma. Jag är underhållen och nu tänker jag gå och sova.

Godnatt.

 

[Voldstagg13]

Håller fortfarande?: '48 timmar' (1982, '48 Hrs') med Nick Nolte och Eddie Murphy m.fl.

Nolte är en snut som sitter i klistret både genom fallet han utreder och sitt eget liv. 48 timmar är tidsgränsen för 'permissionen' han fixat för fängelsekunden Murphy, som både är inblandad i fallet och den som kan få Nolte på rätt spår.

Det var nog minst tio år sedan jag såg filmen senast och frågan om den håller tycker jag är relevant, åtminstone för mig själv. Jag insåg nu att jag tycker både Nolte och Murphy är skitstövlar, lite bättre än skurkarna men inte med stor marginal. Sexism, rasism och sadism bara flyter förbi och blir nåt slags 'ja, ja, men det hör ju till'. Jag kan tycka att det blir en viss stil, tillsammans med tempo, bra filmning, timing och lite rå humor rullar allt på. Men det ursäktar inte allt.
Lågt betyg för de ytliga dumheterna och ett högre för hantverket landar på: 3/5.

 

[krank]

Jag har sett Happy Death Day.

Utan att spoila speciellt mycket så kan jag säga att det är en mashup av Groundhog Day och en college slasher-film.

När en film är så väldans bra och stilbildande som Groundhog Day så blir det väldigt speciellt att försöka göra film i samma "genre", tänker jag mig. Så många bra och användbara och idag närmast självklara troper etablerades där först, och användes dessutom på ett närmast fulländat sätt. Som "etableringsdagen" med en massa till synes slumpmässiga grejer, som utforskas och förklaras senare i filmen. Eller "önskedrömsmontaget", där huvudpersoner gör allt det där hen egentligen skulle vilja testa men inte vågar. Eller "den perfekta dagen", där hen försöker göra allting rätt, givetvis genom att utnyttja de kunskaper hen anskaffat sig under dagen.

Eller specifika konversationer - "någon föreslår till huvudpersonen att de ska göra X imorgon, huvudpersonen utbrister att det ju inte fanns något imorgon idag", eller "huvudpersonen övertygar någon om att det hela är på riktigt genom att briljera med sina förkunskaper".

Jag tror att Legends of Tomorrow var serien som gjorde det där snyggast, genom att helt enkelt använda "ok, nästa gång, för att spara tid - säg bara 'groundhog day' så vet jag vad som pågår"...

Hur som helst, den här filmen lever väldigt, väldigt mycket i skuggan av en annan film, på gott och ont. Det positiva är att filmen ju faktiskt infriar många av förväntningarna och använder troperna snyggt. Det blir lite förutsägbart, men den förutsägbarheten blir ju också en trygghet - när något är pinsamt så vet man att det ändå inte blir några konsekvenser. Det onda är, tja, att jag faktiskt inte kunde fokusera på den film jag faktiskt tittade på eftersom jag var fullt upptagen med att ha flashbacks till odödliga repliker som "what if there is no tomorrow - there wasn't one today!"

Nu kom jag på en trop som tyvärr missades helt här - liknelsen mellan att ha ett monotont, tråkigt liv. Även känt som "that about sums it up for me" from Groundhog Day.


Hur som helst. Det här var en underhållande film. Gillade man Groundhog Day och känner för att se den igen, men mashupad med en slasher där huvudpersonen dödas om och om igen av en galen maskerad mördare... så rekommenderar jag den.

BETYG: 4- / 5

 

[Ulfgeir]

Jag passade på igår att se Piranha 3D.

Det är en B-film är en remake på en annan B-film som är en parodi på Hajen. Tar den sig själv på allvar? Hell no.

Grundidén är att en undervattensjordbävning öppnat upp en kontakt mellan Lake Victoria och en gigantisk underjordisk sjö som varit isolerad i miljontals år. En sjö som visar sig vara fylld med stora monstruösa och extremt aggressiva pirayor som nu vädrar byten i form av massa folk på spring-break.

Så förväntar man sig (och gillar) monster, lättklädda flickor, massor med blod och over-the top kitschy skådespeleri så är det en suverän film, för det levererar den. Har man problem med något av ovanstående, då är det inte rätt film att se.

Betyg: 3/5

 

[Daniel]

Jag har sett mer gammal monsterfilm!

Frankenstein (1931)

Från Mary Shelleys roman, fast precis som ”Dracula” baserad på en teateradaption. Detta var första gången jag såg filmen i sin helhet.

En adlig högskolestudent i medicin har gått i exil efter att hans intresse för att experimentera på nyligen avlidna skapat kontrovers med skolledningen (det slog mig här att George RR Martin måste ha tagit filmens backstory rakt av till sin egen doktor Frankenstein, nämligen den f.d. maestern Qyburn) . Nu håller han istället till i ett gammalt torn ute i vildmarken, där han tillsammans med sin puckelryggiga assistent arbetar på att skapa en levande varelse, sammansatt av olika uppgrävda döda.

”Dracula”, som kom samma år, hade en betydligt högre budget men av de två är det ”Frankenstein” som ser ut som den mycket större filmen. Det är mer episka anslag i både kulisser och actionsekvenser, och allt känns mer påkostat.

Själva skräckinslagen är dessutom betydligt farligare. Det värsta som händer i bild i ”Dracula”, där man sekunden innan varje våldshandling klipper till ny scen, är att en mördad man långsamt tumlar ner för en trappa. I ”Frankenstein” stryps folk i bild, en kropp slängs ut från en brinnande väderkvarn och slår emot de snurrande vingarna innan han landar på marken, och så såklart det välkända barnamordet.

Det sistnämnda censurerades emellertid, men blu-ray-versionen är restaurerad med scenen i sin helhet. Vad man på trettiotalet också ansåg oerhört viktigt att censurera bort var Frankensteins hädiska replik ”now I know what it feels like to be God”, en replik som var bortklippt i femtio år (!!) innan den, tillsammans med barnscenen, restaurerades på 80-talet. Bisarr prioritering.

Apropå censurering läste jag på lite om ”Dracula”, eftersom jag reagerade på att den filmen var så oerhört mycket mindre grafisk än ”Frankenstein”.

Såvitt jag kunde hitta var det emellertid bara en sak som censurerats bort från ”Dracula” som tyvärr varit omöjlig att restaurera till senare utgåvor. Det var en epilog som gick i exakt samma stil som ”Frankensteins” prolog (en man som talar till biopubliken). Anledningen att epilogen raderades berodde på att "man" inte ville "uppmuntra till tro på det ockulta". Otroligt sorgligt! Dels hade ”Dracula” behövt ett bättre avslut, eftersom den är väldigt avhuggen, dels hade inslaget med mannen som adresserar publiken knutit ihop de båda filmerna på ett snyggt sätt!

Och händelsen när Dracula har ihjäl den man som visas ramla nerför trappan blev tydligen inte visad i bild av en mycket sorgligare anledning än att filmstudion skydde grafiskt våld. Tydligen var studiogubbarna fullt medvetna om den sexuella spänningen i vampyrers bloddrickande, och av strikt homofobiska skäl skickade de ett meddelande till filmteamet att Dracula endast fick visas angripa kvinnor.

”Frankenstein” är en riktigt bra film, även med moderna mått mätt. Skådespelarna är karismatiska och världsbygget känns helt fulländat. Den här rullen kommer jag definitivt att se om!

5 av 5.

 

[Daniel]

Jag har även tagit mig tid att avnjuta

The Mummy (1932)

Äntligen! Velat se denna i åratal, men först nu blev det av!

Nyinspelningen från 1999 har nämligen varit en stor favorit – jag tycker fortfarande att den är supercharmig! (Den senaste versionen, från 2017, behöver vi inte nämna.)

Filmen börjar 1922 i Egypten, där en arkeologisk expedition från British Museum har grävt fram en mystisk mumie vid namn Imhotep, som verkar ha blivit begravd levande för kätteri och förräderi. Till sarkofagen hör en skriftrulle, som en tillkallad expert på det ockulta anser är mycket farlig att läsa, men när den yngste bland arkeologerna lämnas oövervakad läser han ändå ur skriften och självfallet vaknar mumien till liv. När den unge arkeologens kollegor återvänder har han, i sann H.P. Lovecraft-anda, blivit fullkomligt galen.

Tio år senare, 1932, har British Museum sänt en ny expedition till Egypten men de har ingen framgång förrän en ålderdomlig egyptisk man (med mycket torr och sprucken hud) visar dem vart de kan hitta en ny mumie, nämligen prinsessan Anck-Su-Namun...

Vad som är coolast med den här filmen är att manusförfattaren John L Balderston arbetade som journalist i Egypten under 20-talets arkeologiska utgrävningar och faktiskt närvarade vid äkta mumiefynd och gravöppningar. Det ger en del extra tyngd!

Boris Karloff (mest känd som Frankensteins monster) spelar titelfiguren, och efter sin ikoniska insats i Frankenstein får han istället göra en helt annan sorts skurk i den mer gentlemannamässiga Imhotep. Skådespelerskan Zita Johann som gör den kvinnliga huvudrollen är också väldigt häftigt.

Och apropå utvecklingen av vad som visas i bild, som jag varit inne på tidigare – här får vi se en man genomborras av ett spjut och vrida sig i dödssmärtor. Och det bara ett år efter att absolut ingenting visas i bild i ”Dracula”!

Men på det hela var det lite av en besvikelse, och det är nog ingen film jag ser om i första taget. Lite för trist, helt enkelt.

Nyinspelningen från -99 däremot kan jag se om hur många gånger som helst!

2,5 av 5

 

[Krille]

Jag har sett John Wick.

John Wick (Keanu Reeves) är världens hårdaste lönnmördare, som tidigare jobbade för Viggo Tarasov (Michael Nyqvist). Men han har gått i pension när hans fru och Viggos dotter gått i pension. Men sen gör Viggos son Iosif Tarasov (Alfie Alien) det stora misstaget att döda John Wicks hund och sno John Wicks bil..

Och det skulle han inte gjort. För nu är det personligt.

---

Jag är förmodligen sist i hela världen med att se den här filmen, och så här i efterhand undrar jag varför. Keanu Reeves är – han är sin normala träplanka, men här liksom i Matrix passar det. Det är en hårdkokt actionrulle av den gamla skolan, där varje scen är full av smärta och gör ont att titta på. Kamerarbetet är ovanligt tydligt och läckert och ljussättningen är fantastisk.

Nu måste jag se John Wick 2 så fort jag kan.

 

[Bolongo]

Men han har gått i pension när hans fru och Viggos dotter gått i pension.

Nu var det ett tag sedan jag såg filmen, men jag minns ingen relation mellan Helen (Johns fru) och Viggo?
Och hon är definitivt död, inte bara pensionerad.