Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v45

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v45.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[luddwig]

Jag har sett den nästan tre timmar långa tv-versionen av Dune från 1984. Den är enormt pompös, bitvis fånig och bitvis spännande med många kända ansikten bland skådespelarna. Sevärd mer för sin kultstatus och för de lustiga kostymerna än för handlingen eller specialeffekterna. Betyg 3 av 5.

 

[Jocke]

Jag har sett Chef (2014) som finns på Netflix.
Jon Favreau har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen. Han spelar en kock som trivs helt okej med att vara kock. Dock ägnar han sin son lite mindre tid än både han och sonen önskar (däremot är de båda två kompetenta nog att prata om den grejen). Efter en dålig recension kukar han ur och har sig - det här kommer ut på Youtube och hans karriär tycks vara slagen i bitar. Som tur är kan han få en Foodtruck av sin ex-frus ex. Sen lagar han mat i den.

Det finns ingen dramatisk laddning eller någon slags läxa som ska läras eller någon hjälteresa i den här filmen. Inget är särskilt jobbigt eller svårt. Däremot så visar den matlagning på ett sett som folk som jobbar med mat tycker väldigt bra om. Och det är en rätt fin berättelse om att göra något och att vara människa och allt sånt där. Slutet var lite för sockersött, men det är ju efterrätter när man går ut och äter också.

4 av 5

Det finns också en TV-serie med samma namn där Favreau och den kock som lärde honom laga mat och var ansvarig för hur allt käk i filmen såg ut lagar mat och pratar lite. Oftast med en eller flera gäster. Gästerna är typ hälften skådisar och hälften kockar och annat mat-folk. Den har väldigt mycket samma stämning men handlar lite mer om hur gott det är med god mat. (Spoiler - det är SUPERGOTT). Jag har sett två-tre avsnitt och kommer nog se resten också.

 

[luddwig]

Jag har sett Full Metal Jacket. Krigsfilmer är inte min kopp te men den här är ett undantag. Den är nämligen riktigt bra. Brutal och rörande, överdriven och mänsklig, allt på samma gång. Jag har sett en handfull av Kubricks filmer (Dr. Strangelove, 2001, The Shining) och Full Metal Jacket är min personliga favorit. Bra skådespeleri, snyggt filmat, väl vald musik. Betyg 4+ av 5.

 

[Jocke]

Jag har sett Alita: Battle Angel (2019) som är en film.

Den bygger på en japansk serietidning som heter Battle Angel Alita och som hade turen att ges ut på engelska innan vi fick för oss att man måste ge ut japanska serier i jättesmå pocket. Man valde i stället att ge ut serien i ett betydligt större och mer läsbart format. Det var en väldigt snygg och fartfylld serie och Serieteket hade alla volymerna. Så jag läste dem där i högstadiet/gymnasiet.
Det finns också en gammal VHS kassett från Manga Video som jag såg några gånger ytterligare längre bak i tiden.

Även om det var länge sen jag läste serien så mins jag den som en klassiker. Jag vet också att James Cameron vart sugen på att göra filmen sen 1900-talet. Nu har han gjort det, men med Robert Rodriguez i regissörsstolen. Ett bra val, med tanke på att Desperado och Sin City på något sett är i samma genre.

Alita är en cyborgtjej som efter att ha hittats på en soptipp och lagats av Cristoph Waltz visar sig helt ha tappat minnet. Hon försöker orientera sig i en cyberpunkig stad full av prisjägare, cybernetiska proteser, mat och sport. Det går egentligen rätt bra. Det finns en mycket platt klassanalys där de rika bor i en egen flygande stad och alla i den vanliga staden jobbar med att producera de rikas lyx som transporteras upp i jättestora kablar. Alita får en kompis, lär sig lite om Cristoph Waltz bakgrund och sånt. Sen visar det sig att hon kan slåss som fan - Alita kan nämligen den bortglömda kampsporten Pantzerkunst! Så det gör hon på olika sett i resten av filmen.

Över huvud taget är dock filmen bättre än vad jag minns förlagan som. Jag gillar hur staden de bor i ser ut, hur bra cyborgerna faktiskt ser ut och det som jag upplever att de ändrat i storyn är till filmens fördel (här kan det vara så att jag inte minns hur det egentligen var).

Jag tror den kan få en svag 4 av 5.

Jag hoppas på en eller två uppföljare, det känns som att det finns mer att ösa ur och att nästa film skulle kunna vara ännu bättre.

 

[krank]

Jag såg om Captain Marvel på 3D-bluray igår.

Jag såg den på bio när den gick, men eftersom FIlmklubbens syfte från början var att jag skulle se en massa film jag köpt men inte sett så räknas det här som en "ny film".

Jag tycker fortfarande att det här är en jättebra film, men vid en andra titt fanns det ett par saker som skavde lite mer än de gjorde första gången:

- Inledningen med Vers som Kree-krigare är betydligt sämre än den kunnat vara, manusmässigt. Jag förstår att det finns ganska mycket man vill etablera och förklara för publiken, samtidigt som man har begränsat med tid och, men… Känslan jag får nu är att de saker som förklaras i flera fall inte är nya bara för oss i publiken utan också för Vers, trots att hon ju varit hos Kree i flera år. Det stör mig lite. Det känns som att trovärdigheten och den interna logiken fick stå tillbaka för behovet av exposition.

Jag upptäckte att om man väljer att se det som att Vers varit hos the Supreme Intelligence flera gånger tidigare – något som aldrig direkt nämns men som jag tror det finns utrymme för – så funkar det bättre. Men jag hade velat se någon callback till det; något som gav uttryck för hennes historik inom Kree. Nu var det ju som att hon nästan var helt historielös, som om de där åren hon ändå var hos Kree knappt hänt. Hon hade etablerade relationer och så, men ingen refererad shared history med någon. Inget "haha, precis som den där gången då…".

- Coulson funkar inte i någon scen. Alls. Kanske första klippet med hans ansikte, men inte när han talar. Det är för mycket uncanny valley. Fury funkar mycket, mycket bättre. Oftast.

Jag hade också denna gång lite lättare att "köpa" Vers initialt väldigt distansierade sätt. Jag menar, jag står fast vid att hon fick vara mänsklig och rolig och så, men det störde mig lite tidigare att hon var som en sån där bekant som aldrig riktigt verkar tillåta sig att bli ens vän. Nån som alltid har lite distans, helt enkelt. Men nu tänkte jag att det ju beror på hennes indoktrinering till Kree, där känslor och sånt anses negativt.


En sak som störde mig första gången jag såg filmen och som fortfarande stör mig:

Spoiler

Gud i byxan på en liten hoppstylta vad trött jag är på när filmmoral går ut på att det är dåligt att vara kall/rationell och bra att vara känslosam/gå på magkänslan. Jag är så OTROLIGT jävla less på det. Och det genomsyrar tammefan nästan all film, framför allt amerikansk. smutsig jävla känslomässighet och individualism. Jag vill se en superhjältefilm där det visar sig att känslor är dåliga (precis som i verkligheten) och det som gör att hjälten vinner är att han lär sig övervinna sina känslor och använda sitt förnuft och sitt intellekt. Ha en långsiktig, smart plan och genomföra den.

Doctor Strange är väl kanske den som kommer närmast, skulle jag tro. Även om den schabblar bort sig lite på att bejaka en massa new age-flum istället.

Men ja, Hollywood lär väl fortsätta producera superhjältefilmer om hur dåligt det är att vara smart och rationell, och jag lär väl fortsätta störa mig på det.

BETYG: 4+/5. Den är som sagt fortfarande bra, men jag är inte LIKA säker på att jag vill se om den idag igen faktiskt. Nästa vecka, kanske.

 

[Khan]

Igår såg jag Rocketman! Biografilmen om Elton Johns liv och karriär.


Jisses vilken film! Så här ska musikerbiografier göras! Den prickar bara in två av de många troperna Patrick H Willems räknat upp i sin finfina video, resten är förvånansvärt unikt för att följa de stora dragen i samma formel.

Filmen följer, föga förvånande, Elton John från barndomen fram genom karriären, men bryter tyvärr långt innan Lejonkungen. Allt sker i en drömsk, teatral, musikaldoftande värld, där allt kan gå från sång-och-dans-nummer till komplett seriositet till totalt abstrakt bildspråk på en sekund. Det närmaste jag kommer på att jämföra med är filmversionen av musikalen Chicago. I en scen övergår ett montage av framträdanden till att han förvandlas till en bokstavlig rocketman och flyger ut i stratosfären och kraschlandar in i sitt turnéplan. Bara det, liksom.

Taron Edgerton är skitbra i huvudrollen, Jamie Bell är nästan pinsamt sockersöt i rollen som bästa kompis och Richard Madden är perfekt sliskig i pojkvän-som-visar-sig-vara-en-skurk-rollen.

Jag kunde inget om Elton John innan jag såg filmen, men har nu i efterhand förstått att det är rätt mycket tänjningar på sanningen i en del detaljer och så. Men det gör tamefantomen ohyggligt mycket mindre än jag trodde, eftersom filmen verkligen inte har någon sorts verklighetsanspråk att prata om. Sanning genom konst, inte genom detaljer. Den vill fånga Elton Johns personlighet och anda, snarare än berätta hans livshistoria.

C.a 1000 gånger bättre än Bohemian Rhapsody, 4/5. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Såg dessutom precis färdigt Disneys The Black Cauldron. Animerad Disneyfilm från 1985 baserad på de två första böckerna i Lloyd Alexanders serie om Prydain.


LOL, NOPE!


1/5, rekommenderas till ingen.

 

[luddwig]

Jag har sett Starship Troopers. Det är en actionorienterad science fiction-historia med skådespelare som i nio fall av tio valts för sitt fördelaktiga utseende. Handlingen är lika klyschig som karaktärerna, rekvisitan är plastig och dataanimationerna har uppenbarligen några år på nacken. Ändå tycker jag inte att det här är en dålig film. Den är spännande, kryddad med lite samhällskritik och fartfylld utan att vara stressad. Betyg 3+ av 5.

 

[luddwig]

Ny vecka men jag vill inte ta ifrån krank privilegiet att skapa en filmklubbstråd så jag skrivet här istället.

Jag har sett L.A. konfidentiellt. Grym film. Bättre än vad jag mindes från när jag såg den senast för många år sedan. Intressanta karaktärer, bra skådespeleri, klurig och spännande handling. Ett gediget hantverk, men inte direkt superoriginell. Betyg 4+ av 5.