Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v5

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v5.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Voldstagg13]

Som uppföljare ska vara: 'Spider-man 2' (2004, regi: Sam Raimi) med Tobey Maguire, Alfred Molina, Kirsten Dunst m.fl.
Peter Parker är på botten av tillvaron och tvivlar på sig själv, Mary-Jane har inte gett upp men tvivlar också på honom, bästisen Harry vill hämnas på Spindelmannen och N.Y. är på väg att få en ny superskurk.

Det är inte ofta en uppföljare är lika bra som första filmen, än mer sällan är den bättre. Första Spider-man var okej, det blir alltid lite segt när ett ursprung ska presenteras, men den funkade bra. Nummer två har mer av allt, och kanske mest av allt filmmagi: superhjältestriderna och effekterna är riktigt bra, dramat ger lika mycket som action-scenerna och humorn överdrivs inte.
Och när man irriterar sig på att (den tvivlande) hjälten inte agerar som en hjälte, då har filmen lyckats engagera: 5/5

 

[Krille]

Jag har sett Gaston Lagaffe.

Sedan två veckor har Gaston (Théo Fernandez) jobbat på Le Petit Coin, en nybildad firma som gör nya coola grejer av feltillverkade saker. Sedan två veckor har herr Mossberg (Pierre-François Martin-Laval) – även känd som monsieur Prunelle på utrikiska – haft semester. Nu är Mossberg tillbaka, och han lär få en överraskning. För trots alla katastrofer to Gaston ställer till med så gillar folket på Le Petit Coin hans galna upptåg.

Och det gör inte Mossberg.

---

Jag gillar Gaston Lagaffe mer än den förtjänar. De flesta karaktärer från serien Gaston är med, och även om kontoret är aningen moderniserat så känner man också igen alla Gastons upptåg. Men även om filmen har Gastons bil, och Nettan (Allison Wheeler), och Chefen (Jérome Commandeur), och elefantofonen, och även om Théo Fernandez ser ut som och spelar en fantastiskt bra Gaston, så har den egentligen ingen story. Eller, tja, det finns en grundläggande zero-to-hero-story, men filmen är som mest Best Of Gaston's Galna Upptåg i nittio minuter.

Gaston-fanboyen i mig vill ge den ett mycket högre betyg än den förtjänar, för det är trots allt Gaston. Men jag måste erkänna att den är i bästa fall medel, och förmodligen inte ens värd det.

Den hade ju faktiskt inte ens ett enda "Rogntudjûûûûûûû!"

 

[krank]

Jag har sett om Black Panther, den här gången i hemmet och på 3d-bluray.

Förra gången kallade jag den "nätt och jämnt en femma" och det kan jag nog stå för. Det här är en bra film, som hade kunnat bli bättre genom att bland annat vara längre eller genom att droppa Martin Freeman-subplotten och använda tiden till att bygga upp Killmonger mer. Mellan då och nu har jag också förstått att en del av accenterna i filmen inte är sådär superduper-välgjorda (som Forest Whittakers, tydligen).

Bra emotionell impact dock; filmen är väldigt välgjord på det sättet.

Äh, jag vet inte vad mer jag ska säga, egentligen. Det här är en väldigt, väldigt bra film med en handfull småsaker man kan störa sig på.

BETYG: 5/5

 

[Mundo]

Jag har sett om Black Panther, den här gången i hemmet och på 3d-bluray.

Apropå Black Panther så känner jag att jag måste dela med mig av den här videon, där de pratar om Black Panther och jämför den med andra Marvel-filmer. Riktigt välgjord och intressant.

 

[krank]

Apropå Black Panther så känner jag att jag måste dela med mig av den här videon, där de pratar om Black Panther och jämför den med andra Marvel-filmer. Riktigt välgjord och intressant.

Hm. Jao, lite intressant, absolut. Det jag inte gillar är att den har ett i mitt tycke ganska onyanserat synsätt på tidigare Marvelfilmer. Den pratar mycket om vad de gör "fel" - vilket jag naturligtvis tycker handlar om tycke och smak. Den kritiserar till exempelvis Thor: Ragnarok för att man som publik inte får känna sorg - men varför i hela friden skulle man behöva känna det för att filmen ska vara bra eller göra sitt jobb= Sånt där kan jag bli lite trött på; något slags filmsnobbism som utgår från att det finns ett Rätt Sätt att gestalta en viss typ av berättelse (t.ex. en där en fader eller fadersfigur dör) och alla som inte gör så, gör Fel. Eller som menar att dramatik och Starka Känslor alltid är viktigare än till exempel humor eller action.

Jag håller med om att Black Panther gjorde saker annorlunda än många andra Marvelfilmer. På ett sätt som skapar ytterligare bredd till MCU och visar att universat har utrymme för många olika typer av berättelser. Det var välbehövligt, eftersom filmerna annars, på sistone, rört sig väldigt mycket i synk med varandra rent stämningsmässigt. Sedan GotG har det helt enkelt blivit väldigt mycket respektlöst lättsam humor med kända låtar i bakgrunden, känns det som.

Men att det sätt Black Panther gör saker skulle vara bättre, bara för att den är mer allvarlig och liksom tar sitt drama på mer allvar? Nej, det håller jag inte med om.

 

[Minimoni]

Hm. Jao, lite intressant, absolut. Det jag inte gillar är att den har ett i mitt tycke ganska onyanserat synsätt på tidigare Marvelfilmer. Den pratar mycket om vad de gör "fel" - vilket jag naturligtvis tycker handlar om tycke och smak. Den kritiserar till exempelvis Thor: Ragnarok för att man som publik inte får känna sorg - men varför i hela friden skulle man behöva känna det för att filmen ska vara bra eller göra sitt jobb= Sånt där kan jag bli lite trött på; något slags filmsnobbism som utgår från att det finns ett Rätt Sätt att gestalta en viss typ av berättelse (t.ex. en där en fader eller fadersfigur dör) och alla som inte gör så, gör Fel. Eller som menar att dramatik och Starka Känslor alltid är viktigare än till exempel humor eller action.

Jag håller med om att Black Panther gjorde saker annorlunda än många andra Marvelfilmer. På ett sätt som skapar ytterligare bredd till MCU och visar att universat har utrymme för många olika typer av berättelser. Det var välbehövligt, eftersom filmerna annars, på sistone, rört sig väldigt mycket i synk med varandra rent stämningsmässigt. Sedan GotG har det helt enkelt blivit väldigt mycket respektlöst lättsam humor med kända låtar i bakgrunden, känns det som.

Men att det sätt Black Panther gör saker skulle vara bättre, bara för att den är mer allvarlig och liksom tar sitt drama på mer allvar? Nej, det håller jag inte med om.

Håller helt med, sen är det grymt coolt att allt från GotG till The Punisher finns i MCU och det fungerar på något vis. Nu är The Punisher ingen film i det här fallet utan en serie men ändock så utspelar de sig i samma värld och det är för mig väldigt coolt och underhållande att en fiktiv värld kan ha den bredden.

 

[Mundo]

SPOILER NEDAN FÖR MARVEL FILMER, SPECIFIKT CAPTAIN AMERICA CIVIL WAR!

Hm. Jao, lite intressant, absolut. Det jag inte gillar är att den har ett i mitt tycke ganska onyanserat synsätt på tidigare Marvelfilmer. Den pratar mycket om vad de gör "fel" - vilket jag naturligtvis tycker handlar om tycke och smak. Den kritiserar till exempelvis Thor: Ragnarok för att man som publik inte får känna sorg - men varför i hela friden skulle man behöva känna det för att filmen ska vara bra eller göra sitt jobb= Sånt där kan jag bli lite trött på; något slags filmsnobbism som utgår från att det finns ett Rätt Sätt att gestalta en viss typ av berättelse (t.ex. en där en fader eller fadersfigur dör) och alla som inte gör så, gör Fel. Eller som menar att dramatik och Starka Känslor alltid är viktigare än till exempel humor eller action.

Jag tror du såg videon lite snett där. Jag uppfattade det inte som att han sa att man måste känna bu eller bä för att en film ska vara bra eller dålig. Faktum är, om jag minns rätt sa han exakta motsatsen till det.

For me its not a binary thing, where a movie is bad if it uses this technique and good if it doesn't.

Jag uppfattade det som att han sa att det var konstig att nästan varenda person Thor känner dör i filmen men Thor verkar inte bry sig särskilt mycket - vilket är ok, eftersom det huvudsakligen är en komedi-film (liksom Guardians of the Galaxy-filmerna) men det är ett problem som förföljde mig (och andra) i många Marvel-filmer: Marvel verkar rädda för att saker ska bli *för* seriöst.

Joss Whedon, om hur han jobbade med Marvel-filmer.

Make it Dark, make it grim, make it tough, but for the love of God, tell a joke

Vilket inte är något fel i sig självt, men det finns alltid en risk när man slänger in ett skämt för skämtets skull att du tar kål på andra känslor än "Tihi". I civil war filmen har vi möjligtvis den mest dramatiska scenen i hela MCU, när alla våra favoritkaraktärer slåss med varandra. Bästa vän mot bästa vän slåss och använder dödligt våld mot varandra.
Skitdramatiskt!

Spoiler

Ända tills alla börjar skämta med varandra före och under striden. Filmen vill att jag ska skratta åt Tony Starks kvicka kommentarer, och tre sekunder efteråt vill den att jag ska vara upprörd och ledsen när War Machine går ned.

Det är en underhållande scen, absolut, men dramaturgiskt blir det knasigt om jag ska tycka något är jätteseriöst, skratta åt småskämt och bli ledsen inom loppet av någon minut. Och för att förtydliga här, eftersom det verkar behövas med jämna mellanrum i alla internettexter, det gör inte någonting *objektivt* bra eller dåligt, men det är något som många människor kommer tycka sitter fel.
Och detta har uppmärksammats av flera olika personer, lyckligtvis också regissören för Black Panther.

Annorlunda betyder inte per automatik bättre, och bättre är som känt jäkligt mycket i 'the eye of the beholder', speciellt när det gäller konst, som tex. film. Men jag tyckte det var jäkligt skönt att de gjorde saker annorlunda här, och hoppas att de fortsätter i samma spår.

Och apropå det, här är en annan video av samma youtuber där han pratar om den senaste Star Wars rullen (och just det här om varför folk tycker om olika saker). Undvik kommentarsfältet bara, folk online blir upprörda när man försöker försvara den senaste star wars filmen...

 

[Voldstagg13]

Som uppföljare sällan är: 'Spider-man 3' (2007, regi: Sam Raimi) med Tobey Maguire, Kirsten Dunst, James Franco m.fl.
Spindelmannen har flyt, N.Y. älskar honom, livet glider på för Peter Parker också. Mary-Jane har däremot problem, Harry beskyller fortfarande Spindelmannen för farsan Normans död och två nya superskurkar är på väg, båda med personlig koppling till Peter...och så dyker Spindelmannens svarta dräkt upp.

En betydligt mörkare film än tvåan, ideal ändras och prövas, historien är mer komplicerad och humorn kommer inte sällan med en sur biton. Tvåan kändes som historien flöt fram, här styckas den upp i olika delar för att passa vändningarna bättre (min tolkning). Jag gillar att det är en utveckling och inte en direkt fortsättning, fast jag kommer hellre se om tvåan än trean om några år för att den tilltalar mitt 'omsebarhetssinne' mera. Värdig avslutning på Raimi/Maguire eran: 4/5

 

[Voldstagg13]

Tillbaka till MTV-tiden: 'Terminator 2: Judgment day' (1991, regi: James Cameron) med Arnold Schwarzenegger, Linda Hamilton, Robert Patrick m.fl.
Två 'terminatorer' sänds tillbaka i tiden med samma målperson som uppdrag, den ena för att döda honom och den andra för att hindra att detta sker...jo, jag tror de flesta har sett nån Terminator-film och vet vad det går ut på.

Effekterna håller väldigt bra fortfarande, jag blir fortfarande imponerad av Linda Hamilton (fast inte så mycket av Schwarzenegger längre) och blir fortfarande road av en del dumma detaljer. Men för mig har 'se om'-faktorn åldrats: jag stör mig på att jag kan filmen för bra, koncentrationen kommer bara vid detaljer jag inte minns riktigt. En del filmer stör det mig inte alls att jag vet allt, jag såg om Hajen (Jaws, 1975) för sjätte eller sjunde gången och kommer att se om den igen. T2 har inte en sådan klassikerstatus för mig, vissa scener gillar jag lika bra fortfarande men inte slutet. Nånstans runt sekelskiftet var T2 fortfarande en 4:a för mig, nu: 3/5