Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v52

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v52.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag har just sett I huvet på Per Åhlin, en timmeslång biografisk dokumentär, ett porträtt, av just denne legendariske svenske animatör. Den finns tillgänglig alldeles gratis på SVT Play i nästan ett år till.

Filmen är i stort sett en lång intervju med Åhlin där man pratar om hans uppväxt och hans filmer, med inslag av välkända scener från filmer, tidiga experiment och även en och annan barnteckning. Och en del gammalt SVT-material med gamla intervjuer under till exempel arbetet med Resan till Melonia.

Det hela blir stundtals lite ofokuserat, men inte på ett dåligt sätt. Strukturen passar den ganska ostyrige multikonstnären ganska bra, tycks det, och fram träder en ganska generöst avbildade snällgubbe som ibland jobbat för mycket och som sörjer en del oavslutade projekt, men som vid 86 års ålder trots allt har ganska bra med krut kvar.

Jag har gillat Åhlin väldigt länge, och den här dokumentären gav mig vatten på min kvarn. Jag gillar till exempel att han redan från början avslöjar att han har var som kallas "impostor syndrome", han tror själv att han är en stor bluff. Det är förmänskligande på något sätt, och gör porträttet sympatiskt. Om han som låg bakom Karl-Bertil Jonssons julafton kan känna att han ingenting kan, då är nog mitt eget impostor syndrome inget att lyssna på heller.

Jag fascineras av bilden som ges av en konstnär som aldrig nöjer sig med det som är lätt, som kastar sig ut i det banbrytande. Han som aldrig animerat, men skröt om att han kunde efter att ha läst hur Disney gjorde i någon veckotidning – och sedan gav sig an långfilmen "I huvudet på en gammal gubbe" med legendarerna Hasse & Tage. Som, i och för sig, med Ahlins ord inte heller "visste vad de höll på med". Känslan av att pröva sig fram, våga testa, se vad som funkar, få saker att passa ihop lite allt eftersom är påtaglig.

Jag tyckte också det var spännande att skymta i förbifarten hur de verkar ha jobbat med en kombination av tidig datoranimation och pappmodeller för att skapa förlagor till svåra scener i Resan till melonia…


Det här porträttet gav mig mersmak. Jag vill se en fullängdare bara om Melonias produktion, jag vill kasta pengar på en kickstarter för att få Hoffmans Ögon att bli färdig, jag vill se mer av gammalt arkivmaterial med Hasse, Tage och Åhlin som pratar strunt.

Jag är också rätt sugen på att börja köpa på mig lite mer Åhlinska filmer, i den mån de går att få tag på på något civiliserat format…

Det enda jag tyckte kändes lite malplacerat var nog besöket i barndomshemmet, det gav mig inte så mycket. Åhlin går runt och kommenterar och stirrar ut i luften. Det var säkert en fin upplevelse för honom, men det gav inte filmen speciellt mycket tyckte jag.

BETYG: 4/5.

 

[Jocke]

Jag har alltid tänkt att om jag råkar bli rik så ska jag bekosta Per Åhlins oavslutade projet. Det Blåser På Månen, Hoffman osv. har för mig att det finns sex stycken som har olika grad av färdigställning.

 

[DeBracy]

Jag har sett den ”nya” aptrilogin Rise of the Planet of the Apes, Dawn of the Planet of the Apes, War for the Planet of the Apes.

När jag såg den första filmen kände jag lite ånger över att ha missat den på bio (för, trots att jag generellt gillar apornas planet-grejerna så hade jag inte ens sett de här förut). De andra två var liksom schyssta, men det var a lot of macho shit going on och kändes inte alls lika tajta när det gällde plot och konsekvenser.

Betyget lägger sig nånstans mellan 3 och 4 på den krankiska skalan. I rätt läge skulle jag nog rekommendera dem. Känns just nu som filmer jag kan tänka mig att se om nån gång i framtiden faktiskt.

 

[krank]

Jag har sett den lite längre versionen av dokumentären Hans Arnold – penselns häxmästare.

Det är en ganska tråkig dokumentär om en konstnär vars verk definitivt framstår som mer intressanta än honom själv. Den här filmen målar å ena sidan bilden av en man som genom att växa upp i och sedan göra uppror mot ett puritanskt, auktoritärt religiöst samhälle formas till en riktig snuskgubbe, och å andra sidan är den bild som målas upp i stort sett sympatisk med snuskgubbigheten. Lite en så'n där som hängde med när det gällde att äntligen få måla nakna tjejer, men som aldrig riktigt begrep problemet med kommersialiseringen och sexualiseringen av kvinnokroppen, och så vidare. Ganska mycket tid ägnas åt frigörelse-resonemangen, medan de kritiska resonemangen behandlas kort och styvmoderligt.

Det blir inte bättre av att filmens skapare fått för sig att det blir en bättre dokumentär eller bättre film av att man inte har någon berättarröst. Det gör att de enda röster man hör är av de som intervjuas; avbrutna av illa vald musik, ofta störande ljudeffekter, ganska fula specialeffekter och framför allt väldigt svårläst och ful kinetisk typografi. Berättartext fungerar betydligt sämre än berättarröst här. Det märks att det lagts ner tid, men jag hade önskat att den tiden hade spenderats med filmhantverket snarare än med specialeffekterna.

Så nja, det här blev inte så bra. Det som lyfter det hela är i hög grad Arnolds verk och de små glimtar man får av hans process. Och även om snuskgubbigheten är ett så genomgående tema – från det klassiskt romantiserandet av när han gluttat på grannflickor och hembiträden som bytte om till det gubbiga skrockandet med en gubbkamrat om att de båda delar ett intresse för "slanka kvinnor" – så formas ändå en liten förståelse för de krafter som format hans verk. Även om jag väl nånstans vill hoppas att han inte BARA drevs av auktoritetsskräck och sexualdrift…

Även efter den här dokumentären fascineras jag av Arnolds intrikata illustrationer, och skulle någon gång vilja göra ett helt skräckrollspel illustrerat av någon av kan härma hans stil. Men karln själv vet jag inte om jag är så intresserad av, längre.

BETYG: 2/5. Man behöver inte se den här dokumentären, egentligen.

 

[Tant Ragnar]

"death of Stalin".

Becksvart komedi som handlar om dagarna efter Stalins död.

Helt lysande satir över maktkampen, fegheten och grymheten som uppstår i tomrummet efter tyrannens död.

5/5

 

[Jocke]

Jag har sett The Irishman (2019) på netfilx. Jävulen vilken lång lång långfilm. Den handlar om att Robert De Niro är en hänsynslös och farlig jävel som ”målar hus” åt maffian när han inte jobbar med facket. Sen blir han kompis med Jimmy Hoffa som spelas av Al Pachino. Det finns ingen karaktärsutveckling eller så, de mest är gangsters och fackmän på olika sett i trettio jävla år. Men det är en bra film ändå. 4 av 5.

 

[MattiasLejbrink]

Jag har sett fantasyfilm! Frost 2, den efterlängtade uppföljaren till Frost. Right of the bat vill jag säga att de gjort en grej rätt i min bok: de försöker inte göra om ettan, trots att den blev en sådan enorm succé, utan de har gjort något annat. Lite förenklat kan man kanske säga att ettan utspelade sig hemma medan tvåan är ett äventyr. Sen är huvudpersonerna i stort desamma och handlingen väver in i ettan.

Filmen innehåller i princip alla fantasyelement jag kan komma på. Liksom ettan är den fantastisk på något fantasyfilmer brukar vara dåliga på: att skildra kärlek. Syskonkärlek, vänskap, föräldra-barn, romantisk kärlek. Det övergripande temat är precis som tidigare så allmänt att alla kan ta till sig det, något jag gissar bidrog till att ettan blev en sån storsäljare.

Soundtracket är fantastiskt och vi gamlingar bjuds på en 80-talsblinkning musikmässigt som förmodligen flyger rakt över huvudena på barnen. Visuellt är det storslaget och genomarbetat. De har lagt ner sjukt mycket tid och resurser på att få all lore att hänga ihop och små grafiska detaljer binder ihop tematiskt.

Betyg: 5/5.

 

[Jocke]

Jag har sett 6 Underground. Gör inte det misstaget. 1 av 5

 

[Vimes]

Jag såg Knives Out på bio under julhelgen. Det var en rätt rolig och snygg och tämligen lättglömd pusseldeckarbagatell. Bra familjefilm!

 

[Henke]

Jag har sett Zombieland: Double tap från 2019

Berättelsen fortsätter med Tallahassee, Columbus, Wichita och Little Rock i sin humoristiska kamp för överlevnad i ett zombiefyllt USA. Några scener är roliga, men mycket känns förutsägbart och ibland känns det bara dåligt. Inte världens sämsta sequel, men inte heller en helt värdig uppföljare till en riktigt bra zombiekomedi. Skulle inte bli förvånad om man försöker krama ut mer pengar med en tredje del.

 

[Henke]

Jag har fortsatt på min vandring genom filmhistorien (1896 till nutid) och har idag sett Passion of the Christ från 2004 samt The Phantom of the Opera från samma år.

Passion of the Christ av Mel Gibson handlar om Jesus sista timmar i livet med fokus på rättegång och fram till korsfästelsen. Filmen är på hebreiska och bland det brutalaste jag sett i ett seriöst drama. Filmen är intressant ur ett religiöst perspektiv och väckte på sin tid mycket rabalder kring antisemitism (även om jag uppfattar romerska soldaterna som de värsta gärningsmännen). Är lite fundersam över vem filmen riktar sig till? Vem vill se Jesus bli våldsamt pryglad och avrättad på hebreiska? Nåja, jag tycker filmen var välgjord, men hade inte mycket till dialog. Lär inte se om den.

Phantom of the Opera är, tja ... Fantomen på Operan utifrån musikalen av Andrew Lloyd Webber och Richard Stilgoe. Filmen är regisserad av Joel Schumacher. Berättelsen handlar om den vanskapte maskerade Fantomen (Gerard Butler) som lever i källarvalven under Operan och förälskar sig i danserskan Christine. Han får dock konkurrens av protagonisten Raoul (Patrick Wilson). Musiken är fantastisk (blev helt förvånad över att Butler och Wilson hade så bra sångröster), vackra kostymer och scener men berättelsen känns lite träig. Kul att ha sett den, men jag nöjer mig med att höra musiken igen på Spotify.

 

[Jocke]

Jag såg The Endless (2017) på netflix igår kväll (jag är hos mina föräldrar och firar jul, så det blir en hel del långfilm, den här var det dock JAG som valde). Jag viste inte vad filmen handlade om eller ens vilken genre den var i, utan gick ungefär från baksidestexten. Den löd ungefär "Två bröder har flytt från en sekt, en dag får de ett mystiskt videoband på posten.." och det är ungefär vad jag tycker att man behöver veta om handlingen.
Filmen är snyggt filmad och välspelad. Det är de två huvudrollerna som skrivit och regisserat. Budgeten är låg - men inte orimligt låg.
Det här är också en av de filmer jag sett på väldigt länge som är mest som ett rollspelsäventyr - det påminner mig om åtskilliga helt okej friformscenarion spelade på ett oändligt antal konvent, kanske mest något av ASE.

Fast man skulle kunna tro att en fyra är på sin plats så blir det bra 3 av 5 i betyg, varför är svårt att säga (jag kommer försöka i spoilertaggen, men jag har inte skrivit den ännu så jag vet inte om jag kommer lyckas). Men The Endless är ändå en egensinnig och lite annorlunda film så den är värd att se bara för det. Jag skulle inte bli förvånad om Aron Moorhead och Justin Benson gör flera filmer tillsammans och jag kommer i så fall se dem med.

Spoiler

Det jag saknar med filmen var antingen mer av det ENA eller mer av DET ANDRA. Det ena är den symbolistiska sidan, med familjevärden, metaforer, magiskt tänkare och mystiken i det hela. Den biten kommer fram en del, men absolut inte nog för att vara vad filmen handlar om. Det andra skulle vara att de gick in mycket mer på själva mysteriet, att man utforskade, lärda sig om och exploaterade den värld som målas upp men det görs alldeles för lite av den grejen också. Tillsammans gör det här att filmes första halva - där allt är möjligt - är mycket intressantare än den andra när bröderna har börjat se bakom illusionen (eller vad man ska kalla det)

Jag avslöjar inte handling eller sånt i spoilern heller, den handlar mer om berättelsestrukturer över lag än själva filmen- för den som är orolig för att klicka.

 

[Jocke]

Jag skulle inte bli förvånad om Aron Moorhead och Justin Benson gör flera filmer tillsammans och jag kommer i så fall se dem med.

De har gjort en till film tillsammans, men utan sig själva i huvudrollerna. Den är från i år och heter Synchronic. Ska göra mitt yttersta för att se den och rapportera in!

 

[Henke]

Jag har sett The Village från 2004.

Filmen handlar om en liten by i en stor skog där byborna lever självförsörjande och fullkomligt avskärmade från omvärlden. Skogen bebos av någon form av monster och alla i byn är rädda för färgen röd som verkar dra till sig monstren. När en av mannen i byn blir knivhuggen i ett slags svartsjukedrama så blir hans trolovade flickvän utsedd att hämta mediciner från en närliggande stad, men eftersom hon är blind så komplicerar det resan. Även om filmen har 15 år på nacken och alla antagligen har sett den så kommer här en spoilervarningen.

Spoiler

Byn är egentligen världens mest extrema lajv där bybornas barn tror att de lever i det här bondesamhället (16-1700 tal) på riktigt.

jag tycker M. Night Shalamans filmer ofta får oförtjänt dålig kritik eftersom alla mäter dem mot hans mästerverk Sixth Sense. Den här filmen tycker jag är riktigt bra. Bra mystik och spänning. Bra berättelse och genomtänkt twist. Nej den är inte en Sixth Sense, men den är bra och tankeväckande.

 

[Henke]

Jag har sett Sam gang 2 yi från 2004

Filmen är egentligen tre kortare asiatiska skräckfilmer där den första handlar om en en kvinnlig författare som har mardrömmar om sitt förflutna som cirkusartist. Den andra handlar om en skådespelerska som köper dumplings från en mystisk kvinna som skall få henne att bli ung igen. Den tredje handlar om en regissör som tillsammans med sin fru blir intvingade i ett dödligt spel av en statist som varit med i flera av hans filmer.

För mig måste skräckfilm innehålla något smart och oväntat. Det här känns mest förutsägbart och vulgärt där man plockat lite från Hitchcock´s "The man from the south", tyska home-invation rullen "Funny Games" och historien om "Elisabet Báthory".

 

[Jocke]

Jag har sett Sam gang 2 yi från 2004

Filmen är egentligen tre kortare asiatiska skräckfilmer där den första handlar om en en kvinnlig författare som har mardrömmar om sitt förflutna som cirkusartist. Den andra handlar om en skådespelerska som köper dumplings från en mystisk kvinna som skall få henne att bli ung igen. Den tredje handlar om en regissör som tillsammans med sin fru blir intvingade i ett dödligt spel av en statist som varit med i flera av hans filmer.

För mig måste skräckfilm innehålla något smart och oväntat. Det här känns mest förutsägbart och vulgärt där man plockat lite från Hitchcock´s "The man from the south", tyska home-invation rullen "Funny Games" och historien om "Elisabet Báthory".

Filmen om dumplings kom året senare som långfilm, med det självklara namnet Dumplings. Den här samlingen var lite en snackis när den kom och hette ”Three... Extremes” när den gick på festivalerna. Det var mitt i en våg då mycket extrem asiatisk film kom och alla tre regissörerna, Fruit Chan, Takeshi Miike och Chan-Woo Park var frontfigurer i den. Personligen tycker jag att Miike är den enda av dem som har ”något” och gör grejer som faktiskt är sevärda även om de är obehagliga och konstiga (på det dåliga settet).

 

[Henke]

Filmen om dumplings kom året senare som långfilm, med det självklara namnet Dumplings. Den här samlingen var lite en snackis när den kom och hette ”Three... Extremes” när den gick på festivalerna. Det var mitt i en våg då mycket extrem asiatisk film kom och alla tre regissörerna, Fruit Chan, Takeshi Miike och Chan-Woo Park var frontfigurer i den. Personligen tycker jag att Miike är den enda av dem som har ”något” och gör grejer som faktiskt är sevärda även om de är obehagliga och konstiga (på det dåliga settet).

Ja, jag glömde skriva att de även här hade namn... "Box", "Dumplings" (precis som du skrev), "Cut". Det är väl egentligen bara Box som är något så när originell.

 

[Jocke]

Ja, jag glömde skriva att de även här hade namn... "Box", "Dumplings" (precis som du skrev), "Cut". Det är väl egentligen bara Box som är något så när originell.

Föga förvånande är Box Miikes kortfilm

 

[DeBracy]

Körde en dubbel på Folkets Bio igår.

Efter Parasit (jättebra) fick jag feeling och såg Porträtt av en kvinna i brand (jättebra).

Där den ena filmen är lite överdriven men handlar om min verklighet och samtid, är den andra trovärdig men handlar för mig om mina romantiska ideal och att konfronteras med att jag nog måste sätta ribban lite lägre. Största estetiska upplevelsen jag haft på bio sen jag såg The Dancer (om Loie Fuller) 2016. Ville att sista scenen skulle vara mycket längre.

Både är femmor på den krankiska skalan, jag skulle kunna se om dem idag (men jag ska gå på Stjärnornas krig istället).