Filmen handlar om Sébastien, en Georgisk immigrant som försörjer sig som snickare hos en man i Frankrike. När mannen plötsligt dör så kan änkan inte betala Sébastien, men av en händelse råkar höra henne prata om ett väldigt välbetalt "jobb" som den döde mannen nu inte kan göra. Sébastien stjäl instruktionerna kring "jobbet" och tar den döde mannens plats...
Den här thrillern kryper verkligen innanför skinnet och är en mörk och brutal berättelse där den enes död bokstavligen blir den andres bröd (eller deg iaf). Filmen är svartvit vilket vid första anblicken kan tyckas tråkigt, men den ger samtidigt en väldigt passande känsla av noir och den franska nya vågen på 60-talet. En originell och välgjord film!
Jag just varit och tittat på nya Stjärnornas Krig-filmen. Fantasy-Indiana Jones i rymden. Blandade intryck. Schysst äventyrsrulle. En krankisk trea lutar jag åt.
Först såg jag Star Wars Episode VIII: The Last Jedi. Den var jättebra, precis som förra gången jag såg den. Jag ser inga skäl att ändra mitt betyg. Den är fortfarande jättebra på att subverta en massa expectations, grejen på kasinot är fortfarande världsbyggande och häftig och inte det minsta onödig, och så vidare. Jag kommer i det jag skriver idag att försöka undvika att interagera med "argumenten" från folk som ogillar filmen; jag tänker att det får sticka tillräckligt mycket i ögonen på dem att jag genuint älskar den. BETYG: 5/5
Sedan var det ju så att jag satt hemma hos en kompis, som till skillnad från mig inte såg om Star Wars Episode VII: The Force Awakens lika nyligen som jag gjorde det. Så det gjorde vi; såg om den alltså. Jag har ingen anledning att ändra åsikt om filmen sedan senast. BETYG: 5/5.
Sedan gick vi på bio och såg Star Wars Episode IX: The Rise of Skywalker.
Innan jag skriver något mer så ska jag nog förtydliga lite snabbt hur jag ser på Star Wars: Redan från början har detta varit rymdmatiné-action utan speciellt mycket fokus på politik, intern konsekvens eller… tja, något annat. Det är en saga, en fantasyberättelse där Rule of Cool alltid varit #1. Manuset var klumpigt redan från A New Hope, skådespeleriet och effekterna och det höga tempot och variationen var alltid det centrala. Och relativt centralt var också den generella estetiken; det skitiga, det inlevda.
Det var också alltid kommersiella filmer. Lucas behöll leksaks-rättigheterna och byggde sig en förmögenhet.
Jag blev ett Star Wars-fan ganska sent. Under ganska lång tid tyckte jag väldigt illa om hela gott/ont-dikotomin, jag tycker fortfarande att den är rätt trist. Det var först när en kamrat introducerade mig till "grey jedis" som hag började engagera mig.
Så vad betyder allt det här, då? Det betyder att jag tycker väldigt mycket om Star Wars som relativt dum och en smula barnslig matiné-action. Det betyder att jag både gillar när något följer originaltrilogins mall, och när något bryter mot det. Jag njuter oavsett.
Episod VII var väldigt safe, och extremt fylld av blinkningar bakåt. Det knöt an till oriiginaltrilogin och lovade oss: "det här kommer inte att bli ännu en prequel-trilogi". Det funkade bra, tycker jag.
Episod VIII ändrade och skruvade, gjorde en del intressanta saker. Den lade grunden för en del saker som jag tycker betalade sig senare. Den subvertade expectations och gjorde det bra.
Episod IX är… Jag antar att man kan betrakta den som "safe". De skulle avsluta en serie av NIO FILMER och ge dem något slags värdig ihopknytning.
Så… Vad tyckte jag?
Jag tyckte att den var helt jävla fantastisk. Den här var EXTREMT mycket Star Wars. Extremt bra matinéaction, löjligt snygg och påkostad, bra röd tråd, snygga blinkningar bakåt, bra ihopknytning överlag. Jag älskade den helhjärtat. Jag kommer antagligen att se om den, på bio. I 3D om jag kommer åt.
Herrejävlar, vilken film. Ett väldigt värdig avslut på alla sätt och vis.
Jag har sett en del nitpicking och en del klagomål från folk som (i mina ögon) valt att gå in i den här filmen med (vad jag tycker är) extremt märkliga förväntningar. Jag tänker välja att inte försöka "bemöta" någon annans åsikt här. Jag tycker att den här filmen är fantastisk; det påverkas inte ett dugg av att någon annan tycker att det är roligt att leta plotholes eller ologiskheter, eller av att någon inte tyckte att plotten var tillfredsställande.
I det här fallet har jag ju fått mitt avslut. Det är inte som med typ TV-serien Carnivale, där publikens ogillande fick den nedlagd innan man fick ett ordentligt slut. Andras åsikter kan alltså inte skada mig alls här. Alltså har jag ingen anledning att interagera med kritikerna om inte någon av dem faktiskt skulle ha ett intressant perspektiv som faktiskt kan ge lite att diskutera.
Men ja:
BETYG: 5+/5. Hade biografen haft en andra visning direkt efter så hade jag antagligen gått på den också.
Sen kom vi hem och såg Episod II och III, men de ska jag vänta lite med att skriva recensioner om eftersom jag vill ta mig tiden att göra en rolig fortsättning på mina tidigare recensioner av gamla SW-filmer.
Men vi har sedan dess också sett 6 Underground. Den är dålig.
Såhär skapar man sig korrekta förväntningar om filmen: "Den regisseras av Michael Bay, Ryan Reynolds spelar huvudrollen, och den är extremt taffligt skriven och osammanhängande. Den handlar om att Reynolds' karaktär är en miljardär som samlat ett gäng specialister för att piska en diktator".
Hade den varit liiiite mer sammanhängande så hade den varit en dum Michael Bay post-transformers-film. Nu är den inte ens det. Den består till 90% av snygga trailer-shots, så gillar man snygg action kanske den kan ge nåt, men storyn… Nej. Och hattigheten gör det svårare att uppskatta actionsekvenserna.
BETYG: 2/5
Vi har också sett Code 8. Den är bra.
En 90-minuters rulle om en värld där en liten andel av befolkningen har superkrafter, och är extremt diskriminerade. De får inte jobb, alla hatar dem, etc. Inga dräkter, inga apokalyptiska piots, bara fattiga människor som försöker klara sig. Huvudpersonen är en daglönare med elkrafter som försöker få ihop cash till sin mammas sjukhusräkningar och behandling. Han erbjuds ett välbetalt jobb av ett gäng kriminella typer. Givetvis går allt enligt planen… (eller inte).
Så. Det här är alltså väldigt lite superhjälte, väldigt mycket social kommentar med superkrafter. Och det är väldigt, väldigt bra.
En gammal fyrväktare och hans nya assistent avlöser ett gäng. Man anar att underliga saker pågår, och att den gamla väktaren verkar ovanligt noggrann med att bara han själv ser efter ljuset. Månne är det något övernaturligt över platsen?
Är det en bra film? Eeeh... Men det är en intressant film. 4 av 5.
Jag och frun såg Ensam Hemma med de äldsta barnen (9 och 7) igår. Filmen är alltså 30 år gammal vid det här laget... Rasar telefonledningen ner kan man inte ringa till folk! VHS-band! Tjock-tv! Kontanter! Barnen fattar ingenting!
Nä, lite överdrivet. 9-åringen hinner att läsa textningen (ingen dubbning här) men 7-åringen fick vi förklara en hel del för. Den förstnämnde hade riktigt roligt, särskilt åt alla fällorna. Den sistnämnde var mer ljummen. Föräldrarna var lyriska! Det är så mycket nostalgifilm att det kommer nostalgi ut ur öronen. Undertecknad kan ha fått en tår i ögat när skyffelmördaren försonas med sin son och dennes familj till jul.
Men den här veckan såg jag i varje fall vad det blev av de där två extra uppföljarna. Som väl de flesta känner till numera så blev det inga filmer – efter floppen med "Episod I" så ville inget filmbolag röra vid Lucas eller hans skapelse, så istället vände han sig till datorspelsbranschen, och resultatet blev två styckna FMV-spel, levererade på sju respektive tolv CD-romskivor.
Jag har hittat en youtubekanal (man måste ha Youtube Red, så jag kan inte länka ordentligt) som klippt ihop filmsekvenserna från de här FMV-spelen till två sammanhängande filmer…
Så först och främst såg jag Episod II – Klonerna anfaller.
Det märks att det här är en datorspelsproduktion från FMV-eran: gräsligt ful CGI, taffligt skådespeleri framför uppenbar greenscreen och så vidare. Det finns element av story som hade kunnat räddas – jag gillar verkligen idén med att göra lite halvpolitisk techno-thriller i en cyberpunkig planetstad (eller stadsplanet?) Coruscant som setting är riktigt trevlig. Tyvärr verkar nästan alla bakgrunder vara CGI, vilket hade kunnat funka sisådär en 10-15 år senare men inte när det här spelet gjordes. Jag vet inte ens hur de lyckades få det såhär fult; Blade Runner-datorspelet hade snyggare bakgrunder och kom ut tidigare. Men jag antar att de snålade, helt enkelt.
Jag gillar också delar av spelets andra halva, när det blir lite mer action av det hela. Det görs också en del snygg "men vem är skurken egentligen" när de som senare ska bli Imperiet här är "good guys".
Det är också väldigt bra att jediriddarna visas upp som arroganta, hycklande as. Det kommer mer sådant i nästa spel, men det märks här också. Jag undrar hur farao de kan få för sig att "balans i Kraften" skulle betyda att ena halvan, den mörka, helt skulle övervinnas? För mig låter det som raka motsatsen till "balans".
Jar-Jar Binks är tyvärr med, men befriande lite.
Det absolut sämsta med det här spelet är Hayden Christensen. Han är så fantastiskt jävla dålig. Det finns inte en enda scen i den här eller nästa spel då jag inte vill sätta eld på hans hår eller nåt. Han har verkligen koll kemi, noll karisma. Och ovanpå det är han 100% konstant gnällig EXAKT HELA TIDEN. Det är extremt märkligt att Padmé går från rimligt kylig "hej snubben, jag lärde känna dig som tioåring och det är supercreepy att du raggar på mig snälla sluta" till "åh jag är så kär jag vill ha typ tiotusen av dina barn", givet att det ändå rör sig om en tio år yngre kille som gnäller HELA TIDEN. Jag har hört från hyfsat säkra källor att konstant gnäll inte brukar betraktas som sådär superattraktivt.
Min favorit-headcanon är här att Anakin helt enkelt använt en omedveten, konstant, low-level "force suggestion" på Padmé och att han därmed helt enkelt råkat hjärntvätta henne. Jag menar, att "råka" använda sina jedi mind trick-krafter när man inte bara är kanske galaxens mäktigaste kraftanvändare utan också kanske galaxens störste gnällputte som inte kan lägga sin snopp och dess behov åt sidan i fem minuter.
Det här är, hur som helst, inte ett bra spel. Det finns en bra film någonstans därinne, och hade bara någon satt ner foten för Lucas och tvingat honom att använda mindre CGI och andra skådespelare och redigera sitt manus en del så hade vi kanske fått se den.
BETYG: 2/5
Sen såg jag Episod III – Mörkrets Hämnd, som kom ett par år senare – vilket också märks ganska tydligt i att det här spelets CGI ser ganska mycket bättre ut.
Det här är en betydligt bättre story, på det hela taget. Den lyfts av att dels ha snyggare CGI och bättre action, men framför allt något färre scener där Anakin försöker ragga.
Det är också här vi ser Jedikrigarnas hyckleri blomma ut fullständigt. "Only Sith see things in black and white", jo tjena. Det bästa som kom från de här prequel-berättelserna är ju helt klart bekräftelsen av att den här konflikten faktiskt mest handlar om två konkurrerande skitdåliga fraktioner av religiösa fanatiker.
Det sämsta med det här spelets story är hur snabbt Anakin går från
att vara en förvirrad gnäll-emo till att mörda barn med sitt lasersvärd.
Det är också i det här spelet som det avslöjas att
OMG! Palpatine är Darth Sidious! Och Kejsaren från de gamla filmerna! Det var visserligen inte supersvårt att gissa, inte som det där med Darth och Luke, men ändå. Tur att jag sett de här berättelserna i den här ordningen…
BETYG: 3+/5
Nu har jag däremot fått span på ett exemplar av den sista, den tredje, av de första filmerna. Jag hade nästan gett upp, men efter många om och men och via skumma kontakter på the dark web så har jag fått tag på en avspelning av en gammal laserdisk, som man trott gått förlorad för länge sedan… Så jag ska väl försöka se till att se den nångång snart. Förhoppningsvis kommer det inte att dröja tre år innan nästa uppdatering av den här serien recensioner…
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
