Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2019 v6

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v6.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Daniel]

Jag har sett mer svartvit monsterfilm från 30-talet!

The Invisible Man (1933)


En snöig vinter någonstans i England kommer en ensam man vandrande till värdshuset i en liten landsbygdsort. Han är klädd i lång rock, bär hatt och solglasögon och har huvudet helt invirat i tyg. Vad döljer han? Vem är han? Mycket snart avslöjar han en manisk och farlig personlighet...

Wow, det här var en upplevelse! Redan i första scenen var jag totalcharmad! Kanske en ny all time favourite bland förstascener!
Det var den av de klassiska monstertitlarna som jag hade allra minst förkunskap kring, och den överraskade mig storligen i två aspekter.

1. De visuella effekterna! Extremt välgjort. Häpnadsväckande osynlighetseffekter, för att vara 30-tal. Jag var ärligt förbluffad! Wow!

2. Humorn! What? Jag var helt oförberedd på att det skulle bli mer komedi än skräck, efter de betydligt nyktrare och högstämt seriösare Universal-filmerna jag hittills avnjutit. Den osynlige mannen själv stod för en underhållande form av humor, men det fanns en liten tant med brittisk arbetardialekt vars huvudsakliga uppgift var att vifta med armarna skrika hysteriskt så att det skar i öronen, ett skrik som hon tilläts upprepa inte bara en eller två gånger utan säkert ett halvdussin!

Det här var en riktigt bra filmupplevelse! Definitivt något jag kommer se om, och något jag rekommenderar alla cineaster att avnjuta!
Claude Rains, aktören bakom den osynlige mannen som av uppenbart skäl nästan inte visas i bild överhuvudtaget under hela filmen, valdes för sin kristallklara och karismatiska röst - och som stor beundrare av gammaldags dramatiska teaterröster blev han en omedelbar favorit!

Min enda kritik, utöver den smått outhärdliga hysteriska tanten, är att slutet är alldeles för abrupt och avhugget, men det är ju snarare tidseran att beskylla än de enskilda filmerna.

5 av 5

***

The Bride Of Frankenstein (1935)

Direkt uppföljare till "Frankenstein". Filmens prolog är ett sammandrag av den första filmen, återberättad av 1800-talsförfattarna Lord Byron och Percy Shelley som är mäkta imponerade av den skräckhistoria som Mary Shelley åstadkommit. Mary säger då att berättelsen inte är färdig, och därmed börjar uppföljaren...

(Genom denna prolog fastslår de alltså att berättelsen, i sitt eget filmuniversum, är fiktiv... Detta var ett helt nytt grepp, något liknande har inte använts i tidigare Universal-monsterrullar... Jag vet inte om jag gillar det...)

Monstret har överlevt slutscenen från första filmen och fortsätter utforska tillvaron med olika scener hämtade från romanförlagan. Till skillnad från romanförlagan, där det är varelsen själv som kräver en livskamrat (odödskamrat?) av sin skapare, introduceras här en helt ny karaktär som fyller den rollen.

Det är den något queere Dr Pretorius som dyker upp och kräver av Dr Frankenstein att de ska skapa en andra odöd varelse, denna gång en kvinna. Enligt vad jag läst på i efterhand var filmens regissör James Whale (som även gjorde "The Invisible Man"!!) själv öppet gay och känd för att inkludera queera gestalter i sina filmer. Dr Pretorius antyds aldrig öppet vara gay i filmens repliker eller yttre handling, det hade väl varit otänkbart, men Whale ska ha regisserat skådespelaren Ernest Thesiger (också gay enligt vissa källor) att göra karikatyr på en flamboyant äldre homosexuell herre. Intressant kuriosa, som tidsdokument betraktat!

Dr Frankenstein (Colin Clive som upprepar rollen från första filmen) och ovan nämnda Dr Pretorius är mycket intressanta och sevärda karaktärer, och miljöerna och scenerierna är helt fantastiskt snygga... Men i övrigt var det inte mycket med den här filmen som charmade mig...

Frankenstein-monstret - som alltid varit min least favourite av de klassiska film- och bokmonstren - var uthärdligt i den första filmen, men allt som jag inte gillar med varelsen drogs till sin spets i uppföljaren.

Och det här nya inslaget av massa humor som introducerades med "The Invisible Man" funkade med den osynliga mannen, men här är det i mitt tycke så extremt ovärdigt och gör hela Frankenstein-temat till trams och fjanteri. Till min fasa återkommer tanten med de hysteriska skriken från "The Invisible Man", visserligen aningen nedtonad jämfört med den tidigare filmen men lika hysteriskt in your face (hon bryter till och med den fjärde väggen ett par gånger och sneglar menande mot publiken, ett grepp jag typ aldrig någonsin uppskattat). Pajastanten får uppta en oförsvarbart stor del av speltiden, medan själva titelfiguren - alltså Frankensteins odöda brud - tvärtom får en mycket liten del av filmen.

2 av 5

 

[Voldstagg13]

En högt flygande lufthistoria: 'The Aviator' (2004, regi: Martin Scorsese) med Leonardo DiCaprio, Cate Blanchett, Danny Huston m.fl.
Affärsmannen Howard Hughes levde för sina projekt, främst flygplanskonstruktion och flygning men också film. Filmen är inriktad på hans mest aktiva period mellan 20-talet till 50-talet.

Scorsese har inte gjort en ren dramadokumentär utan suddat och lagt till lite. Allt är väldigt snyggt gjort med en hel drös av stora skådisar, tidskänslan är så bra som man kan vänta sig. Problemet för mig är ointresset för en snuskigt rik man som mest begränsas av sina hygienfobier och mentala problem. Det känns inte som han skulle ha saknats i världshistorien, den här påminnelsen är underhållande portionsvis men blir för mig 'kända skådisar porträtterar kända personer från förr', där huvudpersonen inte framstår som den intressantaste.
Bra hantverk, välgjort och med bra insatser men tyngden saknas: 3/5

 

[Khan]

Häromdagen gick Gremlins på TV när jag hade stickningen framme.

Jag har sett den några gånger förr, men den är verkligen en film som tål att ses om gång på gång på gång. Det som gör mig fascinerad är att den lyckas balansera så många genrer utan större problem. Det är inte bara skräck och humor, som den marknadsförts som, utan barnfilm, knasig pappa-komedi, tonårsdramaromantik, specialeffektsuppvisning och coming-of-age-historia på en och samma gång. Och julfilm dessutom.

Det är massor med ikoniska saker med filmen som alla som sett den kan citera och tänka på jämnt. De tre reglerna, Gizmo själv, tjattret på nästanspråk gremlins/mogwai har för sig, och så vidare. Det enda som inte blev ikoniskt är väl skådisarna. Bara barnskådisen Corey Feldman kan jag komma ihåg jag sett på andra ställen, men allt annat. Till och med staden, som är samma kulisser som i Tillbaka till Framtiden.

Kortfattat - riktigt bra film med en miljon procent osande åttiotalskänsla. MEN!

Vad jag inte mindes är den lågintensiva rasism som dyker upp både här och där i filmen. Mest tydliga är väl den otroligt fulstereotypa "vise asiatiske trollkarl" som säljer Gizmo och byalkisen, plogbilsföraren och mysrasisten man uppenbarligen ska skratta åt istället för att förfasas åt. Så ha med det i bakhuvudet - allt på åttiotalet var inte lattjo. Men är man medveten om det är det fortfarande en riktigt bra film.

 

[Jocke]

När jag vaktade barn igår satt de och kollade på Ready Player One när jag kom hem till dem.

Det var en ganska själlös Kalle och Chokladfabriken historia. Dock väldigt snygg här och var (framför allt på hotellet). Samt kanske lite för läskig för åldern 7-9 år på sina ställen.

2 av 5.

 

[krank]

Jag hade tänkt se en film i lördags, men så kände jag att dödsmördarhuvudvärken jag led av nog inte skulle låta mig njuta eller göra en rimlig bedömning av filmen.

Och igår så hade jag en massa viktiga grejer att göra, och sålunda spenderade jag nästan hela dagen med att prokrastinera istället för att göra viktiga grejer. Eller se film.

I slutänden så kasserade jag mina planer på att se om Avengers: Infinity War, eftersom klockan var sent, och såg istället Netflix-filmen IO, vars främsta fördel just då var att den var omkring en timme kortare.

IO är en lite speciell film. Väldigt snygga postapok-miljöer. I början känns det lite som att den kommer att vara som en The Martian, men med en kvinna i huvudrollen på en övergiven Jord som alla flytt från för att istället bosätta sig på en rymdstation utanför jupitermånen Io. Turligt nog hade någon redan förvarnat mig om att det här inte var en The Martian-film utan ett drama, så jag blev inte besviken när tonen ändrades en liten bit in.

Jag betraktar inte det som en spoiler, btw. Det finns inget negativt alls i att förvarnas om det. Om man gillade The Martian vill man inte få sina förhoppningar grusade; om man inte gillade The Martian vill man nog veta att den delen av filmen tar slut.

Jag har svårt att säga meningsfulla saker om den här filmen. Saker händer, i någon form av sammanhängande sekvens, men jag vet inte om jag kan kalla det en regelrätt "handling". Det känns mindre som en story och mer som en... iscensatt och förverkligad premiss, en situation som utforskas. Ingen av de uppenbara konflikterna ställs på någon riktig spets; när man tror att det ska bli Hårda Val så ger den ena parten helt enkelt med sig. Som något slags... hyfsat resonabel människa.

Jag tyckte nog om det här, även om eller kanske på grund av att det kändes så okonventionellt. Det är en vacker film som inte har speciellt bråttom, det finns många intressanta koncept att fundera på och ganska lite skrivs på näsan. Det finns lite för stark romantisering kring jorden och naturen för min smak, men det stod jag ut med.

Välskådespelat, snyggt, intressant. Klart värt en titt om man är det minsta intresserad av lite långsammare postapokalyps utan zombier.

BETYG: 4/5

 

[Krille]

I torsdags såg jag Cowboy Bebop - Knocking on Heaven's Door. Men sen blev jag sjuk och orkade inte skriva något sedan dess.

Mars år 2071 är ett trevligt ställe, förutom för skurkar som det finns gott om. För att göra något åt dem finns det ett system med prisjägare, "cowboys". En bunt av dem, Spike (K?ichi Yamadera), Jet (Unsh? Ishizuka), Faye (Megumi Hayashibara) och Ed (Aoi Tada), har rymdskeppet Bebop som bas för att jaga skurkar. Man kan knappast kalla dem för ett team – Spike och Jet är väl nån slags team, Faye är parodiskt oberäknelig, och Ed hänger mest på för att det är kul.

Faye håller på egen hand på att jaga en hacker som spred någon okänd smittvektor då hon får upp spåret efter den skyldige. Och då utlovar Mars regering en belöning på 300 miljoner woolong för den skyldige. De är också lite större än vad Faye förmår, så med viss motvilja går hon med på att resten av cowboysen på Bebop hoppar med.

---

Som vanligt är det Yoko Kanno som står för musiken, och den blandar vilt från jazz, western och opera, med lite arabiska element den här gången. Animeringen är häftigare än i tv-serien, helt enkelt för att den har ett par tre års mer utveckling och långfilmsbudget, men stilen är densamma och väldigt ikonisk.

Jag tycker mig se en aningen mjukare och mindre hårdkokt Spike i den här. Faye är lite som vanligt, ungefär lika pålitlig som en T100, och Ed verkar mest vara med för att Bebop-fansen ska känna igen sig. Annars känns det som ett helt vanligt Bebop-avsnitt, fast med fel titellåt.

Den är väldigt väldigt bra, men den är inte Tank!

 

[Jocke]

I torsdags såg jag Cowboy Bebop - Knocking on Heaven's Door. Men sen blev jag sjuk och orkade inte skriva något sedan dess.

Mars år 2071 är ett trevligt ställe, förutom för skurkar som det finns gott om. För att göra något åt dem finns det ett system med prisjägare, "cowboys". En bunt av dem, Spike (K?ichi Yamadera), Jet (Unsh? Ishizuka), Faye (Megumi Hayashibara) och Ed (Aoi Tada), har rymdskeppet Bebop som bas för att jaga skurkar. Man kan knappast kalla dem för ett team – Spike och Jet är väl nån slags team, Faye är parodiskt oberäknelig, och Ed hänger mest på för att det är kul.

Faye håller på egen hand på att jaga en hacker som spred någon okänd smittvektor då hon får upp spåret efter den skyldige. Och då utlovar Mars regering en belöning på 300 miljoner woolong för den skyldige. De är också lite större än vad Faye förmår, så med viss motvilja går hon med på att resten av cowboysen på Bebop hoppar med.

---

Som vanligt är det Yoko Kanno som står för musiken, och den blandar vilt från jazz, western och opera, med lite arabiska element den här gången. Animeringen är häftigare än i tv-serien, helt enkelt för att den har ett par tre års mer utveckling och långfilmsbudget, men stilen är densamma och väldigt ikonisk.

Jag tycker mig se en aningen mjukare och mindre hårdkokt Spike i den här. Faye är lite som vanligt, ungefär lika pålitlig som en T100, och Ed verkar mest vara med för att Bebop-fansen ska känna igen sig. Annars känns det som ett helt vanligt Bebop-avsnitt, fast med fel titellåt.

Den är väldigt väldigt bra, men den är inte Tank!

Jag såg den som ersättningsfilm på Stockholms Filmfestival för många år sen utan att känna till tv-serien innan och blev väldigt förtjust i estetiken och musiken. Bara att läsa om filmen nu gör mig sugen på att hitta min box med hela serien och filmen som gömmer sig vart jag nu har DVD:er nuförtiden... För er som har sett serien och undrar vart filmen passar in så är det alltså precis innan slutet, men det är inget krav att se filmen innan man ser klart serien eller spara filmen tills rätt tid eller så, den står på sina egna ben.