Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2020 v1

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v1.

År 2020! Fatta, vilket scifi-år. Eller ja, just nu är det väl fortfarande tekniskt sett v1 2019…?

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!
[HR][/HR]En sak jag funderat lite på är ifall jag vill passa på att använda filmklubben till att uppmuntra folk att bli lite gladare av att se på film. Nedanstående är absolut inte några regler, utan bara välvilliga tips från mig när det gäller att öka ens filmnjutning.

• Forma korrekta förväntningar. Om man förväntar sig det man kommer att få, så minskar risken för besvikelse. Människohjärnan gillar uppfyllda löften. Här gäller det nog mest att undvika både hype och folks gnäll inför en film.
• Var OK med att filmen är vad den är. Om du har farhågor eller hört negativa saker, försök tänka dig att de stämmer men att du är OK med det.
• Bestäm dig från början för att gilla filmen om det överhuvudtaget går. Förbered dig för att hitta ursäkter, patcha plothål och så vidare. Det är lite som när man letar saker att nitpicka om men istället för att gnälla om dem så ser man om man kan hitta sätt att låta filmen komma undan med dem.

Överlag är det faktiskt inte coolare att vara arg/elak/negativ än att vara positiv. Jag rekommenderar FilmJoy och CinemaWins på Youtube för inspiration.

 

[Henke]

Jag har (förutom att recenssera Sju sorters skräck) kollat klart Darkest Hour från 2017

Filmen berättar om Winston Churchills (Gary Oldman) tidiga år vid makten när han axlade rollen som premiärminister efter Neville Chamberlain och i tidiga skedet av andra världskriget. Filmen gav Oldman en Oscar för bästa huvudroll (och hans makeup-artister för bästa makeup) men filmen är som sådan mest en långdragen dialog mellan honom och hans närmaste krets (Kung George VI, krigskabinettet, hans fru och hans sekreterare). Det är på inget sätt en dålig film, men den gav mig ingen större behållning utöver att Oldman är en fantastiskt bra skådespelare.

 

[krank]

Den sista film jag såg i sin helhet på 2010-talet var Ad Astra.

Jäsiken, vilken bra film. Attans jädrar, alltså. Dra på trissor.

Jag har inte följt online-diskussioner kring filmen alls, så jag vet inte alls vad andra tyckt. Och det kanske är lika bra, jag brukar mest bli deprimerad av sånt. Folk är såna gnällputtar. Men jag tyckte i varje fall att den var riktigt, riktigt bra.

Först och främst tyckte jag att den kändes väldigt jordnära och "hard scifi". Jag vet redan att allt inte var 100% "rätt"; men filmen använde väldigt många snygga grepp för att skapa känslan av att det här inte var Blixt Gordon utan mer… 2001, eller så. Och filmen använder dessutom dessa grepp väldigt snyggt – som det här med att det inte fortplantas några ljudvågor i rymden. Det har man utnyttjat för att skapa utsökt ljudatmosfär bestående av t.ex. dova ljud som fortplantat sig i miljön. Det är rasande bra, alltsammans.

Jag gillar också skarpt det ganska sävliga tempot. Jag gillar att filmen tar sin tid. Att huvudpersonen, med Brad Pitts ljuvliga stämma, får lägga ut orden i sin egen takt känns värdefullt.


Den här filmen ska man nog se med rätt förväntningar. Det är inte en rymdactionfilm eller en skräckactionfilm, även om den har element av både action och ruskigheter. Det är en långsam, närmast meditativ film som trots en fantastisk yttre premiss fokuserar helt och hållet på huvudpersonens inre resa.

Jag är väldigt nöjd. Skulle jag kunna se om den idag? Ja, utan större problem.

BETYG: 5/5

 

[Henke]

Den sista film jag såg i sin helhet på 2010-talet var Ad Astra.

BETYG: 5/5

Det är så underbart att man kan tycka så olika om en film.

 

[krank]

Jag började se AXL på 2010-talet, sedan såg jag klart den på 2020-talet.

Det här är bra saker med filmen:

• Skådespelarna gör ett rätt bra jobb. Det är alltid roligt att se Thomas Jane i saker; han är ju bra som Miller i The Expanse och här är han bra i rollen som pappa till huvudpersonen.
• Givet att filmen har jävelmånga specialeffekts-scener så får jag väl ändå säga att de gjort rätt mycket med de tio miljonerna de hade som budget. Jag menar, som jämförelse kostar väl ett genomsnittligt avsnitt av Game of Thrones femton.
• Den lyfte mot slutet. Andra halvan av filmen hade mer action och mer välfungerande scener.
• Det märks tydligt att det här var någons passionsprojekt, och jag kan inte annat än tycka att det är trevligt att folk får göra sina passionsprojekt.

Jag vill egentligen inte prata så mycket om negativa saker, men om jag ska nämna EN grej som inte riktigt funkade, så är det robothundens design. Enligt vad jag förstått så siktade de på att göra den sympatisk – man skulle känna inför den lite som inför ET eller Johnny 5. Problemet är att den är inte sympatisk. Den är mardrömsbränsle. Hela tiden. Den är cool, men aldrig "charmig". Det gör att en del av filmen faller lite platt. De hade också kunnat spendera betydligt mindre tid med den första delen av filmen, där huvudpersonen etc etableras.

Jag var helt beredd på att ge den här filmen en ganska solid tvåa, men mot slutet lyfte den sig nog såpass mycket att jag är beredd att sätta en svag trea.

BETYG: 3-/5

 

[Voldstagg13]

Istället för Ivanhoe: 'Braveheart' (1995) med Mel Gibson, Sophie Marceau, Patrick McGoohan m.fl.

Gibson regisserade sig själv i historien om William Wallace och hans kamp för Skottlands självständighet och fria skottar, myten, legenden och filmfiguren.
Vad som stämmer historiskt har inte så stor betydelse i filmsammanhang, det är en lättflytande kostymfilm med stora gester, maffiga landskap och blodiga strider plus lite kärlek och tal om frihet. Underhållande och välgjord, mycket detaljer att gotta sig i och dialekt att njuta av (riktiga skottar kanske har invändningar här), jag hade inga problem med att se om den här filmen (fast jag har lite annan syn på saker nu än 1995...): 4/5

 

[Feuflux]

Istället för Ivanhoe: 'Braveheart' (1995) med Mel Gibson, Sophie Marceau, Patrick McGoohan m.fl.

Gibson regisserade sig själv i historien om William Wallace och hans kamp för Skottlands självständighet och fria skottar, myten, legenden och filmfiguren.
Vad som stämmer historiskt har inte så stor betydelse i filmsammanhang, det är en lättflytande kostymfilm med stora gester, maffiga landskap och blodiga strider plus lite kärlek och tal om frihet. Underhållande och välgjord, mycket detaljer att gotta sig i och dialekt att njuta av (riktiga skottar kanske har invändningar här), jag hade inga problem med att se om den här filmen (fast jag har lite annan syn på saker nu än 1995...): 4/5

Generellt sidospår om skotsk dialekt. När vi var på konferensresa kring Edinbugh så fanns det tre nivåer av engelska:
1) Guide-engelska. Du förstår 100%. Kristallklart.
2) Segway-instruktör-engelska. Okej, här är det lite lurigt att förstå en del av orden.
3) Lokalinvånare på toaletten på en pub. Han sa nåt till mig, jag har ingen aning om vad, men jag nickade och log.

 

[Janke]

På nyårsdagen blev det judiskt tema på filmerna jag såg, båda på Netflix.

Den första filmen var This is were I leave you från 2014. En dramakomedi med romantiska inslag baserad på en bok från 2009 som, enligt min fru, är väldigt lik filmen.

Familjen ska sitta shiva eftersom mamman säger att det var det pappan ville innan han dog, trots att han var ateist. Barnen återvänder till sin hemstad vilket leder till att gamla konflikter och relationer tas upp igen. Det blir några vändningar, överraskningar, fina scener med syskonen och ganska mycket comedy utan pinsamhetsinslag. Mina favoritskådespelare Jason Bateman, Tina Fey och Kathryn Hahn är med tillsammans med bland annat Adam Driver och Jane Fonda.

Det var en bra film med bra skådespeleri! Betyg 5/7 shivadagar.

Den andra filmen var The Awakening of Motti Wolkenbruch från 2018. En tyskspråkig schweizisk film! Jag tror inte jag har sett några schweiziska filmer tidigare.

Berättelsen handlar om den judiske studenten Mordechai Wolkenbruch som inte vill gifta sig med de kvinnor hans mamma försöker få ihop honom med utan träffar en icke-judinna som han blir intresserad av istället.

Detta är en av de mest stereotypa filmer jag någonsin sett, i det att det använder alla karaktärer i judisk humor med mall 1A. Den judiska sonen som träffar en shiksa, en jiddische mama som agerar som om allt är förstört på grund av det, mammorna håller på med äktenskapsförmedlande, pappan och sonen som har ett försäkringsbolag som säljer försäkringar till andra judar, hur knäppa de israeliska judarna är, hur man förhåller sig till goyim med mera.

Jag har lite svårt att veta vem filmen riktar sig till. Kan man alla stereotyper har man sett allt innan, kan man inte stereotyperna och reglerna inom judendomen blir det kanske svårt att förstå allt. Hae jag inte varit intresserad av religion och judisk humor vet jag inte hur jag hade uppfattat filmen. Hur många förstår betydelsen av att en karaktär släcker taklampan under sabbaten? En av mina favoritskämt i filmen är en fantasiscen när mamman drar en kökskniv för att hugga sonen med, och han upprört säger nej, hon kan inte använda den kniven, det är kniven de använder till mejeriprodukter!

Filmen borde visas på kursen Judisk humor och identitet på Lunds universitet, det är en väldigt bra introduktion till europeisk judisk humor. Jag kände dock att trotts at det fanns en hel del roliga skämt och situationer var ploten och skådespeleriet var sådär. 3 av 7 tända menoraljus!

 

[Max Raven]

Jag såg nyss The Limehouse Golem, ett perioddrama som äger rum i Viktorianska(ish) England.

En man har dött och polisen, underblåst av hushållerskan, misstänker att frun förgiftade honom. Samtidigt jagar polisen en seriemördare, Kalkstensgolemen, vars offer framställs monstruöst.

Som mysterie är det inte en väldigt djup film, men det finns en del att hämta som perioddrama och karaktärerna är hyfsat intressanta.

Betyg 3.5 enligt krankskalan.

 

[Voldstagg13]

Utan förhoppning blir man sällan besviken: Valerian and the city of a thousand planets' (2017) med Dane Dehaan, Cara Delevingne, Clive Owen m.fl.

Den tecknade serien, på svenska Linda och Valentin som här i original heter Laureline och Valerian, som film av Luc Besson.
Jag har läst recensioner här och på andra ställen, så förhoppningarna var inte så stora. Besson kan ju göra bra filmer, men har man en gammal historia av att ha växt upp med serierna är man på nåt vis dömd att bli besviken. Den är väldigt snyggt gjord och historien är i rörelse hela tiden, skådisarna fungerar för de roller de har, manuset är intressant och det finns hur mycket roliga detaljer som helst.

Vad har jag att klaga på då? Jo, det känns inte som 'Linda och Valentin'. Valerian/Valentin är för slirig, Laureline/Linda är för kall och oförstående och det är både för mycket våld och för lätt använt för att jag ska känna igen mig. Jag såg om 'SW: The force awakens' igen och tänkte att Rey och Finn hade mycket mera av Linda/Valentins-samspel än vad de har här. Hade jag inte läst serierna hade det blivit en 4:a : 3/5

 

[krank]

Jag har just, efter många om och men, sett Aquaman. Jag ville vänta tills jag kunde se den i 3d, nämligen, och nu fick jag den på 3d-bluray i julklapp.

Utifrån vad jag hört innan så var mina förväntningar ungefär att jag skulle få lite över två timmar av snygga specialeffekter och ganska mycket nonsens. Så det var vad jag ställde in mig på.

Och oj, vad mina förväntningar överträffades. Alltså fatta mig rätt nu, det är verkligen nonsens. Men det är lättsamt, urfånigt nonsens på en nivå jag inte ens kunde föreställa mig. Filmen har en bläckfisk som spelar trummor.

En bläckfisk som spelar trummor. I samma universum som Batman v. Superman. Smaka på den tanken. Är den inte delikat? Är det inte en av de läckraste tankar som tänkts?

Jag tror att huruvida man kan få ut någonting alls av den här filmen helt och hållet hänger på huruvuda man kan stänga av hjärnan innan eller kort efter att man börjat titta. Och jag menar verkligen av, här. Om man inte klarar av det… well, then you're gonna have a bad time. För det här är så jävla dumt, så förutsägbart, och så fantastiskt underbart fånigt att det liksom inte går annars.

Så jag tror inte att det överraskar någon att jag tycker att den var helt underbar.

Jag menar, såhär subtil är plotten: Aquaman är oäkta äldre halvbror till den onde kungen av Atlantis, right. Och Aquaman heter alltså Arthur. Det finns en plot point där han

Spoiler

DRAR UT ETT URGAMMALT VAPEN SOM INGEN ANNAN KUNNAT DRA UT. I som draget svärdet ut ur stenen, och så vidare.

Allting är nonsens, rent jävla nonsens. Googla på "Black Manta". Han är en av skurkarna i filmen. Ja, han ser likadan ut som i serierna. Ja, med hjälmen. Ja, med ögonen. Nej, det ser inte speciellt mycket coolare ut. För extra smakfullhets-poäng är Black Manta dessutom svart. Najs.

Bechdel? HAHAHAHAHAHAHAHA nej. Den här filmen ska man inte se om man vill ha någon form av progressiv politik, rimliga könsroller eller något i den stilen. Det här är jätte-jätte-jättedum äventyrs-action med en huvudperson som är "rolig" genom att vara en dudebro som luktar illa och säger dumma saker.


Specialeffekterna är väldigt snygga överlag. Däremot är de högst mänskliga, icke-animerade ansiktena ofta ganska plastiga, pga någon form av ganska ful undervattens-effekt som får dem att träda in i Uncanny Valley.


Betyg med hjärnan påslagen: 2/5
Betyg med hjärnan avslagen: 4/5

Jag undrar om Batfleck någonsin träffat den trumspelande bläckfisken. Jag hoppas det.

 

[krank]

Bonusklipp: Bläckfisk som spelar trummor.

 

[Jocke]

Jag såg Zombieland: Double Tap (2019) Det var länge sen jag såg ettan men jag minns den som helt okej. Det är den här filmen också. Helt okej. Man blir varken glad eller arg av att se den och det är ganska många skådisar som jag gillar med i den. Eller typ bara skådisar jag gillar egentligen (förutom två som jag inte känner igen, hon som spelar Madison och han som spelar hippien).

Jag förstår inte riktigt varför någon har valt att göra en uppföljare på just Zombieland och jag förstår inte heller varför det i så fall tog så många år att göra den, det är alltså hela tio år mellan filmerna! Det gör mig å andra sidan inte heller något om det kommer en trea 2029, jag kommer säkert kolla på den i så fall... som någon slags Zombiekomediernas Bara en natt/dag/kväll, kör på om det funkar liksom.

Zombieland 2 är en självklar 3 av 5.

En helt vanlig film.
Och det är inte något vi är bortskämda med i dagens samhälle.

 

[Henke]

Jag har sett den ryska filmen 9 rota (eller 9th Company på engelska) från 2005 av Fedor Bondarchuk

Filmen bygger på en sann historia om en grupp sovjetiska soldater som rekryteras att tjänstgöra i Afghanistan i slutet på 80-talet. Berättelsen känns ganska förutsägbar och som en slags rysk motsvarighet till "Full metal jacket" som följer från att soldaterna börjar tjänstgöringen, via träningslägret till det skarpa läget ute i fält. Jag är ingen större fantast när det kommer till krigsfilmer och det här är inget direkt undantag, men det är ändå intressant att för ovanlighetens skulle följa ryska soldater (på samma sätt som det var intressant att följa japanska soldater i Letters from Iwo Jima). För den som gillar krigsfilm och står ut med en dialog på ryska så är den här filmen säkert jättebra.

Jag har också sett The Meyerowitz Stories (New and Selected) från 2017 av Noah Baumbach

Den här filmen följer den dysfunktionella familjen Meyerowitz där pappa Harold (Dustin Hoffman) är en avdankad skulptör som har barnen Jean (Elizabeth Marvel) och Danny (Adam Sandler) från ett tidigare förhållande samt Matthew (Ben Stiller) tillsammans med sin nuvarande fru Maureen (Emma Thompson). Harold har en slags nonchalant (närmast föraktfull) relation till Jean och Danny (som man får intrycket av besöker honom ofta) medan han är mycket mån om Matthew som till skillnad från sina halvsyskon (som är på samma konstnärliga bana som sin pappa) arbetar som finansiell rådgivare i Los Angeles.
Baumbach är för mig en modern Woody Allen och fantastisk när det kommer till dysfunktionella relationer (Squid & the Whale, Marriage Story, Greenberg etc) och den här filmen är för mig inget undantag. Dialogen är rapp och intolerant samtidigt som tragiska situationer lockar till både skratt och medlidande. Även om det här kanske inte är den bästa av Noah´s filmer så är den verkligen sevärd (förutsatt att man gillar den här typen av dramakomedier).

Jag har dessutom sett sydkoreanska Gisaengchung (eller Parasite på engelska) av Bong Joon Ho

Det här är en mästerlig thriller om en fattig familj som hänsynslöst lyckas manipulera sig in som tjänstefolk hos en ovetande överklassfamilj. Joon Ho är sedan tidigare känd för lysande filmer som Madeo och Memories of Murder och det här filmen är i samma (eller kanske rent av ännu bättre) kaliber.

 

[Poromaa]

Hann under en ledig vecka 1 faktiskt med att se film på nära nog daglig basis samt även skriva ned tankar kring det hela. Beklagar att det blev tämligen långrandigt.
[HR][/HR]
Star Wars: The Rise of Skywalker

På det hela taget har jag gillat alla de nya Star Wars filmerna. Att de inte drabbat mig på samma vis som de ursprungliga gjorde en gång i världen är förstås helt i sin ordning. Möjligen kan jag uppleva att de första delarna av fortsättningstrilogin inte riktigt vidgar den större berättelsen på samma sätt som den avgjort mer bekymmersamma prequeltrilogin ändå mäktade med. Åsynen av den störtade stjärnjagaren i trailern till The Force Awakens väckte av någon anledning min nyfikenhet på vad som hänt i galaxen efter Return of the Jedi och personligen hade jag gärna sett den återupptagna berättelsen kastat mer ljus kring detta. Ingen avundsvärd balansgång, förstås. Även om jag kan anmärka på återanvända premisser och estetik ska jag inte förneka att nostalgin för de gamla filmerna tillkortakommanden till trots väger tungt och jag hade säkerligen likaledes haft invändningar mot alltför djärva tilltag.

Glädjande nog levde The Rise of Skywalker upp till mina förhoppningar, både om en underhållande film samt ett rimligt avslut på den större sagan. Handlingen må kränga till betänkligt här och var både i mindre och större perspektiv men tycks å andra sidan knappast be om att bli tagen på nämnvärt allvar. Utöver en del fina actionscener uppskattade jag hur rollistans kärntrupp fick utrymme tillsammans då de överlag goda skådespelarinsatserna i slutänden framstår som en av fortsättningstrilogins stora behållningar. Berättelsen bromsar sällan in men det korta, stämningsmättade avbrottet i ruinerna av ett annat gammalt landmärke framstår också som en höjdpunkt. Möjligen fann jag filmens slutakt väl bombastisk även med Star Wars mått mätt, men jag förmodar att det är rätt tillfälle att ta ut svängarna. Att försöka toppa företeelser här vore förmodligen att skruva upp volymen till XI.

Huruvida berättelsen efter originaltrilogin verkligen behövde återupptas kan förstås diskuteras, men då jag inte är missnöjd med någon av de nya episoderna klagar jag inte. The Rise of Skywalker framstår också som den värdiga punkt projektet nog krävde. Att jag ändå minns Rogue One som den hittills starkaste filmen i den nya given känns dock lovande då framtida filmer förhoppningsvis kommer lastade med mindre tyngande förväntningar.

Betyg: 3 av 5


Trollflöjten

Filmatiserad opera är ingen genre jag fördjupat mig i och det tycks ligga något mindre lockande i konceptet. De gånger jag hamnat på en operaföreställning har det det bestående intrycket varit det lite högtidliga med att på plats i en prålig salong få uppleva stämmorna och trycket från orkesterdiket. Att detta förefaller svårt att riktigt återskapa på en filmduk må vara mediet förlåtet och utmaningen torde bli desto större då det hela i ytterligare nedskalad form flyttas hem till vardagsrummet.

Är alla operafilmer som Trollflöjten i Ingmar Bergmans tappning får jag förstås ändra inställning. Bristen av pompa och ståt uppvägs av en okuvlig lekfullhet i berättandet. Filmen skildrar Mozarts verk men också mycket tydligt att det rör sig om en operaföreställning, varför den fjärde väggen alltsom oftast ligger i ruiner. Därtill finns filmiska sekvenser med elegant kameraarbete samt scenlösningar där aktörerna närmast framstår som programledare och skyltar med strofer ut librettot fälls in som textremsor.

Inget ter sig dock som respektlöst och även om bildberättandet säkert kan framstå som distraherande finner jag att det passar operans drömlika och mer än måttligt besynnerliga handling. Scendekoren och kostym ter sig även de såväl sagolika som suggestiva. Trollflöjten är definitivt ett udda inslag i Bergmans filmografi, inte minst för hans 70-tal. Att filmen har hans förmågor som scenregissör att tacka för mycket verkar dock uppenbart och den är väl värd att se för den nyfikne.

Betyg: 4 av 5


The Man Who Laughs

En fin restauration av denna amerikanska film från slutet av stumfilmseran släpptes förra året. The Man Who Laughs fick initialt ett ljumt mottagande och är i sina kretsar mest känd för att titelrollens anletsdrag sedermera återfanns hos Jokern, även om filmen också var också en inspiration vid produktionen av Universals monsterfilmer under det tidiga 30-talet.

Filmen baseras på Victor Hugos roman med samma namn och utspelar sig i England under sent 1600-tal. Huvudperson är den olycksalige Gwynplaine. I prologen berättas att den despotiske James II sålde pojken till en rövarskara vilken vanställde hans ansikte genom att karva in ett ständigt leende som straff för att hans adelsman till far motsatt sig kungens vilja. Som ung man är Gwynplaine del av ett kringresande marknadssällskap där han röner stora framgångar genom att visa upp sitt groteska ansikte för betalande publik. Länge är Gwynplaines verkliga identitet okänd för omgivningen, men då sanningen går upp för maktspelare nära kronan får det omvälvande följder för såväl honom själv som andra.

The Man Who Laughs är visuellt anslående. Med regissören Paul Leni kommer också omisskännliga drag från expressionismen som präglat den tyska filmindustrin under 20-talet genom djärva bildkompositioner och ljussättningar. Huvudrollsinnehavaren Conrad Veidts djupt olustiga mask är också med rätta ikonisk och dess fixerade, vanvettiga leende skapar ofta en desorienterande känsla när det bryts mot Gwynplaines uttrycksfulla, ofta lätt desperata anletsdrag i övrigt. Efter sin insats som sömngångaren i Das Cabinet des Dr. Caligari var Veidt heller inte obekant med spektakulär make-up. Jämfört med den febriga, klaustrofobiska surrealismen i den tidigare filmen framstår dock The Man Who Laughs som tämligen beskedlig. Filmen fungerar bäst när den lever ut som ett makabert melodram medan de återkommande hovintrigerna engagerar mindre. Vid sidan av Veidt ter sig skådespelarinsatserna också slätstrukna, frånsett den för mig obekanta Olga Baklanova i en livfull roll som bara några år senare knappast skulle ha sluppit igenom produktionskodens riktlinjer.

Medan The Man Who Laughs inte nödvändigtvis framstår som den lämpligaste inkörsporten till stumfilm är det i högsta grad en sevärd klassiker i genren.

Betyg: 4 av 5


Aniara

Med tanke på hur kritikerhyllad denna film var försvann den närmast omedelbart från biorepertoaren i min närhet och trots ett stort intresse för Harry Martinsons verk i yngre dagar fick jag nu se den i efterhand. Jag kan tänka mig åtskilliga sätt att misslyckas med en filmatisering. En påkostad, pompös tolkning komplett med den svenska skådespelareliten samt missriktade försök till storslagna specialeffekter ligger väl närmast tillhands och det gläder mig att den faktiska filmen undviker åtminstone denna fallgrop.

Där Martinsons diktcykel använder historien om passagerarskeppet på oåterkallelig drift i världsrymden för att svepande beröra ämnen som naturvetenskap, filosofi, språk, metafysik, religion och förtvivlad samtidskritik fokuserar filmatiseringen på berättelsens psykosociala aspekter. Filmen gör ingen hemlighet av sin begränsade budget och är till största delen inspelad i befintliga, nutida om än vagt futuristiska miljöer. Att skeppets interiörer inte ter sig som något från en fjärran framtid avlägsnar också det distanserade filter mer sofistikerade sci-fi miljöer kan lägga mellan åskådaren och berättelsen. Det hela är också elegant filmat där stiliserade bildkompositioner varvas med mer dokumentära inslag, vilka förstärks av den knappast överexponerade skådespelarensemblen.

Ändå har jag dessvärre svårt att bli verkligt engagerad av filmen. Det uttalat fragmentariska berättandet må spegla den litterära förlagans elliptiska kvaliteter men får i mina ögon skildringen av det dömda skeppets långsamma förfall att framstå som tämligen styltigt. Med enstaka undantag hålls också Aniaras resenärer svalt skissartade. Omtolkningen av den kärlekshistoria som i diktcykeln mest skymtar förbi känns som ett lovande ankare för berättandet men stelnar snart i väntan på sitt förmodade slut. Detta känns också som ett mer genomgripande problem. Liksom i förlagan sker Aniaras mest dramatiska skeenden tidigt i berättelsen. Medan boken hanterar detta genom att låta senare dikter präglas av lyriska reflektioner, tillbakablickar och minnen blir det rätlinjiga filmiska berättandet alltmer händelsefattigt och stagnerat.

Jag beundrar att filmskaparna tog sig an den otympliga och i sig knappast helgjutna förlagan. Som dystopi betraktad övertygar filmen, men på ett tämligen entonigt och tomt vis. Även om detta noga räknat torde passa en dystopi är det knappast något som lockar till återbesök.

Betyg: 2 av 5


Isle of Dogs

Wes Andersons filmer har för mig egenheten att jag alltid gillar dem men sällan kan dra mig dem till minnes annat än i vaga termer Endast i undantagsfall kommer jag heller för mig att se dem igen. Ett av dessa undantag är The Grand Budapest Hotel, där Andersons brukliga egenheter, upptåg och blinkningar balanseras av vetskapen om att charmfullt absurda värld som skildras obönhörligen går mot sitt dystra slut. Vid andra tillfällen kan jag finna något väl flyktigt över filmernas detaljrika lekfullhet, stilistiska elegans och nostalgiska anslag i berättande och musikval.

Isle of Dogs är Andersons andra film i stop-motion och följer i någon mån The Grand Budapest Hotels mer dystopiska tendenser. Handlingen utspelas i nära framtid, där den korrupte domptören till borgmästare i den fiktiva japanska staden Megasaki City förvisar samtliga hundar till en övergiven, isolerad ö omvandlad till soptipp. Orsaken sägs vara märkliga epidemier och ohämmad förökning av hundstammen, opinionen är hätsk och avvikande röster tystas. Allegoriska ansatser saknas förmodligen inte. Motståndsfickor tar under Andersonska betingelser form i syfte att avvärja ondskefulla sammansvärjningar och återknyta vänskapsbandet mellan människa och hund.

Isle of Dogs ser fantastisk ut, såväl tekniskt som till bildkompositioner. En trivsam postapokalyptisk stämning ruvar över hundön och tillvaron i Megasaki City är som förväntat detaljerat elegant om än också en veritabel provkarta över lätt ålderstigna klichéer ur japansk populärkultur. Ett måttfullt tempo till trots är filmen ständigt underhållande, främst genom den i vanlig ordning tillbakalutade dialogen framförd av Andersons sedvanliga, mestadels manliga skådespelarstall. Den egensinniga filmmusiken bidrar också till stämningen och försitter inte möjligheten till några passande filmhistoriska lån.

Isle of Dogs lämnar återigen fältet vidöppet för den som vill anklaga Anderson för att sätta form före innehåll. Formen och filmens fantasifullhet gör dock att jag inte skulle kalla den annat än sevärd, även om jag misstänker att den inte kommer övertyga skeptiker.

Betyg: 4 av 5