Rollspel.nu's filmklubb 2020 v11

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v11.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt! [HR][/HR]En sak jag funderat lite på är ifall jag vill passa på att använda filmklubben till att uppmuntra folk att bli lite gladare av att se på film. Nedanstående är absolut inte några regler, utan bara välvilliga tips från mig när det gäller att öka ens filmnjutning.

• Forma korrekta förväntningar. Om man förväntar sig det man kommer att få, så minskar risken för besvikelse. Människohjärnan gillar uppfyllda löften. Här gäller det nog mest att undvika både hype och folks gnäll inför en film.
• Var OK med att filmen är vad den är. Om du har farhågor eller hört negativa saker, försök tänka dig att de stämmer men att du är OK med det.
• Bestäm dig från början för att gilla filmen om det överhuvudtaget går. Förbered dig för att hitta ursäkter, patcha plothål och så vidare. Det är lite som när man letar saker att nitpicka om men istället för att gnälla om dem så ser man om man kan hitta sätt att låta filmen komma undan med dem.

Överlag är det faktiskt inte coolare att vara arg/elak/negativ än att vara positiv. Jag rekommenderar FilmJoy och CinemaWins på Youtube för inspiration.

 

[Henke]

Jag har sett "Mission Impossible: Fallout" från 2018

Filmen är precis som föregångaren "Mission Impossible: Rouge Nation" regisserad av Christopher McQuarrie som annars är mest känd för att ha skrivit (och vunnit Oscar för) "The Usual Suspects". Handlingen är den gamla standard historien om uran till kärnvapenbomber som stjäls och måste återfinnas innan filmens antagonister spränger av dem på sämsta tänkbara plats på jorden.

För mig kändes den här filmen som standardaction och även om man försöker sig på lite olika trick för att lura tittaren så mer eller mindre allting förutsägbart. Jag upplever någonstans att man har tagit till sig tanken att göra karaktärerna sårbara på samma sätt som James Bond faktiskt tar stryk i Casino Royal (2006). Ibland känns Ethan Hunt (Tom Cruise) rent av lite klumpig när han först missar repet för att svinga sig efter en helikopter eller när han kraschlandar helikoptern och först är någorlunda medtagen. Det är också trevligt att det finns några hyffsat starka kvinnliga biroller (Rebecca Ferguson och Vanessa Kirby) och som inte har som huvuduppgift att "behöva räddas".

Det här är ok action. Nothing more - Nothing less...

 

[Henke]

Idag har jag även sett klart Booksmart (2019) som jag började titta på för flera månader sedan.

Det här är en High School komedi om två tjejer som ska ta ”studenten” och filmen handlar främst om kvällen när de ska på studentfest.

Den här filmen är rapp på ett lite konstigt och för mig dåligt sätt. Den beskriver egentligen en ganska trist happening som mixas med underliga karaktärer och märkliga dialoger som säkert är hippa om man själv är highschool-elev. Jag är därför med all säkerhet inte filmens målgrupp, men det hjälper inte känslan av att många andra filmer gjort detta tidigare, bättre och framför allt roligare.

 

[Henke]

Har också sett klart Thunder Road 2018.

Den här dramakomedin handlar om polismannen Jim (Jim Cummings) och några kronologiska scener ur hans liv. Filmen har fått bra betyg (vilket är enda anledningen att jag såg den), men för mig var det nog det värsta skräp jag sett på länge. Filmens initiala monolog där,Jim håller ett tal på sin mors begravning som spårar ur i allt möjligt inklusive ett dansnummer utan musik (då hans bandspelare är trasig) är häpnadsväckande dåligt. Hans nervösa och labila person gör mest att han mest blir fruktansvärt obehaglig och det känns hela tiden som han skulle kunna ta sig till vad som helst.

Jag förmodar att den här ”vardagskomiken” gränsar till de tragikomiska situationer som man kan se i Louie C.Ks komedi Louie, men skillnaden för mig är att jag kan investera i Louie och relatera till seriens situationer (vilket när den balanserar mellan skratt och gråt är mästerlig). Polismannen Jim är mest en påfrestande karaktär som på sin höjd lämnar mig oberörd och helst aldrig vill se eller bli påmind om igen.

 

[Feuflux]

Jag var sugen på att se kineser som slåss häromdagen, så jag såg på Ip Man (https://www.imdb.com/title/tt1220719...nm_flmg_act_33)

När Donnie Yen är på rätt humör så gör han filmer där han gestaltar en person med relationer och känslor och inte bara den ensamme ensamingen som ensam spöar upp precis allihop och sedan ensam går iväg mot solnedgången (jag tittar på dig Bruce Lee). Självklart bäst på att slåss är han dock.

Den här filmen har (enligt mig) tre delar.

1: Ip Man är wing chun-mästare i Foshan-provinsen och bor i ett stort och fint hus. Någon utsocknes kommer och vill mäta kung-fu-skills. Inga problem.
2: Japanerna invaderar och min fördom att kineserna vill mörka över historien att de fick tokstryk kommer helt på skam, att japanerna skulle utmålas som extremsadister kommer också på skam. Det är precis rätt nivå av skitigt. Här är filmen som allra bäst. Kampen om mat för dagen trots att man nyss var hyllad mästare som kunde leva på sin status. Tvivlet. Hur långt man förödmjukar sig för att överleva.
3: Men sen mynnar det ut i en "den (inte särskilt) elake japanska mästaren ska möta den (goda) kinesiska mästaren" och här blir det ett enda "jag har sett det förut och fattar hur det kommer sluta". Så avslutningen känns seg.

Men mitten (drygt 50% av filmen) var toppen!

 

[Jocke]

Jag såg Marky Mark få ganska mycket stryk i en film som heter Spencer Confidential (2020) här om dagen. Jag vet inte vad jag förväntade mig men det är för lite allvar för att filmen ska kännas tung och för få skämt för att det ska bil en action-komedi.
Whalberg spelar en snut som åkt i fängelse och kommit ut på andra sidan. Han börjar rota i nån korruptionshärva och sen händer det som händer i alla andra filmer. En del grejer funkar men det mesta är som bäst okej.

2 av 5. Det här var varken hackat eller malet. Den kanske Inget Särskilt:igaste filmen jag någonsin sett.

 

[Feuflux]

Jag såg Ace Ventura idag efter att ha pratat om gamla Jim Carrey-filmer på jobbet och en kollega sa att den fanns på Netflix. Han sa också att det hade blivit ramaskri om filmen gjorts idag med icke-pk-humor (minns inte exakt formulering).

Det visade sig att filmen åldrats betydligt bättre än jag befarade (och iiiih så gulliga Courteney Cox och Jim Carrey var när de var yngre; filmen är från 1994) så jag är mer underhållen och mindre upprörd än vad jag hade trott.

Kanske inget att springa och se om man inte sett gamla JC-rullar och vill få lite nostalgiskt trams.

 

[Jocke]

Jag har sett Horse Girl (2020) på Netflix. Allison Brie (Annie i Community osv) spelar Sarah, en tillbakadragen lätt märklig figur. Hon jobbar i en tygaffär, kollar på tv serier om demoner och har svårt att ge upp den häst hon inte längre rider. När hon firar födelsedag framför tvn så ställer hennes rumskompis till med en fest. På morgonen har det hänt saker som Sarah inte minns och därefter blir hennes vardag ostadigare och ostadigare.

En stor del av mitt liv (sen tidiga tonåren) har jag haft nära och kära med mer eller mindre fullt utblommad sinnessjukdom. Andra akten av den här filmen är precis som att umgås med någon som är på väg in i en psykos. Jag blev mest irriterad, för det är svinjobbigt att göra den grejen sitta och försöka prata mes någon som inte kan resonera osv.

tredje akten bli mer artsy och ganska snygg och tar tillvara på en hel del av det filmiska, men Bries skådespel går över till för mycket ”galen på film”.

Det är ändå för mycket av filmen som är för lite, det är som en halv david lynch film, eller nästan en indierulle från förr eller på väg att bli en dekonstruktion av galenskap på film men i stället är det undervädigande och resultatet blir mycket mindre än delarna. Bitvis är det dock briljant och Brie är som alltid en skådespelare som kan jobba med hela spektrat.

3 av 5

 

[Jocke]

Jag har sett Horse Girl (2020) på Netflix. Allison Brie (Annie i Community osv) spelar Sarah, en tillbakadragen lätt märklig figur. Hon jobbar i en tygaffär, kollar på tv serier om demoner och har svårt att ge upp den häst hon inte längre rider. När hon firar födelsedag framför tvn så ställer hennes rumskompis till med en fest. På morgonen har det hänt saker som Sarah inte minns och därefter blir hennes vardag ostadigare och ostadigare.

En stor del av mitt liv (sen tidiga tonåren) har jag haft nära och kära med mer eller mindre fullt utblommad sinnessjukdom. Andra akten av den här filmen är precis som att umgås med någon som är på väg in i en psykos. Jag blev mest irriterad, för det är svinjobbigt att göra den grejen sitta och försöka prata mes någon som inte kan resonera osv.

tredje akten bli mer artsy och ganska snygg och tar tillvara på en hel del av det filmiska, men Bries skådespel går över till för mycket ”galen på film”.

Det är ändå för mycket av filmen som är för lite, det är som en halv david lynch film, eller nästan en indierulle från förr eller på väg att bli en dekonstruktion av galenskap på film men i stället är det undervädigande och resultatet blir mycket mindre än delarna. Bitvis är det dock briljant och Brie är som alltid en skådespelare som kan jobba med hela spektrat.

3 av 5

Måste tillägga att jag låg vaken i en och en halv timma och var sur på all skit folk gör när de är psykotiska som man som ”frisk” bara måste hantera. Jag förstår att det är så, men det är ju inte mindre jobbigt bara för att den som gör det jobbiga är tokig.

 

[Feuflux]

Jag såg Yes man igår (Jim Carrey igen, men 2008 den här gången, dock har båda filmerna varsin oralsexscen) och det var en pik som träffade rätt bra. Inte för att jag får frågor så ofta, men jag stämmer väl in rätt bra på en no man. Nej inte ska väl jag prova på något nytt, nej det där är nog inte min grej, nej jag tror inte jag följer med, nej jag är för trött, nej nej nej. Jim tar det lite väl bokstavligt (för annars blir det ju ingen film typ) och säger ja till allting.

Zooey Deschanel spelar den tokiga tjejen (brutalt type-castad, eller så spelar hon alltid sig själv).

Helt okej underhållning, men det minnesvärda i slutändan är väl "if you always say no to everything you gonna end up alone".

___________

På tal om att säga ja till saker så sa jag ja till att följa med och se rock-musikalen Lizzie (rätt skeptisk om det skulle vara nåt för mig). Ikväll duckade vi corona-viruset en stund och lyssnade på mordiska visor med fyra rockiga tjejer, och det var en annorlunda upplevelse som jag inte skulle velat vara utan!

 

[Khan]

Igår såg jag X-Men: First Class när den gick på TV. Jag lärde mig två saker.
1 - TV3 borde avskaffas, för alla dessa jädra reklamavbrott är tametusan outhärdliga.
2 - Att den fantastiska castingen av James MacAvoy och Michael Fassbinder totalt överskuggats i de senare filmerna. De är perfekta i sina roller och jag köper varenda sekund de är framför kameran.

Filmen utspelar sig på sextiotalet, där skurken Kevin "Sebastian Shaw" Bacon manipulerar CCCP och USA till en eskalerande kärnvapenkonflikt, med kulmen i den riktiga Kubakrisen. Samtidigt rekryteras en ung Xavier av CIA och börjar samla på sig diverse andra mutanter för att bilda ett superhjältegäng, inklusive Mystique, Magneto, Beast, och diverse andra som inte är lika viktiga.

Jag tror det här, undantaget Logan, är den bästa filmen i serien. Rakt av. Kanske till och med den enda (tillsammans med Logan och Days of Future Past) jag vågar säga är bra, istället för bra, men... om ni förstår vad jag menar. De två första är bra, men de är gamla och har dålig timing och usla effekter och för lite Cyclops och för lite Professor X och så vidare. Ni fattar vad jag menar.

För att att sammanfatta - bra superhjältefilm som vågar vara på riktigt och inte glida ner i stämningsbrytandet i majoriteten av MCU-filmerna. 7/10, med enskilda scener som ligger på 9/10. Rekommenderas.

 

[krank]

Jag tror det här, undantaget Logan, är den bästa filmen i serien. Rakt av.

Jag köper nog det, rakt av.

Dels tror jag det handlar om att det är en origin story, och såna blir av olika skäl ofta lättare att få bra.

Men de här filmerna lider också av en ständig eskalering – filmbolagen vågar aldrig lita på att publikens intresse ska kunna hållas uppe av en film som bara är lika maffig som den första, utan man vill vräka på mer – fler händelser per film, fler karaktärer. Och då två timmar redan är skitlite tid att lära känna mer än 1–2 karaktärer så blir det lätt väldigt hattigt väldigt snabbt. Alla efterkommande filmer försöker ju adaptera stories som tog typ flera år att berätta i serietidningarna, så det är högvis med karaktärer och en jäkla fläskig upprampning från noll till Apocalypse Dödar Världen på typ 90 minuter i varje film. Och då funkar det inte.

I First Class är det fortfarande ganska få karaktärer att hålla reda på och de lägger väldigt stort fokus på en ganska liten del av casten. Och storyn är förhållandevis okomplicerad, eller har iaf inte jättemånga händelser – och slutet är stort, men liksom inte Galactus-stort, så man behöver inte rampa upp allting omöjligt snabbt utan kan hålla det relativt vardagligt ganska länge.

(Nu påminns jag återigen om den där stug-scenen i Avengers som Whedon fick slåss med näbbar och klor för att få behålla. Och som är en av de grejer som gör att den filmen alls fungerar.)

 

[Henke]

Jag tror det här, undantaget Logan, är den bästa filmen i serien. .

Måste också hålla med. Logan är ju ingen ordinär superhjältefilm och fylld med svärta, men den är så bra att den funkar lika bra som ett standalone drama.

First Class är däremot en ganska typisk superhjältefilm i sin utformning, men den är mer allvarsam och verklighetsförankrad vilket gör den så mycket bättre än många av de andra. Framförallt har jag annars svårt för Avengers-filmerna och i synnerhet allt med Hulken och Thor. Xmen har däremot alltid funkar hyfsat för mig.

 

[Henke]

Idag har jag sett Durante la Tormenta (engelsk titel Mirage) från 2018 och regisserad och skriven av Oriol Paulo som bl.a. skrev och regisserade den lysande thrillern Contratiempo från 2016.

Filmen handlar om Vera som under ett underligt åskoväder upptäcker en gammal VHS kamera i sitt nya hem och genom vilken hon får kontakt med pojken Nico som bodde i huset (och ägde kameran) 30år tidigare. Genom att känna till hur Nico dött i en bilolycka så lyckas hon rädda hans liv, men sätter samtidigt stora skeenden i rullning som får förödande konsekvenser för henne själv.

Det här filmen hade gått mig helt förbi och var ett oväntat litet guldkorn (speciellt om man gillar hela tidsresekonceptet). Filmen är som kanske syns i originaltiteln på spanska, men är det obekvämt så har Netflix även funktion för engelsk dubbning.

 

[krank]

Nu passar det ju ganska bra att se filmer om smitta och sådant, och i en av listorna jag hittade med såna fanns den klassiska Invasion of the Body Snatchers. Remaken från 1978 alltså; nån måtta på hur gammal film jag ids se på får det vara. Är kopplingen mellan pandemier och den här filmen ganska lös? Javars, men jag hade faktiskt inte sett den här förut och det fick liksom bli dags.

Den här filmen har åldrats ganska väl, mest för att dess specialeffekter är så fysiska. Flera av dem – framför allt de i början, med vattnet – tycker jag ser rätt häftiga ut fortfarande. Givetvis är all puppeteering extremt uppenbart sådant, men saker är fortfarande gott och väl tillräckligt fysiskt konkret läbbiga för att det ska funka överlag.

Om det finns något som daterar filmen så är det väl kanske att action hjälten, the romantic lead, ser ut såhär. Alltså, det är inte så att JAG tycker att den där mustaschen, det krulliga håret, eller den där icke-actionhjältiga fysiken diskvalificerar någon från att vara varken trovärdigt manligt romantisk partner eller hjälte, men jag tror att det varit svårt att riktigt fått det att flyga 2020, är allt jag säger.

Hur som helst: I, for one, welcome our new pod-based overlords.

Spoiler

Alltså på riktigt. Det här är alltså sporer från rymden som kommer hit, bygger nya kroppar åt oss, laddar upp våra medvetanden och verkar sedan leva något slags rätt schysst liv. Dels får man alltså kombineras med en som det verkar uråldrig rymdresande ras, man slipper dessutom sin köttsäck – OCH man slipper sina känslor. Inget hat, ingen kärlek, ingen ångest, ingen smärta. Jag har ganska svårt att se framför mig hur pod people förstör miljön, hur pod people-män slår sina fruar. Jag tror inte pod people röstar SD eller Trump. Jag tror inte pod people förnekar klimatförändringarna eller envisas med att försöka träffas i stora grupper när det pågår en pandemi. Har pod people ett klassamhälle? Jag har ganska svårt att tänka mig det.

Kort sagt verkar poddifieringen mestadels innebära en uppgradering. Jag menar kolla; de blir inte ens av med sin individualitet! Inget hive mind eller så (tyvärr), de kommunicerar fortfarande med ljud. Och de verkar grymt uppstyrda! Väldigt bra ORDNUNG, skulle jag säga. Välorganiserade.

Alltså, jag förstår att om man är en känslomänniska – som gillar känslor och ser dem som centrala för sin identitet – så ter sig det här som ganska negativt. Men jag ser nog faktiskt mest det positiva. Vi har sett vilket samhälle vi får när vi bygger det på känslor. Dags att pröva något nytt.

"Don't be trapped by old concepts, Matthew, you're evolving into a new lifeform."

Det är lite roligt att se Donald Sutherland, Leonard Nimoy och Jeff Goldblum här. Brooke Adams är sympatisk damsel in distress, Veronica Cartwright spelar sjukt obehaglig konspirationstroende hippie.

En sak som inte åldrats superväl är nog hur männen i filmen även när de är "sig själva" beter sig som fullständiga rövar. Mansplaining, gaslighting, härskartekniker. Jag vet inte om det funkat att göra det helt okommenterat i en film 2020.

Men ja, den här kan jag rekommendera. Jag vill inte nödvändigtvis se den igen, men den var väl värd att se och tillhör någonstans allmänbildningen tycker jag.

BETYG: 4/5

 

[Henke]

Nu passar det ju ganska bra att se filmer om smitta och sådant, och i en av listorna jag hittade med såna fanns den klassiska Invasion of the Body Snatchers. Remaken från 1978 alltså; nån måtta på hur gammal film jag ids se på får det vara.

Kan tillägga annars att originalet från '56 är riktigt bra.

 

[Poromaa]

Det sjunde inseglet

Denna vecka framstår väl så god som någon att återse Det sjunde inseglet. Att bilden av riddare Antonius Blocks schackparti med Döden lockar till pastischer och parodier är uppenbart men även om åren som gått må ha urvattnat filmens öppningsscen är den onekligen ikonisk. Särskilt representativ för själva filmen är den möjligen inte, då den dödsmärkte riddarens färd genom det pestsmittade landet återges rapsodiskt och i stundom anmärkningsvärt skiftande tonlägen. Bergmans medeltidsskildring ter sig närmast som en road movie där Blocks följe och dem de möter längs vägen turas om att spela huvudrollen i de mellanspel som så sakteliga leder mot resans slut.

Även om mellanspelen rymmer såväl sångnummer som närmast stumfilmsartad buskis förblir dock den trötte Blocks strävan att under sitt tynande uppskov nå svar på sina existentiella våndor filmens kärna. Förmodligen kan också Det sjunde inseglet på ett inte odelat positivt vis illustrera vissas uppfattning om Bergman som en svårmodig dysterkvist. Klart är att han senare återvände till framträdande teman som dödsångest och Guds tystnad på ett subtilare, mindre teatraliskt vis. Man kan förmodligen också argumentera för att filmen åldrats mindre väl än flertalet andra av Bergmans klassiker. Å andra sidan kan man också uppskatta djärvheten i det storvulna anslaget. Max von Sydows ansikte är liksom bildspråk och foto anslående medan Nils Poppe briljerar i rollen som gycklaren Jof.

Det är lätt att föreställa sig skäl till att någon inte skulle gilla Det sjunde inseglet och jag skulle knappast rekommendera den som första Bergmanfilm att se. Dess position som filmhistorisk klassiker kommer man nog dock inte runt.

Betyg: 4 av 5

 

[Henke]

Det sjunde inseglet

Betyg: 4 av 5

Det var längesen jag såg den nu, men minns att jag inte var så imponerad av handlingen även om t.ex. scenen mellan Block och Döden är ikonisk och precis som du skriver så är Det Sjunde Inseglet antagligen inte den första Bergman-filmen man skall ge sig på (men eftersom den förmodligen är den mest kända så gjorde jag just det misstaget). Nattvardsgästerna är antagligen min personliga favorit. Annars tycker jag filmer som Jungfrukällan, Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Smultronstället och Sommarnattens leende är lysande men även de lite senare filmerna som Scener ur ett äktenskap, Den goda viljan, Saraband och självklart Fanny och Alexander. Förutom von Sydow så vill jag även nämna Gunnar Björnstrand som en alldeles fantastisk skådespelare som dyker gång på gång dyker upp i Bergmans produktioner. Björnstrands sätt att leverera Bergmans dialoger är ibland så tillspetsat att jag bara kan sitta mållös och fånigt leende.

 

[Poromaa]

Nattvardsgästerna är antagligen min personliga favorit.

Det var nog närmare 25 år sedan jag såg filmen men kommer ihåg Gunnar Björnstrand som alldeles lysande. Vid tiden läste jag lite filmvetenskap och har vaga minnen av utdrag från Vilgot Sjömans bok om filmens produktion där Bergman mer eller mindre mobbar Björnstrand runt i rummet. Kan förstås missminna mig, men det vore väl inte den första beskrivningen av hans mer komplicerade sidor.

Annars tycker jag filmer som Jungfrukällan, Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Smultronstället och Sommarnattens leende är lysande men även de lite senare filmerna som Scener ur ett äktenskap, Den goda viljan, Saraband och självklart Fanny och Alexander.

Tror säkert att jag ännu har uppemot hälften av Bergmans produktion osedd, däribland Kvinnors väntan och En lektion i kärlek så jag tackar för tipset.

För mig tenderar nog Smultronstället framstå som Bergmans mästerverk (även om det faktum att filmen hade premiär samma år som Det sjunde inseglet får en att känna sig tämligen oföretagsam). Andra dagar kan dock en rad vitt skilda filmer som Persona, Fanny och Alexander samt Såsom i en spegel göra anspråk på titeln och det tycks mig emellanåt att Bergmans bredd som filmskapare underskattas.

(Allt ovanstående tämligen off-topic, förstås. Beklagar utläggningen)

 

[krank]

Jag har sett Body Snatchers från 1993.

There's noone… like you… left…


Den var… betydligt sämre än den från 1978. Dels har den såklart väldigt mycket mindre Donald Sutherland och alldeles för få sexiga mustascher, men… Alltså, nej. Skådespelarna är okarismatiska och träiga med stela ansiktsuttryck, till exempel. Vafan är det om? Vad är poängen med att ha fiender som är känslolösa om huvudpersonerna agerar som träbockar även innan de konverterats till pod people?

Det är färre effekter, och de är fulare. Tack och lov är de flesta fysiska, så de har åldrats okej, men förra filmen var överlag äckligare.

(Nu fattar jag också att skådespelerskan var äldre än sin karaktär, men jag tycker ändå att det är "en smula" sunkigt att sexualisera den nakna kroppen hos en minderårig tjej. Överlag är relationen mellan henne och hennes armépojkvän ganska iffy)

Vad mer… Slutet är bedrövligt.

Spoiler

Jag var beredd att ge den här filmen en stark trea eller svag fyra trots dess brister, fram till slutet. Herregud, vilket skitslut. Förra filmen var ju jättebra just för att de INTE "löste problemet" på slutet, för att de INTE besegrade podfolket. Den här filmen slutar alltså med att de skjuter sönder militärbasen där de fanns, och lastbilarna de skickat ut med pods, med ett till synes oändligt förråd av raketer de hade ombord på den helikopter de snodde. Räcker förresten inte helikopterns tank VÄLDIGT länge?

Och det där precis på slutet? Med en fult nedsaktad version av "there's noone like you left"-repliken, medan vi fick se en helt vanlig snubbe i solbrillor? Vad fan var det om? Jag får intrycket av att de först fegade ur att göra ett riktigt slut, och sedan fegade ur sin urfegning och försökte rädda det hela till ett "MEN TÄNK OM DE ÄR ÖBVERALLT NU"-slut…

En militärbas, förresten. Varför denna mycket tråkigare miljö? De vann exakt ingenting på att förlägga det hela där. Och filmen blev såklart mycket mindre effektiv av att det som hände var såpass geografiskt begränsat. En av de bästa grejerna med att förra filmen utspelade sig i en stad var ju just känslan av att det här händer överallt just nu.



I den här filmen är också den antikommunistiska propagandan mycket tydligare och mycket, mycket dummare. Verkligen på "FREEHDUUUHM"-nivå. Övertydlig och kass, helt enkelt – mycket mer on-the-nose om hur mycket bättre karaktärerna i filmen av närmast helt obegripliga eller åtminstone i filmen oförklarade anledningar tycker att individualism är än kollektivism.


Det fanns nästan inga sympatiska karaktärer i den här filmen, och jag är glad nu när den är slut. Se den inte. Se den från 1978 istället. Jag har för mig att den från 2007 är OK också, med Daniel Craig och Nicole Kidman. Jag kanske ska försöka se den nästa vecka…

BETYG: 2/5