Rollspel.nu's filmklubb 2020 v12

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v12.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt! [HR][/HR]En sak jag funderat lite på är ifall jag vill passa på att använda filmklubben till att uppmuntra folk att bli lite gladare av att se på film. Nedanstående är absolut inte några regler, utan bara välvilliga tips från mig när det gäller att öka ens filmnjutning.

• Forma korrekta förväntningar. Om man förväntar sig det man kommer att få, så minskar risken för besvikelse. Människohjärnan gillar uppfyllda löften. Här gäller det nog mest att undvika både hype och folks gnäll inför en film.
• Var OK med att filmen är vad den är. Om du har farhågor eller hört negativa saker, försök tänka dig att de stämmer men att du är OK med det.
• Bestäm dig från början för att gilla filmen om det överhuvudtaget går. Förbered dig för att hitta ursäkter, patcha plothål och så vidare. Det är lite som när man letar saker att nitpicka om men istället för att gnälla om dem så ser man om man kan hitta sätt att låta filmen komma undan med dem.

Överlag är det faktiskt inte coolare att vara arg/elak/negativ än att vara positiv. Jag rekommenderar FilmJoy och CinemaWins på Youtube för inspiration.

 

[Poromaa]

Äppelkriget

Som ofta i Svenska Ords filmer finns något lekmannamässigt över Äppelkriget, vilket inte behöver ses som kritik. Hans Alfredsson och Tage Danielsson var storslagna historieberättare och en avgjort personlig ton märks i merparten av duons filmproduktion. Det absurda och stundom bedrägligt godmodiga, okonstlade anslaget må inte ha åldrats alldeles väl men ter sig likväl oefterhärmeligt entusiastiskt.

Den enligt egen utsago glada och mystiska filmen Äppelkriget är berättelsen om hur den tyskspråkige direktör Volkswagner och dennes korrupta hantlangare försöker skövla idyllen Änglamark för att där anlägga nöjesområdet Deutschneyland. Upplägget är långt från subtilt och motståndet mot planerna tar sig till en början närmast Åsa-Nisseartade former. Långsamt börjar dock magisk realism krypa in berättelsen som snart rymmer naturväsen och häxkonster med i slutänden nära nog lustfyllt hämndlystna undertoner. Att Hans Alfredson ska ha låtit sig inspireras av Sagan om ringen ter sig förvånansvärt rimligt.

Att Änglamarks öden och äventyr stundom berättas mindre sammanhängande är i sig inget problem. Många episoder ter sig dock knappast helgjutna medan några av de starkaste sekvenserna - som Birgitta Anderssons egensinnigt frambesvärjda, älvliknande uppenbarelse på Stockholmsbesök samt den muntert svartsynta historien om bröderna Lindberg - i stället framstår som sidospår. Därtill skulle jag gissa att Äppelkriget som komedi betraktad lockar till tämligen få skratt våra dagar, även om Gösta Ekmans nidbild till PR-man tycks besvärande aktuell. Som en säregen blandning av naturromantik, satir, folklore, hugskott, trolldom, nonsenshumor, välvilja, besynnerligheter och Evert Taube är dock filmen sannolikt en minnesvärd upplevelse även för dem som lär finna den påfrestande.

Betyg: 4 av 5

 

[Feuflux]

Jag har sett Good luck Chuck (https://www.imdb.com/title/tt0452625/?ref_=nv_sr_srsg_0) som är en kärlekskomedi vilket betyder att man vet att det blir en lyckligt slut där mannen med mest screentime och kvinnan med mest sceentime kommer sluta som en lyckligt par som är lyckliga och lever lyckliga i alla sina dagar. Det är alltså inte en spoiler om det här inte är den första romcom-filmer man ser i hela sitt liv, och har du som läser det här aldrig någonsin sett en romcom-film så ber jag om ursäkt för bristen på spoilertaggar.

I alla fall, den här filmen genererar lite fånleenden, lite pinsamhetsskruvande, en liten önskan att filmen ska sluta med att förtrollningen fortsätter och att Chuck slutar ensam (typ när han vandrar bort från pingvinparken), och en minnesflash om en artikel om att Jessica Alba är matematiskt snyggast (googla gyllene snittet och symmetriska ansikten, it's science) och... ööh, nä jag vet inte riktigt vad mer. Mycket mer topless än vad jag hade trott.

Filmen får godkänt eftersom den var relativt kort (hurra för filmer under två timmar så vi småbarnsföräldrar hinner med dem mellan barnnattning och egen nattning) men det finns inget fantastiskt i den.

 

[Jocke]

Jag har sett två filmer i min självkarantän. Båda har vart rätt så bra och finns på Netflix.

Första filmen såg jag tillsammans med en tioåring och det var Katternas Rike (2002). Det är en Ghibli film och den är ganska mycket som de ofta är. Snygg och lite magisk. Sjuttonåriga Haru som är en vanlig japansk tonårstjej räddar en dag en katt från att bli överkörd. Katten visar sig vara prinsen i Katternas Rike och Kattkungen dyker upp för att tacka Haru. Hon börjar översköljas av presenter som skulle passa katter - tex levande möss och kommer snart att giftas bort med självaste prinsen hon räddade. Men hjälp finns att finna! På Kattbyrån bor en levande statyett som heter Baronen (som vi för övrigt kunde se i statyett-form Om du Lyssnar Noga har jag läst mig til) och hans kompisar. De kommer göra sitt bästa för att hjälpa Haru att inte förvandlas till katt och tvångsgiftas.
4 av 5!

Andra filmen såg jag med en 35-åring och den var Mandy (2018). Det är en flim jag egentligen inte vill berätta så mycket om, för det spelar inte jättestor roll. Och jag viste inget när jag såg den. Mina aningar var ungefär: Nicholas Cages flickvän blir mördad och han hämnas. Det verkar påminna om Rob Zombies bättre filmer. Det var en bra grund till att se filmen så jag tänker inte ens säga om det stämde eller inte.
Jag skulle gärna ha sett att filmen var lite smartare eller bättre - men den är snygg och stämningsfull långt över de flesta filmer.
4 av 5!

 

[krank]

Jag har sett Color out of Space.
.

Something's happening to the Alpacas.​

Det är sannerligen en… film.

Alltså, jag tror att det går ganska snabbt att bilda sig en ganska korrekt uppfattning om vad det är för ett slags film och ifall man borde se den. Here goes: Den bygger, väldigt löst, på Lovecraftberättelsen med samma namn och innefattar Nicholas Cage som sadlat om till Alpacabonde och flyttat med sin familj till sin gamla familjegård, där handlingen sedan blandar mer eller mindre absurt familjedrama med en hela tiden eskalerande och alltmer psykedelisk splatterskräck samtidigt som Nicholas Cage blir Nicholas Cage:igare och Nicholas Cage:igare. Musiken är jättebra, specialeffekterna snygga, och Nicholas Cage är väldigt Nicholas Cage.

Säga vad man vill om karln, men han går jävlarimig alltid all in.

Hur som helst, jag tyckte om den trots att dess lätt osammanhängande och spretiga plot inte riktigt ville leka snällt med min stresshuvudvärk. Så om man tycker att Lovecraft med smak av Nicholas Cage låter trevligt, så se den här filmen. Räkna inte med att den håller sig så nära originalversionen, bara.

Jag gillade alla små blinkningar till det större Lovecraftverse, med t.ex. en huvudperson med Miskatonic University-tröja, väderleksrapporter som inkluderar Arkham och Kingsport, och en nyhetskanal som tydligen har ett elder sign som logga.

BETYG: 4/5