Rollspel.nu's filmklubb 2020 v13

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v13.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt! [HR][/HR]En sak jag funderat lite på är ifall jag vill passa på att använda filmklubben till att uppmuntra folk att bli lite gladare av att se på film. Nedanstående är absolut inte några regler, utan bara välvilliga tips från mig när det gäller att öka ens filmnjutning.

• Forma korrekta förväntningar. Om man förväntar sig det man kommer att få, så minskar risken för besvikelse. Människohjärnan gillar uppfyllda löften. Här gäller det nog mest att undvika både hype och folks gnäll inför en film.
• Var OK med att filmen är vad den är. Om du har farhågor eller hört negativa saker, försök tänka dig att de stämmer men att du är OK med det.
• Bestäm dig från början för att gilla filmen om det överhuvudtaget går. Förbered dig för att hitta ursäkter, patcha plothål och så vidare. Det är lite som när man letar saker att nitpicka om men istället för att gnälla om dem så ser man om man kan hitta sätt att låta filmen komma undan med dem.

Överlag är det faktiskt inte coolare att vara arg/elak/negativ än att vara positiv. Jag rekommenderar FilmJoy och CinemaWins på Youtube för inspiration.

 

[Dr_Dängrot]

Jag har sett the gentlemen av Guy Ritchie

Ja vad ska man säga , vid det här laget så vet man vad man kan förvänta sig av Guy Ritchie och detta är en typisk Guy Ritchie film med alla Guy Ritchie klichéer. Vi har redan sett det innan i revolver , lock stock and 2 smoking barrels , Snatch , rock n rolla ja i stor sett alla filmer Guy Ritchie någonsin regisserat

Guy Ritchie är lite som Tarantino och delar vägen i två filer i det att antingen älskar man honom och tycker manen är ett geni eller så avskyr man allt han någonsin rört vid .

Betyg då 3'5 av 5

 

[Khan]

I lördags introducerade vi treåringen för Studio Ghibli genom att familjen tillsammans tittade på Min Granne Totoro.

Filmen är precis lagom i ålder för en treåring, men det märks att det är lite för långsamt berättande. Långa partier är tysta och lugna, vilket inte riktigt matchar tidigare mediakonsumtion hos den lille. Visst är det intressant i perioder, men de där långsamma partierna är svåra att orka med. I övrigt är den banne mig perfekt. Lagom läskig, lagom roligt oskyldig, perfekta huvudpersoner att se sig själv genom och allt det där.

Totoro själv gick rätt snabbt från läskig till kul. Men det var de små totoro-kritterna som var mest intressanta. Vi ska nog se filmen igen vid tillfälle.

 

[Feuflux]

Jag har sett Kick Ass (https://www.imdb.com/title/tt1250777/?ref_=nv_sr_srsg_0) och det var en oväntad upplevelse. Nä, oväntad var inget bra ord, men jag är ingen jäkla lingvist så ni får inget bättre. Det är en crossover mellan Freaks&Geek och Spiderman där realismen fluktuerar, där allvaret fluktuerar och där musiken är så jäkla bra vid några scener. Chloë Grace Moretz är underbar som Hit Girl.

Jag vet inte vad jag tycker egentligen (det är ju lite dumt att skriva recensioner så här direkt utan eftertanke, som en nättroll som kommenterar youtubeklipp) men jag tycker att det här är en film som alla borde se. Så då måste det väl vara en 4/5 i alla fall.

 

[krank]

Vet ni vad? Alla filmer behöver inte vara årets film. Bäst i klassen. Oscarsmaterial. Ibland är det helt OK att bara göra en film, en duglig och hantverksmässigt okej rulle som fyller ut genren lite. Så att man har något att se på när man sett nån av genrens mästerverk och mest vill ha mer av ungefär samma grej.

Lite så känner jag att Underwater är. Den vet, känner jag, vad den är. Den kommer inte att gå till filmhistorien; den kommer bara att vara en film som rekommenderas efter att man sett alla Alienfilmerna, Prometheus och kanske också The Abyss och Sphere, och sedan låter Netflix rekommendera "liknande filmer". Och jag tror inte man nödvändigtvis behöver bli besviken för det. Det här är, som sagt, en fullt duglig rulle.

Så. Alien-skräckaction under vatten. Det är egentligen allt man behöver veta. Filmen slösar ingen tid whatsoever och är lagom lång (typ 90 minuter); inom filmens första minuter har vi fått se Kristen Stewart borsta tänderna och rädda en spindel från handfatet och sen har undervattens-oljerigg-basen hon är på kollapsat och resten av filmen handlar om att ta sig därifrån medan allt går dåligt.

Stewart gör en helt okej roll. Det är roligt att se henne få spela handlingskraftig. TJ Miller spelar TJ Miller, och man hinner som vanligt bli ganska less på hans TJ Millrande ganska snabbt. Till filmens fördel ska sägas att för att vara TJ Miller så är det ganska lite TJ Miller. (Never go full TJ Miller). Jessica Henwick är okej, men ganska lättglömd.

Det verkar inte ha gått så bra för den här filmen. Det är lite synd, för den är som sagt fullt duglig. Fick den för lite reklam eller nåt? Jag har läst brottstycken från vad som verkar vara ganska tjuriga recensioner. Men jaja.

Om jag ska säga något jag tyckte illa om med den här filmen så är det nog att undervattensscenerna visserligen är riktigt snygga, men att de lite för ofta är jättesvåra att läsa av eller orientera sig i. Och jag fattar att det är meningen och att det ska skapa en desorienterad, klaustrofobisk känsla – men när det blir långa scener där det större delen av tiden inte går att hänga med i vad som händer så funkar det inte jättebra för mig.


Men: Har du sett Alien-filmerna, Prometheus och The Abyss? Vill du se en fullt duglig men inte fantastisk actionskräckrulle på havets botten? You can do worse than this.

BETYG: 4/5

Spoiler

Sen är det ju lite roligt att regissören tydligen bekräftat att monstret på slutet är Cthulhu…

 

[Henke]

Jag har sett C.R.A.Z.Y. från 2005

Filmen är ett fransk-kanadensiskt relationsdrama och handlar om Zac som växer upp under 60/70-talet och kämpar mot att erkänna sin homosexualitet för sig själv och sin familj, men kanske främst sin pappa Gervais som han har en nära relation till som barn. Ju mer hans "omanliga" sätt börjar visa sig desto sämre blir relationen med pappan.

Det här är en bra och välspelad film, men antagligen ingenting jag känner behov av att se igen.

 

[Voldstagg13]

Överlevnad med känsla: 'Hours' (2012) med Paul Walker, Genesis Rodriguez m.fl. En kvinna på sjukhus i New Orleans tillsammans med sin man, på väg att föda för tidigt medan orkanen Katrina slår till.

Spoiler

Kvinnan avlider, mannen lämnas med dottern i respirator, ensam då resten av sjukhuset evakueras...

Jag kan inte säga att jag fick någon känsla för Paul Walker som skådis i de filmer jag sett tidigare, men här när han måste bära upp filmen i princip ensam gör han det bra. Ingen action-människa, ingen tuff man som vet exakt vad som måste göras eller vad som är det rätta, bara en man van att lita på sin partner och nu är ensam i en extremt utsatt situation. Det fungerar, man börjar fundera på hur man själv skulle agerat, över val och om man hade klarat av det.
Det finns nästan alltid saker som kan göras bättre, men jag är nöjd: 4/5

 

[Poromaa]

För att inte tala om alla dessa kvinnor

Att denna film kallats Ingmar Bergmans sämsta kan utifrån dess ramar tyckas förvånande. I upptakten anländer kritikern och kompositören Cornelius till den store cellisten Felix praktfulla residens för att färdigställa sin biografi om den vördade mästaren. Cornelius visar sig dock snart ha dolska avsikter med besöket och hans försök att få en audiens försvåras av virtuosens anställda samt den gåtfulla skara hängivna kvinnor som synes trollbundna av hans konstnärsskap. Hemligheter stiger mot ytan och med dem lusta, förnedring, avundsjuka, maktspel, högmod, hat, brustna ideal och ångest inför den stora förgängligheten. Vad skulle kunna gå snett?

Tydligen behöver dock tillställningen bara hanteras som ett farsartat spektakel med lätt folkilskna drag för att omgående få slagsida. Även om Bergmans produktion rymmer ett antal komedier utmanar För att inte tala om alla dessa kvinnor sannolikt schablonbilden av regissören genom att stundom tangera den burleska sängkammarfarsen. Tidvis hänger sig filmen därtill åt samma typ stumfilmsliknande komik som Blake Edwards vid samma tidpunkt förfinade i Den rosa pantern. Även om vissa av sekvenserna är väl iscensatta uttrycker de knappast Bergmans starkaste sidor som filmskapare. Likaledes är huvudrollsinnehavaren Jarl Kulle ingen Peter Sellers, även om han onekligen arbetar hårt för att hålla ångan uppe. Det hindrar inte att filmen stundom är underhållande, men ofta roar den mest som pastisch utan uppenbar egen entusiasm.

Det som fascinerar med För att inte tala om alla dessa kvinnor är snarare hur de muntra upptågen skär sig mot den kylslagna cynism som i grunden genomsyrar filmen. Den lismande, snarstuckna och självförhärligande Cornelius är en löjeväckande och långt ifrån sympatisk följeslagare. Kvinnorna förblir i stort föga smickrande karikatyrer och dyrkandet av det manliga geniet ter sig tämligen unket, om än inte nödvändigtvis mindre aktuellt våra dagar. Filmen verkar likaledes kallsinnig inför den undflyende cellisten själv, som mest tycks intresserad av att skörda de världsliga frukterna av en oförtjänt talang. Så gott som samtliga inblandade framstår i någon mån som parasiter och Bergman själv betecknade i efterhand filmen som ett utbrott av verkligt dåligt humör. Att den knorrande grundtonen sedan högljutt ackompanjeras av slapstick och hektiska framföranden av Yes! We Have No Bananas må vara lite eljest, men resultatet är onekligen särpräglat.

Det är nog svårt att med gott samvete rekommendera För att inte tala om alla dessa kvinnor. Själv blev jag dock försiktigt positivt överraskad och jag har svårt att se den som Bergmans sämsta. Å andra sidan gjorde han en del bättre filmer och den som är ute efter klassiska farser har också annat att välja bland. Med rimligt ställda förväntningar kan nog den med smak för kuriositeter och 80 minuter att avvara ändå tänkas finna något av intresse.

 

[Henke]

För att inte tala om alla dessa kvinnor

Det är nog svårt att med gott samvete rekommendera För att inte tala om alla dessa kvinnor. Själv blev jag dock försiktigt positivt överraskad och jag har svårt att se den som Bergmans sämsta. Å andra sidan gjorde han en del bättre filmer och den som är ute efter klassiska farser har också annat att välja bland. Med rimligt ställda förväntningar kan nog den med smak för kuriositeter och 80 minuter att avvara ändå tänkas finna något av intresse.

Mycket intressant. Jag har själv undvikit den här filmen just utifrån svala betyg. Skall se om jag får chansen att se den vid tillfälle, för oavsett Bergman-film (iaf vad jag sett hittills) så blir jag alltid fascinerad av dialog/monolog.

 

[Henke]

Jag har sett Jojo Rabbit från 2019

Detta är en komedi som kretsar kring den 10-åriga nazisten Jojo som bor med sin mamma i Tyskland under andra världskriget och har Hitler som påhittad låtsaskompis. Jojo hamnar i en inre konflikt med sig själv när han upptäcker att det i hemlighet bor någon bakom en vägg i deras hus.

Jag förstår att vissa tycker det är kul att förlöjliga både Hitler och nazismen men jag har svårt att tycka något så fruktansvärt som nazismen och dess vidriga frontfigur är roande, även i syfte att håna och göra parodi av.

 

[Poromaa]

Mycket intressant. Jag har själv undvikit den här filmen just utifrån svala betyg. Skall se om jag får chansen att se den vid tillfälle, för oavsett Bergman-film (iaf vad jag sett hittills) så blir jag alltid fascinerad av dialog/monolog.

Roligt, vore intressant att höra dina synpunkter om du får chansen. Jag tänker att svala betyg nog är i sin ordning då alla inklusive Bergman själv verkar ense om att filmen inte är särskilt lyckad. Sedan tycker jag ändå att det finns anledning att se den om man trots allt är nyfiken. Någon stapelvara är det knappast, på gott och ont.

Och: tror aldrig jag hört någon citera denna film, men det hinns absolut med en del prat mellan varven.

 

[Bolongo]

Jag har också sett Jojo Rabbit. Förra helgen, sista chansen innan även småbiograferna stängde. Jag skrev inget om den då eftersom jag tyckte att allting redan sagts.

Tydligen hade jag fel.

Så ifall någon som läser detta forum händelsevis inte sett den ännu, måste jag hoppa upp och säga emot Henke en smula.

Det är inte en komedi. Filmen har formen av en komedi, men dess syfte är inte komiskt. Möjligen tragikomiskt.

Det är inte heller en parodi av Hitler eller nazismen. Men även om så vore, hävdar jag i rak motsats till föregående talare att det är oerhört viktigt att parodiera Hitler och nazismen!

 

[Henke]

Roligt, vore intressant att höra dina synpunkter om du får chansen. Jag tänker att svala betyg nog är i sin ordning då alla inklusive Bergman själv verkar ense om att filmen inte är särskilt lyckad. Sedan tycker jag ändå att det finns anledning att se den om man trots allt är nyfiken. Någon stapelvara är det knappast, på gott och ont.

Och: tror aldrig jag hört någon citera denna film, men det hinns absolut med en del prat mellan varven.

Såg att den finns på CMore. Får låna hustruns abonnemang där och kika när tillfälle ges.

 

[Henke]

Jag har också sett Jojo Rabbit. Förra helgen, sista chansen innan även småbiograferna stängde. Jag skrev inget om den då eftersom jag tyckte att allting redan sagts.

Tydligen hade jag fel.

Så ifall någon som läser detta forum händelsevis inte sett den ännu, måste jag hoppa upp och säga emot Henke en smula.

Det är inte en komedi. Filmen har formen av en komedi, men dess syfte är inte komiskt. Möjligen tragikomiskt.

Det är inte heller en parodi av Hitler eller nazismen. Men även om så vore, hävdar jag i rak motsats till föregående talare att det är oerhört viktigt att parodiera Hitler och nazismen!

Som jag brukar säga är det alltid fascinerande hur man kan uppfatta en film så olika. När jag tittar på recensionerna via Metacritic så ser det ungefär likadant ut. Åsikterna om den här filmen är ganska delade. Filmen är iaf klassad komedi/drama/krigsfilm och för mig påminner den mycket om Wes Anderssons filmer, men som sagt kring ett tragiskt ämne.

Det är dessutom lite märkligt för ser jag till mig själv så uppskattar jag främst svart humor och använder själv gärna galghumor, men vissa vinklar gör det inte hållbart för mig t.ex. det folkligt bejublade Parlamentet. En annan variant som jag har svårt för är Tarantinos rullar där protagonisterna spöar upp både Manson och Hitler. Det blir liksom övertydligt och lite fördummande att utöva övervåld mot fullständigt vidriga personer. Vore det t.ex. inte smaklöst med en motsvarande film om när någon spöar upp Breivik på Utøya eller nazisterna i Kode som mördade John Hron? För mig vore det sannolikt det. (sorry om det här blir för OT)