Rollspel.nu's filmklubb 2020 v21

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v21.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling – att man klickar på en knapp – för att läsa det som står där. Skitpraktiskt! [HR][/HR]En sak jag funderat lite på är ifall jag vill passa på att använda filmklubben till att uppmuntra folk att bli lite gladare av att se på film. Nedanstående är absolut inte några regler, utan bara välvilliga tips från mig när det gäller att öka ens filmnjutning.

• Forma korrekta förväntningar. Om man förväntar sig det man kommer att få, så minskar risken för besvikelse. Människohjärnan gillar uppfyllda löften. Här gäller det nog mest att undvika både hype och folks gnäll inför en film.
• Var OK med att filmen är vad den är. Om du har farhågor eller hört negativa saker, försök tänka dig att de stämmer men att du är OK med det.
• Bestäm dig från början för att gilla filmen om det överhuvudtaget går. Förbered dig för att hitta ursäkter, patcha plothål och så vidare. Det är lite som när man letar saker att nitpicka om men istället för att gnälla om dem så ser man om man kan hitta sätt att låta filmen komma undan med dem.

Överlag är det faktiskt inte coolare att vara arg/elak/negativ än att vara positiv. Jag rekommenderar FilmJoy och CinemaWins på Youtube för inspiration.

 

[krank]

Jag har fortsatt mitt Indiana Jones-tittande och såg nyss klart Indiana Jones and the Last Crusade.

Det är, utan tvekan, den bästa av de tre. Tempot är högt, specialeffekterna är snygga, miljöerna varierade.

Nazisterna är med igen – och den här gången får man faktiskt se en av anledningarna till att de är "onda". I första filmen var det liksom underförstått att nazisterna var onda, men de hade egentligen kunnat bytas ut mot vilka skurkar som helst – den här gången bränner de åtminstone böcker. Jag saknar fortfarande någon form av hänvisning till, tja, nazism och judehat men jag antar att man får ta vad man får.

Jag gillar dynamiken mellan Indiana Jones och hans far. Det hade lätt kunnat bli platt, med t.ex. en dryg överlägsen far som var bättre än honom och alltid visste bäst, och som han skulle vara tvungen att bevisa sig värdig inför. Men här är det mer av ett givande och tagande redan från början – de är olika som personer och relationen är ganska spänd, men relationen är inte alls "dragen till sin spets" påd et där sättet jag upplever görs i en hel del sådana här berättelser.

Rasismen och sexismen är också betydligt mindre här. Eller ja, de har ju nästan inga kvinnor eller ickevita med, vilket väl är problematiskt i sig, men jag får ändå inte intryck av att Elsa är vare sig något våp eller någon kalkylerande succubuskaraktär – utifrån hennes agerande i resten av filmen upplever jag ändå att hon verkar ligga med Indy för att hon vill, inte i första hand för att uppnå något. Hon är en intressant karaktär, hyfsat komplex givet det ganska begränsade utrymmet.

Överlag tyckte jag den här filmen åldrats med betydligt mer värdighet än de två första. Alla tre håller ju rent liksom kvalitetsmässigt, med modern klippning och fysiska specialeffekter och så (även om flygplansscenerna här kanske inte känns top notch längre). Men den här håller ju både som film och liksom värderingmässigt.

BETYG: 4/5

Nästa anhalt för mig nu blir att spela igenom vad jag tänker fortsätta betrakta som fyran: Indiana Jones and the Fate of Atlantis. Det skriver jag isåfall en rad om i den där andra klubben. Sen efter det blir det nog Crystal Skull, oavsett vad folk säger…

 

[Poromaa]

Club Dread

Skådespelaren Bill Paxton hade en lång, omväxlande karriär och det kan tyckas otacksamt att vissa mest tycks minnas hans mindre lyckosamma möten med 80-talsikoner som Terminator, Xenomorfer och Rovdjur. Än mindre tacksamt är väl att jag själv främst tänker mig honom som Coconut Pete i filmen Club Dread, som jag såg då det begav sig för ett femtontal år sedan. Själva filmen minns jag som något det förmodligen räckte med att se en gång, men hur det var möttes våra vägar genom egen förskyllan åter denna vecka.

Club Dread gjordes av den amerikanska komediensemblen Broken Lizard och kan räknas till den föga uppburna genren Parodier på slasherfilm. Ett av terrängens mer uppenbara bekymmer är förstås att slasherfilmer regelmässigt självmant rör sig i parodins utmarker, varför försök att ytterligare driva med saken gärna framstår som något andefattiga. Möjligen skulle man kunna argumentera för att Club Dread är en tramskomedi som dessutom råkar vara en slasherfilm snarare än någon ren parodi, då filmen mestadels undviker den referenstunga komik som annars brukar känneteckna genren. Huruvida det i slutänden gör Club Dread mindre andefattig kan förstås diskuteras.

Nåväl. Club Dread utspelar på den isolerade ön Pleasure Island, där den avdankade tropikalrockaren Coconut Pete driver en sex-, sprit- och drogindränkt resort för partyglada ungdomar. Således ett utmärkt habitat för en seriemördare enligt slasherfilmens konventioner och när vederbörande väl börjar göra sig påmind är det upp till den likaledes njutningslystna och alltmer decimerade personalstyrkan att lösa mysteriet, som möjligen har något att göra med en av Coconut Petes bokstavligen bortglömda sånger. Allehanda upptåg och rader av puerila sexskämt tar vid, varvade med åtminstone halvhjärtat seriösa om än sällan inspirerade mördarsekvenser. Vissa satiriska inslag dyker också upp, även om filmen vältrar sig väl mycket i bikinis och nakna kvinnobröst för att riktigt övertyga i förmodade ansatser att driva med sexism och homofobi.

Den som vid det här laget misstänker att Club Dread är ett slöseri med tid har säkert rätt. Tycker man å andra sidan att det hela trots allt låter som ett rimligt tidsfördriv kan det ligga en del i det också. Har man smak för såväl gravt osofistikerade komedier som slasherfilmer är Club Dread knappast något oävet hopkok. Vid sidan av Paxtons älskvärde om än snarstuckna nöjeshippie sticker även den pompöse tennistränaren Putman ut och dialogen röjer här och var drag av viss elegans. På det hela taget är dock filmen i sina bästa stunder fantastiskt dum, vilket inte ska ses som något förklenande. Club Dread lever sannolikt upp till sina ambitioner, vilket sannerligen inte är oss alla förunnat.

Som synes kan jag knappast rekommendera denna film utan betydande reservationer. Skulle jag om ett tjugotal år eller så välja att se om den igen blir jag dock inte alldeles överraskad.

 

[Rymdhamster]

Så av någon anledning blev jag sugen på att se en av scenerna i Pirates of the Caribbean 5 - dead man tell no tales. Så jag laddade DVD och skippade fram till rätt scen (den där Sallazar berättar om sitt möte med den unge Jack Sparrow), och jag fastnade... faktum är att från den punkten och frammåt tyckte jag att det var en rätt bra film.

Man missar så klar all karaktärspresentation (förutom just Sallazar), men den hade jag ju redan koll på. Men från den punkten framåt är det ganska mycket ös, coola scener (jag älskar de odöda hajarna), en del stämningsfulla scener och mest bara kul. Jack Sparrow har ingen jättestor roll utan får mest vara en comic sidekick som i första filmen, som det ska vara. Barbossa får vara Barbossa vilket alltid är bra.

Vid något tillfälle ska jag se om filmen från början och se om jag kan lista ut exakt var den övergår från att vara jättedålig till att vara rätt bra. Det är möjligt att den här filmen skulle kunna räddas av en fanedit.

Inget betyg, men spontant känner jag att det nog kan finnas ett visst värde i den här trots allt.

 

[krank]

Jag hade finfrämmat igår och idag, så jag fick tillfälle att se om ett par bra filmer.

Igår kväll såg vi Chronicle, som besöket inte sett tidigare. Tydligen var det så länge sedan jag såg den att min recension bara finns på oldsite, så jag kan inte länka.

Nåja, en film om tre unga grabbar som får superkrafter. Det mest orealistiska är väl kanske att de inte typ OMEDELBART börjar stajla inför sina klasskompisar och så. Sen… Den är från 2012, right? Youtube hade redan funnits ett tag, och var rentav rätt stort. Så varför finns inte tusen klipp med grabbarna?

Jaja. Det är en hyfsat intressant film, i varje fall. Alla tre grabbarna beter sig illa, på det där helt realistiska tonårs-egoism-sättet.

Jag orkar inte göra mer analys än så just nu.

BETYG: 4/5

Idag såg vi om Hellboy. Den hade vi båda sett tidigare, men den tål ju definitivt att ses om. Guillermo del Toro kan sin skit – massvis med praktiska effekter, perfekt casting, allting är heltigenom skitballt. Eller ja, lite trist är det väl att enda kvinnan i BPRD är så enormt tråkig som karaktär.

Jag gillar fortfarande greppet att ah BPRD som hemligt och Hellboy som ett slags tabloidblaske-monster.

Inte heller här orkar jag skriva så mycket mer. Kanske lägger jag ut orden mer nästa gång jag ser om den. För det lär ju hända, liksom. Det här är en skitbra film som jag skulle kunna se om i morgon.

BETYG: 5-/5

 

[Feuflux]

Jag har sett Terminator Salvation.

Det är en actionfilm med mördarrobotar, ingen krånglig plott och en twist som inte var så överraskande.

Stark 2/5

Feufluxs betyg-skala:

Spoiler

5 = eufori-känsla efteråt, "det här var skitbra!" (exempel: A Knight's tale, Inception, Jumanji:Welcome to the jungle)
4 = riktigt bra, "den här kommer jag säkert att se om någon gång i framtiden, kvalitet!" (exempel: The Matrix, Dredd)
3 = kvalitet, men något gjorde att det inte klickade för mig och utan emotionell investering blir det inte högre betyg, "jag vill veta hur det går, men jag bryr mig inte om hur det går för karaktärerna" (exempel: True Grit, The Departed)
2 = godkänt, men inget minnesvärt för framtiden, "helt okej, jag är underhållen för stunden" (exempel: alla actionfilmer utan djup)
1 = min tid är försvunnen och kommer inte tillbaka, "så här i efterhand skulle jag gjort något annat" (exempel: komedier som inte är roliga)
0 = jag avbröt tittandet (exempel: P.S. I love you)

Till skillnad från Krank-skalan så kan en 2:a vara en rekommendation, förutsatt att personen gillar genrén. En 3:a och uppåt kan vara en rekommendation utan att personen gillar genrén.