Rollspel.nu's filmklubb 2020 v39

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v39 2020 – #404 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Ymir]

Jag har sett Unpregnant.

Det är en charmig roadmovie-komedi om två omaka tonårstjejer som måste resa över flera stater för att den ena av dem ska kunna göra abort utan att hennes konservativa föräldrar måste 'godkänna det. Det är ett intressant ämne att göra komedi om, särskilt som den liknande film man först kommer att tänka på är den mästerliga misärporr-rullen 4 månader, 3 veckor och 2 dagar från från 2007, som handlar om en mycket snarlik situation mellan två vänninor i diktaturens Rumänien. Men Unpregnant lyckas ganska bra - det absurda i USAs abortlagar och kulturkonflikterna som präglar dem är en god mylla för satir, och det talar sitt tydliga språk att samma tema alltså var något som hos andra filmskapare förde tankarna till 80-talets Rumänien. Likt de flesta high school-filmer kommer Unpregnant inte gå till filmhistorien, men den är trevlig och lite tänkvärd och väl värd 90something minuter av ens liv.

 

[Ymir]

Jag har också sett The Hunt.

Det här är ännu en take på The Most Dangerous Game, med med några riktigt snyggt orkestrerade mikro-plottwists, och bitvis skön satir. En

Spoiler

decoy protagonist

-grej i början var så extremt smart uppbyggd att bara den i sig fick mig hooked på resten av filmen. Vissa människor hade nog kunnat störa sig på att filmen gör lika mycket narr av PK-vänstern som av fascist-högern, men jag tyckte det var roligt rakt igenom. Jag tror att filmen blir mer underhållande ju mindre man berättar om handlingen, men

Spoiler

essentiellt kretsar ståryn runt en bunte eko-conscious, svinrika progressives som bestämmer sig för att ha en jakttortyrmordorgie på basket of deplorables-conservative white trash från underklassen.

Det finns dock ett par twistar på den premissen... The Hunt är inte lika bra som Unpregnant, men hantverket i filmen är imponerande, och slutkonfrontationen är en av de bästa jag sett på länge.

 

[Ymir]

Jag har också sett Swallow.

Swallow handlar om en troféfru som vaknar upp till hur miserabelt hennes liv egentligen är. När hon blir gravid drabbas hon av pika, ett konstigt syndrom som gör att hon känner sig manad att äta konstiga och farliga grejer. Hela filmen är essentiellt en karaktärsstudie av den här kvinnan, och hur hon motvilligt måste konfrontera sitt förflutna för att kunna bli hel. Det är ett extremt bra kvinnoporträtt och en djupt feministisk story, med väldigt unika och intressanta scener av maktlöshet och empowerment. När jag insåg att den var skriven och regisserad av en man häpnade jag faktiskt lite. Fotot är också fantastiskt, och Hayley Bennet gör sitt livs roll. En av 2020s bästa filmer.

 

[Ymir]

Sist men inte minst har jag sett The Nightingale.

The Nightingale är en av flera unika takes på rape and revenge-genren som producerats på senare år av kvinnliga regissörer. Den är också den bästa av dessa. Berättelsen kretsar runt straffkolonin i Van Diemens land (Tasmanien) på tidigt 1800-tal, och de groteska övergrepp som ägde rum där mot framförallt aboriginer samt irländska straffångar. Aisling Francosi spelar Clare, en fånge med vacker sångröst som är maktlöst i systemet och får sitt frigivningsbevis konstant uppskjutet av en löjtnant som utnyttjar henne. Clare får ett psykbryt efter en grotesk våldshandling mot hennes familj och teamar upp med den mycket skeptiske aboriginske spejaren Mangana för att ta hämnd. Genom Clares ögon som kvinna och Manganas ögon som aborigin utforskas två olika subalterna identiteter,men relationen dem emellan är till att börja med fylld av rasism (från hennes sida) och tvivel och rädsla (från hans). Kan deras gemensamma erfarenheter av förtryck trots detta hjälpa dem att trotsa systemet som omger dem? The Nightingale utforskar en era av kolonialismen som nästan aldrig fått synas på vita duken, och gör det genom fantastiskt naturfoto, övertygande kostymer och ett tajt och historiskt korrekt manus med trovärdiga, inbäddade karaktärsporträtt. Man hade kunnat hävda att skurkarna nästan är lite överdrivet sviniga, men jag tycker det funkar i den gotiska stämning filmen anspelar på och den exploitation-genre den trots allt dekonstruerar. Ett unikt element med The Nightingales take på rape and revenge, även jämfört med andra genuint bra filmer i genren tex just Revenge, är hur den ifrågasätter om våld mot våld faktiskt är svaret.

Spoiler

I slutet har Clare inga andra vapen att ta till än sin sång.

The Nightingale är en av årtiondets bästa filmer, ett mästerverk.

 

[Mundo]

Jag såg Mulan-filmen. Den var sämre än sämst och alla borde skämmas.

1 av 5.

 

[Ymir]

fuck it, vi tar en till, eftersom jag ändå namedroppade den.

Revenge är en färgsprakande, bloddrypande, postmodern dekonstruktion av rape and revenge-genren, av en kvinnlig manusförfattare och regissör. Den har ett högt stiliserat berättar- och bildspråk där lolita likt en bloddränkt Fenixfågel återföds som en halvnaken mordmaskin. Bildspråket påminner närmast om Mad Max Fury Road, fullt av insekter, blod och febrig hetta, och håller en trollbunden från början till slut, men det finns också genuint smarta grepp i själva ståryn. Huvudpersonen, Jen, är nämligen troféflickvän åt en rik douche, och tillsammans har de åkt på retreat till hans stuga ute i öknen. Men hans två douchebag-vänner som han ska på jakttripp med anländer för tidigt, och snart följer en orgie av ooglande på Jens heta, unga kropp - som hon delvis uppskattar och uppmuntrar. Men det verkliga övergreppet som blir katalysator för berättelsen och Jens återfödelse är inte våldtäkten hon utsätts för, utan ett enormt svek som följer på det, vilket kändes otroligt smart och aktuellt under #Metoo-eran då filmen debuterade. Det som följer är en smart, tight, solbadad katt- och råttalek med ett genialt kameraarbete som hela tiden bollar Jen mellan desperat underläge och tillfälliga fördelaktiga positioner. Revenge är en jättebra film, förmodligen det bästa i hela sin genre efter The Nightingale.

Det finns åtskilliga triqs i Neotech Edge som bygger rakt av på Revenge, tex "Bloody Beautiful" och "Amerikansk sjukvård".

 

[Henke]

Den här veckan har jag (eftersom jag varit hemma med förkylning) hunnit se:

Last Days som är en skildring av Kurt Cobains sista dagar i livet regisserad av Gus Van Sant. Har egentligen inte så mycket att säga om filmen mer än att den känns långsam, intetsägande och totalt meningslös.

Little Manhattan är en mysig NYC-romcom om 10-åriga Gabe som har en megacrusch på 11-åriga Rosemary. Härlig dialog, bra soundtrack och bra skådespel från några för mig helt okända kids. Det här skulle så lätt kunna varit helt töntigt och värdelöst, men det här blir faktiskt precis tvärtom.

Look Both Ways är ett något skruvat drama som följer fyra personers liv efter en tragisk olycka. Det här kändes ganska intetsägande och i efterhand kommer jag nästan inte ihåg något alls förutom kuriosan att en av huvudpersonerna (som förövrigt spelades av regissören Sarah Watt´s man) blir diagnostiserad med cancer i filmen, och att Sarah Watt själv blev diagnosticerad med cancer under efterproduktionen av filmen. Protagonisten i filmen överlevde, till skillnad från Watt.

Manderlay är von Triers sequel till det prisade dramat Dogville men där protagonisten Grace (Nicole Kidman) istället spelas av den mer eller mindre okända Bryce Dallas Howard. Filmen handlar om ett plantage i sydstaterna på 30-talet (som Grace får ärva) och hennes relation till plantagets slavar. Vid det här laget har jag tröttnat lite på de uppritade byggnaderna på golvet och von Triers bisarra historia så jag känner egentligen inte att den berör... alls.

La Marche de l'empereur är en dokumentär om pingviner på sydpolen och deras livscykel men också livsöden. Dokumentären bjuder på vackra miljöer och dessa något udda fåglar (pun intended). Jag vet inte om jag riktigt gillar berättarröstens "låtsasprat" mellan pinvingerna, för det känns lite knäppt, men i övrigt så är den klart sevärd.

Me and You and Everyone We Know är en dramakomedi om en konstnär som träffar en skoförsäljare som nyligen separerat från sin fru samt några sidospår kring andra personer som bor i samma kvarter. Har lite svårt att förklara berättelsen, men jag tycker helt klart den har sina poänger och en del roliga situationer.

The Social Dilemma är veckans sista och klart mest intressanta film. Det här är en skrämmande dramadokumentär om de stora techjättarna (Facebook, Google, Instagram etc) och hur de genom att samla information om oss genom de bilder och den information vi lämnar ifrån oss till sist vet mer om oss än vi själva och som i bästa fall utnyttjas för att driva in sanslösa intäkter, och i värsta fall polariserar hela befolkningar och på sikt kanske driver fram inbördeskrig. Personligen blev jag så påverkad av det här att jag bytte bort Google som standard-sökmotor (till Qwant som filmen rekommenderar) och tog bort notifieringsfunktionen på min Facebook. Självklart är det här (precis som många andra dokumentärer) tillspetsat och vinklat för att skapa debatt, men man pekar ändå på något ganska allvarligt som behöver lyftas och diskuteras.

 

[Bolongo]

Har egentligen inte så mycket att säga om filmen mer än att den känns långsam, intetsägande och totalt meningslös.

Allt du behövde säga var "Gus Van Sant"...

 

[Henke]

Allt du behövde säga var "Gus Van Sant"...

Ja Och nej. Mycket av det jag sett från honom har varit sådär (detta är nog den sämsta filmen hittills) men han har även regisserad Good Will Hunting. Elephant tyckte jag också var bra. Även Finding Forrester och Drugstore Cowboy var ju hyfsade. Nåja... Last days - not so much

 

[Bolongo]

Elephant tyckte jag också var bra.

Elephant är en av de få filmer som gjort mig arg när jag satt i biosalongen. Inte nog med att den var långsam, intetsägande och totalt meningslös. Den utnyttjade dessutom en väldigt aktuell tragedi för att ge ett falskt sken av gravitas. Fy fan.

Men, smaken är som baken.

 

[krank]

För ett par veckor sedan såg jag den första filmen i serien, och nu har jag sett Håkan Bråkan 2: Vägbråkan.

(För att det ska gå att söka efter den här recensionen senare är alltså den riktiga titeln "Mad Max: The Road Warrior")

Det är en obestämd mängd tid sedan förra filmen, och har postapokalypsen nått en ny nivå – det är fortfarande mer jordig ökenvildmark än sand, men vi har absolut nått den punkt där man kastar kostymen och köper den där gimpdräkten man alltid velat ha och sätter spikar och plogar på skrotbilen och börjar köra runt på heltid. Eller klä sig i den där sköna gröna kroppsstrumpan man hittills reserverat för när man sitter och slötittar på TV hemma i ensamheten på söndagarna, och sätter sig i sin gyrokopter och slutar borsta tänderna. Läderbögar på motorcyklar, med armborst fastsatta på underarmarna, regerar vägarna. Otämjda voiceovers drar runt i jakt på tittare att berätta postapokalypsens backstory för.

Så, jag gillade den här filmen. Jag gillar nog framför allt att Max aldrig riktigt har något change of heart. Det här är inte filmen om Max' redemption, genom hela filmen gör han bara det han måste, det han tvingas till. Han blir aldrig någon champion, han fortsätter bara vara ett skuldtyngt rövhål som helst slipper ha med folk att göra.

Storyn, i den mån det finns en, kretsar kring ett raffinaderi som belägras av en ond svensk i BDSM-gear och hockeymask, och hans apokalypsgäng. De vill åt bränslet. Folket som bor där har en del krigare bland sig men mest är det vanligt folk. Max kastas in i smeten eftersom han vill ha bränsle till sin kärra. Det är en rätt klassisk story.

What else… Jo, jag noterade det redan under första filmen men skrev inget om det då, men nu när jag ser film 1 och 2 igen så slås jag av hur mycket i Fury Road som kommer härifrån. I förra filmen hade vi folk som hoppade pinne ombord på en tankbil; den här gången hade vi folk som monterats längst fram på bilar i stående position. Sånt gillar jag, små visuella referenser som knyter ihop och säger att det här är en och samma värld.

BETYG: 4/5

Nästa vecka ska jag försöka se Knäppe Ragnar: Bortom Åskbollen, men vi får väl se hur det blir.


EDIT: Det är jäkla synd om Max att det är samma ben som blir skadat i den här filmen som i första. Jädra oflyt.