Rollspel.nu's filmklubb 2020 v40

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v40 2020 – #405 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Henke]

Råkade springa på 10 (Blåst på konfekten) från 1979 med Dudley Moore, Bo Derek och Julie Andrews.

Jag visste redan på imdb-betyget att det här troligtvis var rätt dåligt. Det är tramsigt, det är naket, det är gubbsjukt och inte inte bra alls.

 

[Henke]

Jag har också sett den omdiskuterade dokumentären Estonia - fyndet som ändrar allt från 2020.

Som de flesta av oss säkert vet så är beskrivningen "dokumentär" inte nödvändigtvis synonymt med sanning. I det är fallet så innebär det dock en ganska väl underbyggd serie intervjuer med överlevare, efterlevande familjemedlemmar, dykare, experter, visualiseringar etc. som sammantaget leder fram till en egen expedition med dykarrobot vilken lyckas dokumentera hittills okända hål på över 1x4 meter vid fartygets vattenlinje.

För vissa betyder de här fynden ingenting. För andra betyder det allt. Oavsett vad man har för ståndpunkt kring mörkläggning och konspirationsteorier kopplat till Estoniakatastrofen så tycker jag det här är en intressant berättelse som berättar en alternativ historia till den som haverikommissionen en gång i tiden lade fram.

 

[krank]

Jag har nu sett Knäppe Karlsson: Det Våras för Åskbollen. Och därmed är jag klar med min bluraybox – jag får fundera lite på om det är dags att komplettera med Förbaskade Filip: Arga Gatan sen, eller om jag ser något annat.

(För att det ska gå att söka efter den här recensionen senare är alltså den riktiga titeln "Mad Max: Beyond Thunderdome")

I alla fall.

Den här filmen har en massa bra grejer, och nästan alla är i den första halvan av filmen. Bra musik, till exempel. Bra scenografi. Bra kostymer. En riktigt schysst Star Wars cantina-känsla i staden Bartertown, dit Max åker för att få tillbaka sin kärra. (Det är förresten ganska förvirrande att piloten som snodde den spelas av samma person som spelade piloten i förra filmen. Eftersom det tydligen inte är samma karaktär?) Överlag gillar jag skarpt det här med oerhört plottriga settings, med en massa detaljer och bråte som får det hela att kännas levande och lived-in. Bartertown är överlag rätt awesome.

Jag gillar att språket förändrats. Det är nu så länge sedan vi hade en civilisation att orden börjat få nya betydelser, gamla begrepp görs om och nya uppstår.

Jag tycker också att de flesta i filmen gör ett helt dugligt jobb som skådespelare.

Sedan… Sedan kommer barnen. Den första halvan av filmen är igenkännbart Mad Max, samma sorts känsla som i de första två. Livet är brutalt och hårt, folk går runt i BDSM-kläder och har byggt konstiga bilar nu när apokalypsen hänt och ingen kan tvinga en att följa samhällsnormerna ännu. Max är en duktig krigare, ofta brutal men inte utan hjärta när det kommer till kritan.

Sedan degenererar filmen till något slags tam familjevänlig hollywoodsk äventyrsfilm. Jag associerade till Hook, som kom några år senare. Jag tycker inte det funkar. Hela segmentet med barnen gör att ingenting funkar längre. Inget känns farligt eller spännande. Barnen är störiga och dumma och ivägen. Jag vet att de inte rår för det. Men faktum kvarstår.

Jag är oerhört kluven här. 3+ eller 4-? Kan jag rekommendera den här filmen? Med tveksamhet ja. Under förutsättning att man står ut med barn på film och vill se lite schysst kostym och scenografi. Och antingen är sugen på lite tam hollywood-äventyrsfilm eller åtminstone inte har så mycket emot det.

BETYG: 4-

 

[Skarpskytten]

Jag har sett Kung Fu Panda (två gånger), Kung Fu Panda 2 (två gånger) och Kung Fu Panda 3 (två gånger). Vi talar alltså om animerade filmer som följer pandan Poos öden och äventyr i ett Fantasykina.

Det här är tre riktigt bra filmer, med en bra mix av humor, action och allvar. Humorn är en bra blandning av socialt obekväma situationer och fysisk slapstick. Actionen är Kung Fu, det är mycket flyga och poser och sparkar. Allvaret handlar om att hitta sig själv, få svar på vem man är, kryddat med lite lagom pop-österländsk vishet och mystik. Det är full fart, det är roligt och de dramaturgiska kurvorna är nära på perfekta. Karaktärerna är tydligt utmejslade och till och med skurkarna har lite djup - de är inte onda bara för att, utan deras handlingar känns mänskliga och rimliga utifrån varifrån de kommer. De tre filmerna bildar dessutom tillsammans en sammanhängande berättelse, där Poo och därmed insatserna i filmerna stegras gradvis - Poo levlar helt enkelt. Värt att framhålla också är att filmerna inte blir sämre och sämre - ettan är kanske lite vassare än de två andra, men de håller i stort samma klass (alla har 80-något procent på Rotten Tomatoes).

Enda direkta svagheten är att alla tre filmerna har en rätt hårdhänt twist på slutet som inte planteras eller annonseras tidigare. Det är rätt klumpigt, och det hade dessutom gått att lösa med rätt små ingrepp i alla tre filmer.

Vi talar självklart inte om stor filmkonst här, men de här tre filmerna är Hollywood (megakommersiell amerikansk film) när det är som bäst.

 

[Dr_Dängrot]

Jag har gått in i en Stephen King period och valet av film föll på Dr Sleep.

Vi får följa Danny den lille pojken ifrån the Shining typ 30- 40 år senare i vuxen ålder där han flyttat till New Hampshire bearbetar traumat efter vad som skedde på the overlook genom att precis som sin galne far hänfalla åt alkoholism , Danny använder även the Shining för att hjälpa äldre personer som är inne på livets slutskede att få frid och fungerar som nån sorts övernaturlig paliativ sjuksköterska och därav namnet Dr Sleep .

Det pågår även en plot där en kvinna vid namn Rose the hat leder nån sorts demonisk kult med mörker magiker som livnär sig på barn som har förmågan (the Shining). Rose och gänget torterar barnen och sedan festar dom loss på nån sorts ånga som lämnar barnens kroppar och förlänger deras liv .

En dag mitt i allt får Danny kontakt med med Abra Stone en ung flicka som har förmågan och dessa två blir sedan varse Rose och hennes mördarkult och tillsammans måste de konfrontera Rose .


Vad skall man säga om Dr Sleep , det känns som the Shining är en grav som inte skulle öppnats och att Dr Sleep är en uppföljare som entligen aldrig skulle ha sett dagens ljus ,där Kubricks the shining var klockren så känns Dr Sleep bara blaha .

Betyg 2/5

Filmen sågs igår men recensionen är skriven idag och igår var det fortfarande vecka 40