Rollspel.nu's filmklubb 2020 v49

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v49 2020 – #414 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Khan]

Ikväll ska jag se om Spiderman: into the Spider-verse. Den kan inte vara lika bra som jag minns.

 

[Tant Ragnar]

Ikväll ska jag se om Spiderman: into the Spider-verse. Den kan inte vara lika bra som jag minns.

Jag såg om den för ett tag sedan. Den var bättre än jag mindes!

 

[Khan]

Ikväll ska jag se om Spiderman: into the Spider-verse. Den kan inte vara lika bra som jag minns.

Jo.

Det var den.






Bästa superhjältefilmen jag sett.

5/5

 

[krank]

I dessa coronatider tänkte jag att det var lämpligt att se The Mask. Den med Jim Carrey från 1994.

Vissa delar har åldrats väldigt bra. Rent tekniskt kändes det här inte som en gammal film – klippningen är rapp, tempot högt och kombinationen av CGI och praktiska effekter funkar rätt bra. CGIn är visserligen väldigt uppenbart från '94, men eftersom den ändå mest används för cartoony grejer och eftersom den dessutom är mästerligt trackad och smälter bra ihop med det fysiska så funkar det ändå påtagligt bra. Och Jim Carrey 1994 var helt rätt person att spela The Mask också; hans gummiartade fysiska manér och överdrivna clownerier passar som hand i handske. På det hela taget är detta ett väldigt genuint kompetent hantverk både visuellt, musikaliskt, skådespelarmässigt etc.

Det är också lite charmigt att se liksom serietidnings-filmatiseringar innan formen solidifierades. Det här är experimentellt, spännande – filmen vet inte riktigt om den ska ha en ganska jordnära och märkligt tidlös känsla med typ 30-talsgangsters sida vid sida med 80-talsditon, jazzklubbar och 90-talsdatorer – eller om den ska vara wacky bizarro. Eller snarare – den flackar fram och tillbaka på ett sätt jag tycker fungerar ganska bra, både rent filmiskt men också för att förstärka de poänger filmen är ute efter att göra.

Jag var väl typ 12-13 när den här filmen kom och den satte sig som en smäck i mitt unga huvud, och än idag dyker oneliners och scener ur den upp i huvudet på mig i olika situationer. Så det är möjligt att jag inte är helt neutral här.


Men, okej. Det finns en del saker som inte åldrats så bra. Alls. Hur jävla rapey The Mask är till exempel. Hur äcklig Stanley Ipkiss och hans kompis är redan från början. Begreppet "nice guys finish last". Hur de kvinnliga karaktärerna mest finns till för att vara attraktiva för huvudpersonen. Överlag synen på kvinnor, skulle jag säga. Hur äckligt kameran Michael Bay-sveper över Cameron Diaz' tuttar.

På det hela taget blir det här en film jag har kluvna känslor inför. På en teknisk nivå tycker jag att den är fantastisk, framför allt för sin tid och givet mängden CGI. Men det är definitivt en film jag skulle utfärda en liten varning för. Jag kan rekommendera den, men med en caveat om att man nog inte ska förvänta sig att kunna se huvudpersonen som riktigt en så schysst och mysig protagonist som det nog var tänkt som från början. Det blir en liten asterisk på betyget, helt enkelt.

BETYG: 4*/5

 

[Dr_Dängrot]

I dessa coronatider tänkte jag att det var lämpligt att se The Mask. Den med Jim Carrey från 1994.

Vissa delar har åldrats väldigt bra. Rent tekniskt kändes det här inte som en gammal film – klippningen är rapp, tempot högt och kombinationen av CGI och praktiska effekter funkar rätt bra. CGIn är visserligen väldigt uppenbart från '94, men eftersom den ändå mest används för cartoony grejer och eftersom den dessutom är mästerligt trackad och smälter bra ihop med det fysiska så funkar det ändå påtagligt bra. Och Jim Carrey 1994 var helt rätt person att spela The Mask också; hans gummiartade fysiska manér och överdrivna clownerier passar som hand i handske. På det hela taget är detta ett väldigt genuint kompetent hantverk både visuellt, musikaliskt, skådespelarmässigt etc.

Det är också lite charmigt att se liksom serietidnings-filmatiseringar innan formen solidifierades. Det här är experimentellt, spännande – filmen vet inte riktigt om den ska ha en ganska jordnära och märkligt tidlös känsla med typ 30-talsgangsters sida vid sida med 80-talsditon, jazzklubbar och 90-talsdatorer – eller om den ska vara wacky bizarro. Eller snarare – den flackar fram och tillbaka på ett sätt jag tycker fungerar ganska bra, både rent filmiskt men också för att förstärka de poänger filmen är ute efter att göra.

Jag var väl typ 12-13 när den här filmen kom och den satte sig som en smäck i mitt unga huvud, och än idag dyker oneliners och scener ur den upp i huvudet på mig i olika situationer. Så det är möjligt att jag inte är helt neutral här.


Men, okej. Det finns en del saker som inte åldrats så bra. Alls. Hur jävla rapey The Mask är till exempel. Hur äcklig Stanley Ipkiss och hans kompis är redan från början. Begreppet "nice guys finish last". Hur de kvinnliga karaktärerna mest finns till för att vara attraktiva för huvudpersonen. Överlag synen på kvinnor, skulle jag säga. Hur äckligt kameran Michael Bay-sveper över Cameron Diaz' tuttar.

På det hela taget blir det här en film jag har kluvna känslor inför. På en teknisk nivå tycker jag att den är fantastisk, framför allt för sin tid och givet mängden CGI. Men det är definitivt en film jag skulle utfärda en liten varning för. Jag kan rekommendera den, men med en caveat om att man nog inte ska förvänta sig att kunna se huvudpersonen som riktigt en så schysst och mysig protagonist som det nog var tänkt som från början. Det blir en liten asterisk på betyget, helt enkelt.

BETYG: 4*/5

En fråga, hur tycker du Jim carreys over the top humor fungerar idag som vuxen ? En big grief jag har med Jim Carrey och tex Adam Sandler ,Sascha Baron Cohen och likande skådisar är att jag tycker inte deras humor håller längre när jag blivit äldre . När jag var ung så var Jim Carrey freaking awsome och Ace Ventura fick mig att gapskratta samma med Adam Sandler och the waterboy. Jag såg om dun&dummare för ett tag sedan men tyckte bara att den var så smärtsamt pinsamm och carreys over the top överagerande och fysiska humor tilltalade mig alls som det gjorde när jag var i tonåren .

 

[krank]

En fråga, hur tycker du Jim carreys over the top humor fungerar idag som vuxen ? En big grief jag har med Jim Carrey och tex Adam Sandler ,Sascha Baron Cohen och likande skådisar är att jag tycker inte deras humor håller längre när jag blivit äldre . När jag var ung så var Jim Carrey freaking awsome och Ace Ventura fick mig att gapskratta samma med Adam Sandler och the waterboy. Jag såg om dun&dummare för ett tag sedan men tyckte bara att den var så smärtsamt pinsamm och carreys over the top överagerande och fysiska humor tilltalade mig alls som det gjorde när jag var i tonåren .

Jag har pendlat. När jag var liten gillade jag Carrey och för all del Sandler, men Baron Cohen har alltid varit för pinsam för mig. Och en del av Carreys grejer jag alltid varit för pinsamma för mig; än idag har jag inte klarat av att ta mig igenom Dum & Dummare till exempel.

Under en period blev det värre och jag gillade ingen av dem. För pinsamt, för töntigt.

Nu börjar jag komma in i en period där mitt motstånd mot pinsamheter börjar minska; jag får inte längre lika stort ångestpåslag. Och när det gäller rena töntigheter har jag egentligen inte så mycket emot dem alls, typ Carreys fysiska skådespeleri och allmänna överdrifter.

Jag har inte sett Ace Ventura på många år, men jag funderar på att göra det bara för att se hur den känns. Jag misstänker att det blir som med The Mask – den ganska starkt transfoba twisten har väl knappast åldrats med speciellt mycket värdighet tänker jag mig.

Sedan har jag ju de senaste åren också aktivt arbetet för att börja tycka bättre om saker, och sluta tycka illa om saker i onödan… Det är mycket roligare att tycka om saker än att tycka illa om dem, så att säga.

 

[krank]

Jag passade på att se Tenet igår och idag. Jag började igår, men Questen fick slut på batteri…

Hur som helst. Schysst spion-action med en lite skojjig gimmick med inte-riktigt-tidsresor. Gimmicken är tillräckligt egen för att ha existensberättigande och tillräckligt väl uttänkt för att det ska gå att sitta och gissa sig till saker baserat på de regler som förklarats. Däremot är det kanske inte den mest förvånande filmen som finns; att det var protagonisten som var de två soldaterna vid konst-valvet kunde man ju räkna ut med röven.

Det finns ett par saker som aldrig riktigt förklarades – de saker jag spontant kommer på är:

Spoiler

• Vem som räddade protagonisten i början – jag var helt övertygad om att det skulle visa sig också vara han själv.
• Vilken roll artefakten spelade där i början – för det var ju också en del av Algoritmen, right?
• Precis innan de genomför kuppen mot Sators Oslo-ställe så pratar protagonisten i en scen om nånting nånting mitten av Pentagon. Jag hajjade aldrig vad det handlade om.

I alla fall. En rätt tillfredsställande film som jag kan rekommendera. Den var inte liksom mindblowing eller så, men alla tidsresefilmer kan inte vara Primer.

BETYG: 4/5