Rollspel.nu's filmklubb 2021 v2

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v2 2021 – #420 sedan starten (hö hö).

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[DeBracy]

Jag har sett Mad Max: Fury Road. Jag trodde ett tag att det var första gången jag såg om den, men jag närvarade ju faktiskt vid den här tittningen 2016. Skyller på konventskoma, för det av precis efter GothCon.

Anyways. Fortfarande ganska blown away av att så himla många detaljer sitter som en smäck och att Furiosa är så jävla amazing, osv.

Det är en fyra eller en femma på den krankiska skalan. Kanske femman då, för jag orkar inte klaga på nåt.

 

[Dr_Dängrot]

Sett Hannibal ifrån 2001 med sir Anthony Hopkins i huvudrollen som Hannibal the cannibal.

Tror inte filmens plot behöver någon direkt genomgång .

Filmen saknar det som när lammen tystnar hade och även om skådespelarna gör en superb insats så kommer som sagt filmen aldrig riktigt upp i samma klass som när lammen tystnar .

3/5

 

[krank]

Alright, jag fortsätter beta av filmer från min 3d-bluraylista:

Spoiler

• Blade Runner 2049
• Fantastic Beasts and Where to Find Them
• Ghostbusters (2016)
• Jumanji: Walcome to the Jungle
• Jurassic Park
• Jurassic World
• LEGO Movie
• LEGO Movie: The Second Part
• The Mummy
• Passengers
• Rampage
• Ready Player One
• Spider-Man: Far from Home
• Star Wars: The Rise of Skywalker
• Superman v Batman: Dawn of Justice Ultimate Edition
• Teenage Mutant Ninja Turtles
• Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows
• Wonder Woman

Den här veckan såg jag om Spider-Man: Far From Home.

Jag såg den först på bio. Och sen igen, samma vecka, på bio, tydligen.

Det här är en sån film som jag glömmer bort hur genuint jäkla solitt skitbra den är. Herregud. Högt tempo, maffig och snygg action, rolig humor, intressanta bifigurer och skurkar.

Jag vet inte om jag kan tillägga så mycket till det jag skrev då egentligen. Jag gillade verkligen Zendaya som MJ, och jag tycker att Jake Gyllenhaal gör ett fantastiskt jobb med att sälja in Mysterio, som alltså ärligt, på riktigt, verkar så genomgående sympatisk fram till dess att masken faller. Ärligt, om jag inte redan vetat att han är en spiderman-skurk… Jag gillar generellt att han och hans crew nånstans faktiskt har legitima grievances, att de har en poäng. Och att han faktiskt på riktigt verkar gilla Peter och tycka att det är synd att han måste mörda honom..

Specialeffekterna kring Mysterio är verkligen awesome, och återspeglar originalmaterialet riktigt bra.

Jag är nu återigen ordentligt pumpad inför att se vad som ska hända framöver i MCU.

BETYG: 5/5

 

[Henke]

Jag har sett Leave No Trace från 2018 av regissören Debra Granik.
Filmen handlar om veteranen Will (Ben Foster) och hans tonårsdotter Tom (Thomasin McKenzie) som pga Will´s svårigheter att anpassa sig till samhället (troligt pga post-traumatisk stress) lever som enstöringar i skogen. Efter att ha blivit omhändertagna av myndigheterna tvingas de försöka anpassa till samhället.
Det här kanske låter trist, men interaktionen mellan far och dotter, tystnaden och bildspråket är intressant. Jag läste på IMDB´s trivia att Granik och Foster tog bort närmare hälften av filmens dialog för att göra filmen mer realistisk.

Ett välspelat och lite annorlunda drama som jag rekommenderar.

 

[DeBracy]

Jag såg musikalfilmen The Prom igår. Den går ut på att några självcentrerade typer med vacklande Broadway-karriärer åker iväg för att stötta en småstads enda (?) öppna lesbiska tonåring i hopp om bra PR. Meryl Streep, James Corden, Nicole Kidman, that guy som gör Matthews röst i Big Mouth …

Det är glittrig och snällt och filmen spelar i princip mot öppet mål, men DAMNIT: jänkarna kan det här med sentimentalitet. På samma vis som en massa sportfilmer alltid lyckas suga in mig så gick jag på det här också.

Vill du ha glittrig, lättsam feelgood med sång och stjärnor som blir lite gråtmilda? Då är det en krankisk 4:a.
Är du okej med glittrig, lättsam feelgood med sång och stjärnor som blir lite gråtmilda? Då är det en krankisk 3:a.
Om du inte har något intresse för glittrig, lättsam feelgood med sång och stjärnor som blir lite gråtmilda så kan du gott hoppa över den, för det är liksom vad den består av.

 

[Rickard]

Welcome to Marwen
2018

Jag fortsätter min svit med att beta av Netflix-filmer från min "att se"-lista. För att undfly verkligheten bygger Mark Hogancamp en alternativ verklighet i form av en dockstad, där han placerar folk i hans verkliga liv, däribland han själv i hjälteformat. Det här är en film som handlar mer om att få ta del av någons liv, mycket vad östasiatiska filmer brukar kretsa kring. Jag visste inte vad jag skulle få när jag började kolla på filmen och jag vet faktiskt inte vad jag fick när jag kollat klart på den. På ett hörn svischar en referens till Tillbaka till framtiden, eftersom det är Robert Zemeckis som sitter i regissörsstolen.

Ska sägas att filmen är baserad på en verklig person. Det finns faktiskt en Mark Hogancamp på riktigt. Den här filmen kommer att försvinna från Netflix 13:e februari (2021) så passa på medan du har chansen, för filmen är riktigt skön (på någon punkt).

BETYG: 4/5

 

[Rickard]

En kvinna bland män
2018

Felicity Jones ... trodde jag alltid var namnet på en noir-detektiv tills jag insåg att det faktiskt var en skådespelare. Hade hon nu inte varit så känd så hade jag döpt någon person i Trail of Cthulhu eller Nerver av stål till det. I alla fall...

USA:s domstolar har slagit igenom prejudikat som gör att kvinnan lyder under andra lagar än mannen. Detta är historien om Ruth Ginsburg där hon under 70-talet kämpade sig igenom Harvard med barn och sjuk man, utan att få någon advokatjobb efter avklarat studierna som kursetta. Detta är historien om hennes första rättsfall.

Naturligtvis är detta baserat på en verklig historia som visar hur jäkla bad ass Ginsburg var och efter att ha sett filmen känner jag det tillhör allmänbildningen att veta vem hon var (för hon dog 2010). Naturligtvis tycker jag därför att denna film är riktigt skön (på någon punkt).

BETYG: 4/5

 

[Rickard]

Sju minuter efter midnatt
2016

Liam Neeson återvänder i sin roll från Taken där han nu har satt iväg för att jaga efter ... en pojke ... och tvinga honom lyssna på tre historier samtidigt som han vill att pojken berättar en historia tillbaka. Ja, just det. Liam Neeson spelar ett träd.

Sju minuter efter midnatt har samma vibbar som Till vildingarnas land, Bron till Terabitia, Den oändliga historien och, på ett visst sätt, den underbart underbara filmen Neverland. Historierna porträtteras med vackra akvarellanimationer och jag måste säga att Neeson har en väldigt bra berättarröst. Själva huvudhistorien är engagerande och mina ögon blev även fuktiga. Jag önskar att jag hade sett den här filmen när jag var tonåring, men jag uppskattade den även idag som 40-åring.

Jag måste säga att svenska titeln är mycket mer träffande än engelska The Monster Calls och bidrog till att jag tyckte att filmen var mycket skön (på någon punkt).

BETYG: 4/5

 

[Henke]

Jag har lång om länge tagit mig tid att se Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi från 2017
Filmen fortsätter där föregående filmen (The Force Awakens) slutar och följer Rey i hennes möte och träning med den åldrade Luke Skywalker. Parallellt fortsätter First Orders och Snokes jakt på rebellerna.
Det här är en hyffsad rymdaction även för mig som inte är så fascinerad av genren, men jag jag tycker samtidigt att något skaver. Seriösa situationer blandas vilt med skämtsamheter och varelser som närmast verkar hämtade ur mupparna. Hopp mellan scener känns ibland onödigt stressade eller onödiga och man känner överhuvudtaget inte att man investerar känslomässigt i någon av protagonisterna. Ibland känns filmen nästan som en parodi på de klassiska filmerna.

Nu var det väldigt längesedan jag såg 4:an, 5:an och 6:an, så jag minns inte riktigt hur blandningen av drama och komedi såg ut där, men de skapade engagemang och huvudfokuset var ändå en dramatisk berättelse. I The Last Jedi (och förmodligen de flesta andra filmer efter Return of the Jedi) så känns den berättelsen underordnad.

 

[Daniel]

Kul sammanträffande, för igårkväll såg även jag The Last Jedi, för första gången sedan biopremiären 2017. Jag vet ju att den var grovt kritiserad av högljudda enklaver inom fan-kulturen, men av ren självbevarelsedrift valde jag att inte hänga med i just varför den skulle vara så upprörande. Det är alltid roligare att tycka saker var helt okej eller i sämsta fall en axelryckning än att aktivt hata dem. Då, på biopremiären, tyckte jag det var helt godkänd popcornunderhållning. Publiken skrattade gott åt humorn och då dras man ju oftast kollektivt med i skrattet. Men överlag var jag besviken på att de tre filmerna var så tydliga efterhärmningar av originaltrilogin, eller "soft reboots" som jag tror det kallas, vilket jag tyckte var ganska menlöst och ett tröttsamt symtom på filmindustrins beröringsskräck för nya berättelser.

Men när jag nu såg om The Force Awakens och The Last Jedi, några år senare, kände jag mig helt tillfreds med att historien upprepar sig och att filmerna väldigt tydligt speglar originalen. För såväl strukturer som enskilda händelser i vår egen historia har ju en benägenhet att upprepa sig väldigt tydligt, inom ganska korta tidsrymder, och vid denna screeningen tyckte jag att det var ganska snyggt av serien att gå på den linjen. Samtidigt som det befäster det redan fastslagna konceptet att det är en familjesaga.

Jag är nog benägen att sätta ett betydligt högre betyg på filmerna idag än vad jag gjorde då. Då har jag ännu inte sett om The Rise of Skywalker, men det ska jag göra snart.

Under tidigt 00-tal var jag emellertid ganska investerad i Expanded Universe-utgivningen och jag hade hellre sett figurer som Thrawn, Mara Jade och Talon Karrde.