Rollspel.nu's filmklubb 2021 v9

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v9 2021 – #427 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[krank]

Jag har sett dokumentärfilmen Barn av vår tid, om Nationalteatern. Den finns på SVT Play, och rekommenderas varmt.

Jag kan inleda med vad jag tycker är filmens svagaste sida: ramberättelsen om dokumentärfilmarens försök att få ihop de kvarvarande medlemmarna till ett sista stort uppträdande tillsammans på scen. För mig är de delarna föga intressanta, och jag har också svårt att se riktigt poängen. Dessutom tycker jag också att det här blir en lite ogenerös porträttering – de kanske inte alldeles purunga nationalteatermedemmarna framstår som småaktiga och bångstyriga barn som filmaren försöker valla ihop, huvudsakligen med hjälp av Med Reventberg.

Men annars tycker jag mycket om det här. Det blir en historisk översikt, givetvis riktigt bra musik (det vore mycket underligt annars) och flera bra samtal med medlemmarna om hur de ser på saker nu mer 50 års distans till den första, mest aktiva perioden.

En sak som jag särskilt gillade var parallellerna till dagens situation i förorterna, i första hand genom en välformulerad fritidsledare i Biskopsgården som sätter fingret på något viktigt – Biskopsgården är inte en krigszon, det har bara alltid varit såhär. 70-talets förorter var fyllde med kriminalitet och ungdomar som sniffade thinner. Men fokus nu ligger på etnicitet, inte klass… Däremot är Nationalteaterns texter om bängen, etablissemanget och så vidare fortfarande helt aktuella. Det har inte hänt så jävla mycket. Nationalteatern fortsätter vara aktuella, tragiskt nog.

En annan grej jag verkligen gillar är den fullständigt kompromisslösa och radikalt revolutionära medkänslan och empatin med samhällets utsatta som genomsyrar både texter och, vad det verkar, gruppens engagemang och personer överlag. Jag var på väg att påstå att det känns som en befriande uppgörelse med den individualismen, men det känns som att Nationalteatern helt enkelt står för en annan slags individualism – en medkännande och empatisk. Där någonstans finns en viktig politisk insikt, tycker jag. Högerns individualism handlar mycket om att individen ska vara en Randsk övermänniska – klara sig själv, ta ansvar, visa jävlaranamma, och blir man brottsling eller knarkare bör man straffas för det och tvingas att ta ansvar. Medan den radikalt medkännande individualismen Nationalteatern ger uttryck för istället handlar om att möta, älska och hjälpa människan.

Det är de ungdomar som sniffar thinner som är i mest behov av gemenskapen. Att då stänga dem ute, för att de sniffat thinner, är kontraproduktivt och oempatiskt. Det finns något djupt mänskligt över åt var och en efter behov, kontrasterat med åt var och en vad hen förtjänar.

Jag älskar verkligen den där medkänslan. Att de så fullständigt tar den svages parti. För mig är det ett föredöme.

Så. Är det här den perfekta dokumentären? Njae, det vet jag inte om den är. Den är bra och jag kan rekommendera den, men i den mån jag är eld och lågor så känns det som att jag mer är det över de idéer Nationalteatern stod för än filmen som sådan.

BETYG: 4/5

 

[Khan]

Häromdagen såg jag om Sagan om de Två Tornen. Den utökade versionen för andra gången i livet.

Jag mindes den här filmen som seriens svaga länk och OJ vad rätt jag hade. Den här filmen behövde inte utökas, den behövde kortas. Helheten blir sämre av att den blir längre, även om de individuella scenerna oftast är välskrivna och välspelade. Varför måste vi ha femhundra varningar om att rohirrim inte har en chans i slaget vid Helms Klyfta, när det blir tjatigt efter fem?

Det är också gott om opassande insticksbilder för att lätta upp stämningen. Framför allt Gimli får rätt mycket trams att göra och det tjänar heller inte helheten på.

Men vad är bra då? Jo, allt annat. Manus är fantastiskt när det håller sig nära förlagan. Designen på allt är underbart. Brad Dourif är rent magisk som Grima Ormstunga. Orcherna och uruk-hai har så galet bra mask att jag på fullt allvar glömde att det var människor bakom masken ett tag. Musiken är också underbar.

Men på det stora hela nä. Den här är inget mästerverk i stil med den första filmen. Mycket borde kapats och gjorts om, för filmens stora problem är bloat.

Jag har bättre minnen av film tre. Får se om det stämmer.

 

[Rickard]

Aniara
2018

Vi möts av bilderna från rymdhissen. "Detta skulle bara ta några veckor." Vi får träffa en kvinna som sköter Mimaroben - en entitet som skapar bilder av jorden i ens sinne. "De sade att vi kunde vända efter två år." De är på ett gigantiskt skepp på väg till Mars. "Det har nu gått tio år."

Jag minns att Aniara nämndes i svenska-böckerna när jag var fjorton - om den storslagna SF-berättelsen - och nu när SVTPlay visar Aniara under mars månad tog jag chansen att se den. Det här är en film som känns som om den borde ha gjorts på 70-talet, för då hade jag köpt alla konstigheter som finns i filmen och tagit den för var den är. Jag får samma känsla som när jag ser Logans Run, Lexx eller Space Truckers. Fast känslan stannar inte, för filmmakarna blandar 70-talsflummet och fria kärleken med modern svensk bänkdiskrealism!

Man skulle kanske kunna argumentera att det inte var möjligt att filmen på 70-talet, för att filmen krävde CGI och det är imponerande CGI för att vara svensk produktion, men man hade lika gärna kunnat skapa en modell och filmat den. Det kanske till och med är så de har gjort, för skeppet är såpass mörkt att jag inte kan urskilja det. Vad gäller storyn gör den stora tidshopp och vi får följa skeppet på dess väg och människornas utveckling i skeppet. Det väcks dock inga frågor. Det är bara ett konstaterande. Det finns inga överraskning; bara ett öde.

Så jag skulle säga att om du inte känner för att läsa Harry Martissons 139 dikter om skeppet Aniara, är detta en film att softa till.

BETYG: 3/5

 

[krank]

Jag har sett Cosmic Sin, ännu en film i genren "Bruce Willis är gammal men har fortfarande räkningar att betala, och folk som gör direkt-till-video-scifi vill gärna ha med honom i sina skitfilmer". Senast jag såg en film i den här genren var det ju Breach.

Cosmic Sin handlar om first contact – några kolonister stöter på aliens, de visar sig vara aggro, sen åker Bruce och några andra för att piska aliens. Det är lite mer också, men inte mycket.

Frank Grillo var med också.

Filmen började relativt okej, men mot slutet hade jag väldigt svårt att hålla fokus.

BETYG: 2/5

 

[krank]

Wait, what the fuck. Breach och Cosmic Sin har alltså samma producent, och Corey Large har dessutom två andra lågbudget-actionrullar på G (Apex, American Siege) där han också har med Bruce Willis.

…har han någon form av utpressningsmaterial på Willis? =D

(Nu när jag kollar Willis' filmografi har han iofs gjort en hel del dassiga direkt-till-streaming-rullar på sistone, även utan att Large varit inblandad. Men ändå.)