En dag gav jag mig på att ehum " få tag på" soundtracket till Ronja Rövardotter, men det blev av misstag Bröderna Lejonhjärta-ljudsaga... Och det var faktiskt inte så mycket misstag, det var till och med ganska tur.
Tanken med musiken var att få lite inspiration till sago-inspirerat rollspelande. Men ska jag vara helt ärlig var det minst lika bra inspiration att nostalgiskt lyssna sig igenom ljudsagan om Värdshuset Guldtuppen och En förrädare i Körsbärsdalen.
Jag upptäckte att Bröderna Lejonhjärta lyckas med att hålla en jordnära men ändå sagolik stämning.
Vad är det som gör att Bröderna Lejonhjärta, bortsett från nostalgi-skäl, trots att jag nu är vuxen ändå lyckas skapa en så bra stämning?
Ett exempel:
På Värdshuset Guldtuppen:
Skorpan märker att alla är trevliga på värdshuset men att det är nånting som är fel, folk ser ledsna och rädda ut på nåt vis och kort därefter sjunger någon en frihetssång.
Det slog mig i det här exemplet att detta ju är ett stämningsfullt sätt som SL att få spelarna/RP medvetna om en pågående konflikt i området istället för att bara säga det rakt ut.
Vad är det som gör att jag tycker att just Astrid gör detta så bra?
-Är det den jordnära berättarstilen/stämningen i boken?
-Är det hennes metod att här "smyga in" bokens handling; genom att först låta allt vara paradis och frid och fröjd för att sedan sticka in det hemska/bokens handling istället för att på första sidan skriva - i Körsbärsdalen är det krig... ?
- Fler idéer?
Eller är det bara som sagt; nostalgi och att det känns helt oväntat från henne i jämförelse med Robert Jordan (som i och för sig gärna drar ut några böcker med att avslöja det man vet kommer hända redan från början)?
Förresten; rollspelande i Nangijala? Är det nån som provat på det?´
Astrid blir man aldrig för gammal för.
/ Nero
Tanken med musiken var att få lite inspiration till sago-inspirerat rollspelande. Men ska jag vara helt ärlig var det minst lika bra inspiration att nostalgiskt lyssna sig igenom ljudsagan om Värdshuset Guldtuppen och En förrädare i Körsbärsdalen.
Jag upptäckte att Bröderna Lejonhjärta lyckas med att hålla en jordnära men ändå sagolik stämning.
Vad är det som gör att Bröderna Lejonhjärta, bortsett från nostalgi-skäl, trots att jag nu är vuxen ändå lyckas skapa en så bra stämning?
Ett exempel:
På Värdshuset Guldtuppen:
Skorpan märker att alla är trevliga på värdshuset men att det är nånting som är fel, folk ser ledsna och rädda ut på nåt vis och kort därefter sjunger någon en frihetssång.
Det slog mig i det här exemplet att detta ju är ett stämningsfullt sätt som SL att få spelarna/RP medvetna om en pågående konflikt i området istället för att bara säga det rakt ut.
Vad är det som gör att jag tycker att just Astrid gör detta så bra?
-Är det den jordnära berättarstilen/stämningen i boken?
-Är det hennes metod att här "smyga in" bokens handling; genom att först låta allt vara paradis och frid och fröjd för att sedan sticka in det hemska/bokens handling istället för att på första sidan skriva - i Körsbärsdalen är det krig... ?
- Fler idéer?
Eller är det bara som sagt; nostalgi och att det känns helt oväntat från henne i jämförelse med Robert Jordan (som i och för sig gärna drar ut några böcker med att avslöja det man vet kommer hända redan från början)?
Förresten; rollspelande i Nangijala? Är det nån som provat på det?´
Astrid blir man aldrig för gammal för.
/ Nero