Rollspel och nördkulturen

[entomophobiac]

Vi hade en supertrevlig träff i Uppsala igår, även om det kaosades med var vi satt på grund av quizoväsen. Ett samtalsämne som dök upp, som säkert dryftats förut, var just idén om fantasy vs scifi vs annat övernaturligt. Och en reflektion jag har i efterhand är att rollspel allmänt verkar rätt tight knutna till den vidare nördkulturen. Knappast en ny insikt eller ens ett nytt ämne, men jag tänkte försöka närma mig det hela mer kring nördkulturen.

Så lite frågor kring det som kanske kan vara intressanta, som snurrat i mitt huvud sedan igår:

• Är det så att du inte kommer i kontakt med rollspel överhuvudtaget utan att först komma i kontakt med nördkultur?
• Är formatet--böcker och regler--något som lägger på en tröskel som för dig närmre nördkulturen?
• Är den fantasy där hobbyn började (och stannat) helt enkelt så synonym med hobbyn att fantasyintresset närmast blir ett grundkrav, och därför även nördkulturen?
• Är utbudet av nördkulturellt spelande helt enkelt så dominant att allt annat hamnar i skymundan?

Min egna reflektion, framförallt i djupdykandet i Star Wars d6, är ju att det är ett rollspel som börjar med en mer generell ansats kring att vara ett spel som emulerar filmernas känsla på ett mer allmänt sätt. Att spelet sedan blir nördarnas spel istället. Högst sannolikt för att det är nördarna som spelar spelet och därför styrs spelets riktning av vad folk vill ha. Men det är ju bara ett enda exempel i en femtio år gammal hobby.

Har vi nischat oss själva, eller finns det drag i rollspelandet som gör att det passar bäst i nördkulturen? Eller är jag bara ute och cyklar?

 

[entomophobiac]

Och bara för att förtydliga så ser inte jag något av det som ett problem nödvändigtvis. Även om det ju gör hobbyn lite mindre tillgänglig.

 

[Monokel]

Jag har ganska många personer i min omgivning som omvänt kom i kontakt med nördkultur via rollspelen. Först på mellanstadiet när vi spelade DoD ("om du gillar det här borde du läsa Bilbo!"). Senare i mer vuxen ålder, då nya spelare fick liknande tips ("om du gillar det här borde du se Firefly, det är lite samma grej!"). Men kopplingen finns där, absolut.

Jag tror att en anledning till den envisa kopplingen till fantasy är vanliga rollspelsmekaniker och hur stridsfokuserade många spel är. Sådant blir naturligt om man äventyrar i en klassisk fantasyvärld, men är helt malplacerat om man vill spela en Jane Austen-berättelse. Kommer man bara i kontakt med de marknadsledande spelen så måste man själv aktivt hitta på andra mekaniker och andra sätt att spela för att effektivt berätta andra sorters historier. Letar man sig bort till indiehyllan med dess rader av spel som saknar stridssystem så är ju utbudet av genrer enormt mycket bredare.

 

[Gurgeh]

Idag tror jag att det kan vara så, eftersom rollspelen är svårtillgängliga produkter som (oftast) återfinns i specialbutiker med nördig inriktning.

När många av oss började spela (80-talet) var inkörsporten vanliga leksaksaffärer där det fanns spel, och rollspelen var spel bland alla andra.

 

[Jarnhand]

Fantasy (brett menat) är ju också ofta tätt sammanlänkat med eskapism, och bland de som har flytt verkligheten genom litteratur finns det väl en underkategori som vill ha lite mer agens (och samvaro!) i flykten och då är rollspel i fantasyvärldar nära till hands.

 

[Arrikir]

Personligen tror jag att anledningen till att just fantasy är mångas inkörsport till rollspel (och för många rollspel=fantasy) är för att fantasy och klassiska sagor är väldigt nära varandra, Sagor är ju de första berättelserna och jag tror många kan på något sätt relatera till dem som just fantasy på ett annat sätt än de förhåller sig till säg science fiction eller nutid. Tror detta format nördkultur år båda håll, dvs rollspel och samberättande ligger väldigt nära klassiska sagor.

 

[Mikl]

Kanske halvt off topic men förbundet Sverok har sedan en tid slutat kalla sig för ett spelhobbyförbund för att istället kalla sig för ett spelkulturförbund.
Jag har uppfattat att det delvis är ett försök att uppvärdera sina egna verksamheter genom att sätta dem i samma fack som böcker, film, teater mm.
Jag tror att det är ett villospår men vi får väl se hur det går.

 

[Bifur]

Är den fantasy där hobbyn började (och stannat) helt enkelt så synonym med hobbyn att fantasyintresset närmast blir ett grundkrav, och därför även nördkulturen?

Jag är inte med riktigt på vad du menar? Om man inte är fantasy-intresserad som gillar man inte rollspel och inte nördkultur generellt?

Min spaning skulle vara att rollspel som aktivitet tenderar att tilltala människor som också tilltalas av sagor och eskapism (helt i icke-negativ mening). Visst var rollspel ursprungligen fantasy men väldigt tidigt alternativa settings upp - de var dock fortfarande eskapistiska. Sen att det nördkulturella intresset i hög grad kommer först (det gjorde det i alla fall för mig som är född på 1970-talet, trots att rollspel fanns i leksaksaffären) tror jag handlar om att det är lättare att ta till sig en bok eller film först. Det är ensamaktiviteter och kräver mindre förståelse - så att upptäcka och läsa Bilbo är helt rimligt något man ofta gör före det att man plockar upp Drakar och Demoner (eller motsvarande bok och spel för ett annat tema).

eller finns det drag i rollspelandet som gör att det passar bäst i nördkulturen?

Ja, rollspel är nördkulturellt kodat för att det följer på dragningen till eskapism, därför sker kontakten oftast via nördkultur. Och ja formatet påverkar nog det, i liten grad. Men jag tror inte fantasy är en nödvändighet alls, det finns ganska många bevis på motsatsen, däremot fantastik enligt samma logik som eskapism.*

Som samhällsvetare skulle jag nog påstå att fanns det stora grupper utan intresse för nördkultur som skulle uppskatta rollspel med helt annan inriktning då skulle de rörelserna uppstått vid det här laget. Jag menar Good society finns men jag gissar att det mest är generiska rollspelare som spelar det, inte hard core Jane Austen-fans som aldrig skulle öppna [valfri fantasy-bok]. Det betyder inte att Jane Austen-fansen inte skulle kunna ha kul med Good society om de serveras det, bara att det för de flesta av dem inte ger dem en upplevelse som har ett tillräckligt stort mervärde jämfört med alternativet för att de ska fortsätta.

* Jag ska halvt brasklappa mig själv. Man kan tänka sig att rollspel skulle kunna vara stort bland folk som gillar att spela teater, men det verkar det inte vara i någon större utsträckning. Där kan jag visserligen tänka mig att den fördragna aktiviteten - teater - helt enkelt ligger för nära och att de därför hamnar i direkt konkurrens och rollspelen förlorar, men det skulle ju kunna vara möjligt att de nördkulturella anslaget gör dem lite oattraktiva för den målgruppen.

 

[Khan]

• Är det så att du inte kommer i kontakt med rollspel överhuvudtaget utan att först komma i kontakt med nördkultur?

Korrekt. Min kusin och jag läste båda fantasy av alla de slag i elva-, tolvårsåldern, och han berättade att en av hans vänner hade dragit med honom i rollspel. Då var det fantasy som gällde.

• Är formatet--böcker och regler--något som lägger på en tröskel som för dig närmre nördkulturen?

I någon mån. Vem som helst som är ok med att läsa en regelbok på mer än 3-4 A5 blir automatiskt en nörd för alla andra. Gäller även brädspel.

• Är den fantasy där hobbyn började (och stannat) helt enkelt så synonym med hobbyn att fantasyintresset närmast blir ett grundkrav, och därför även nördkulturen?

• Jag tror nog det. I alla fall för att hitta in själv. Jag tror därför Ligan är helt rätt ute som försöker göra rollspelare av nya målgrupper, istället för att rikta nya spel till befintliga rollspelare. Jag är övertygad om att Ur Varselklotet lockat folk att testa rollspel som annars aldrig gjort det, tex.

• Är utbudet av nördkulturellt spelande helt enkelt så dominant att allt annat hamnar i skymundan?

Hur menar du nu? Nördkulturellt spelande som i gruppen runt, eller som i att det är insytt i själva spelet i sig?

 

[entomophobiac]

Jag är inte med riktigt på vad du menar? Om man inte är fantasy-intresserad som gillar man inte rollspel och inte nördkultur generellt?

Bara att fantasy är väldigt synonymt med rollspel, är del av nördkulturen, och det leder till att nördkulturen lite "äger" även rollspelen. Några andra påståenden vill jag inte göra. Och att undantagen finns tycker jag inte motsäger att fantasy och rollspel är synonymt i största allmänhet.

Nördkulturellt spelande som i gruppen runt, eller som i att det är insytt i själva spelet i sig?

Fantasy, scifi, skräck. Fantastik. Nördkultur, eller åtminstone den nördkultur jag åsyftar här.

Som samhällsvetare skulle jag nog påstå att fanns det stora grupper utan intresse för nördkultur som skulle uppskatta rollspel med helt annan inriktning då skulle de rörelserna uppstått vid det här laget.

Det är dock lite detta jag vill komma åt. För om vi ponerar att nördkulturen lite "äger" rollspelandet så finns det ju inga beröringspunkter för den som inte förkovrar sig i den kulturen alls.

Effekten Critical Role har haft på hobbyn, framförallt i form av diversifiering, visar ju exempelvis att idéer om att det bara är skäggiga akademikermän som vill spela rollspel var direkt felaktig--det krävdes bara en annan kanal för att locka fler till hobbyn. Så jag tänker att det absolut handlar om att det finns en del gatekeeping kring hobbyn, även om den knappast sker (eller skett) med något uppsåt.

 

[Bifur]

Det är dock lite detta jag vill komma åt. För om vi ponerar att nördkulturen lite "äger" rollspelandet så finns det ju inga beröringspunkter för den som inte förkovrar sig i den kulturen alls.

Effekten Critical Role har haft på hobbyn, framförallt i form av diversifiering, visar ju exempelvis att idéer om att det bara är skäggiga akademikermän som vill spela rollspel var direkt felaktig--det krävdes bara en annan kanal för att locka fler till hobbyn. Så jag tänker att det absolut handlar om att det finns en del gatekeeping kring hobbyn, även om den knappast sker (eller skett) med något uppsåt.

Jo på ett allmänkulturellt plan är det möjligen så. Men det är å andra sidan en fråga som kan ställas om alla kulturyttringar, även om det givetvis finns många som är mycket bredare än rollspel. Svårigheten är väl i så fall att identifiera vad "gatekeeping" i det enskilda fallet och vad som bara är en brist på intresse baserat på personliga preferenser.

 

[Genesis]

Som person som älskar rollspel men inte är så förtjust i fantastik så upplever jag ju det här på nära håll. Det finns en extremt tydlig koppling, vilket kanske syns starkast i kulturforumet, där fantastik är en självklarhet. Kolla bara på tråden med "rollspelsrelaterad humor" och se hur mycket där som inte har ett dugg med rollspel att göra, men däremot med Sagan om Ringen, Stjärnornas krig, med mera. Det ses som självklart att rollspelskultur = fantastik.

Jag tror att den främsta kopplingen är social och historisk. Bara nördar håller på med rollspel, så därför skrivs rollspel av nördar för nördar, och därför blir icke-nördar inte så intresserade av rollspel.

Det här med att det skulle finnas någon naturlig koppling mellan rollspel och fantastik tror jag inte på i allmänhet, men det beror ju på spelstil. De rollspel som görs handlar ju ofta om äventyrare som slår ihjäl folk och fä och försöker att undvika att andra slår ihjäl dem. Det finns inget i rollspel i allmänhet som kräver en sådan spelstil, men har man en sådan spelstil så blir det ju naturligt att söka sig till påhittade världar, om inte annat eftersom det här med att gå omkring och slå ihjäl folk är mer kontroversiellt om det är typ svenskar man slår ihjäl istället för orcher.

Däremot finns det ju andra spelstilar. Min föredragna spelstil funkar utmärkt i vår egen värld, och det är så jag gillar att spela. Jag har inget problem att spela något som liknar en Balzac-roman eller en Lars von Trier-film (tror jag; aldrig sett någon). Den typen av kultur är ju dock inte masskultur, så det är ju inte så konstigt om det inte är poppis. Vad som verkligen är masskultur är ju kriminalromaner och mordmysterier. Massor av folk som diggar det; till och med mina föräldrar! Och det är ju extremt rollspelsvänligt och skulle inte vara några problem att göra. Men ingen skulle köpa ett sådant rollspel eftersom de som gillar rollspel vill ha trollkarlar och/eller laservapen, och de som gillar kriminalromaner spelar inte rollspel och kommer inte ens att veta att ett sådant rollspel existerar. Det skulle krävas en rejäl satsning för att sälja in detta till den publiken, och ingen är beredd att göra en sådan satsning.

 

[hedmeister]

Som person som älskar rollspel men inte är så förtjust i fantastik så upplever jag ju det här på nära håll. Det finns en extremt tydlig koppling, vilket kanske syns starkast i kulturforumet, där fantastik är en självklarhet. Kolla bara på tråden med "rollspelsrelaterad humor" och se hur mycket där som inte har ett dugg med rollspel att göra, men däremot med Sagan om Ringen, Stjärnornas krig, med mera. Det ses som självklart att rollspelskultur = fantastik.

Jag tror att den främsta kopplingen är social och historisk. Bara nördar håller på med rollspel, så därför skrivs rollspel av nördar för nördar, och därför blir icke-nördar inte så intresserade av rollspel.

Det här med att det skulle finnas någon naturlig koppling mellan rollspel och fantastik tror jag inte på i allmänhet, men det beror ju på spelstil. De rollspel som görs handlar ju ofta om äventyrare som slår ihjäl folk och fä och försöker att undvika att andra slår ihjäl dem. Det finns inget i rollspel i allmänhet som kräver en sådan spelstil, men har man en sådan spelstil så blir det ju naturligt att söka sig till påhittade världar, om inte annat eftersom det här med att gå omkring och slå ihjäl folk är mer kontroversiellt om det är typ svenskar man slår ihjäl istället för orcher.

Däremot finns det ju andra spelstilar. Min föredragna spelstil funkar utmärkt i vår egen värld, och det är så jag gillar att spela. Jag har inget problem att spela något som liknar en Balzac-roman eller en Lars von Trier-film (tror jag; aldrig sett någon). Den typen av kultur är ju dock inte masskultur, så det är ju inte så konstigt om det inte är poppis. Vad som verkligen är masskultur är ju kriminalromaner och mordmysterier. Massor av folk som diggar det; till och med mina föräldrar! Och det är ju extremt rollspelsvänligt och skulle inte vara några problem att göra. Men ingen skulle köpa ett sådant rollspel eftersom de som gillar rollspel vill ha trollkarlar och/eller laservapen, och de som gillar kriminalromaner spelar inte rollspel och kommer inte ens att veta att ett sådant rollspel existerar. Det skulle krävas en rejäl satsning för att sälja in detta till den publiken, och ingen är beredd att göra en sådan satsning.

Call of Cthulhu minus allt övernaturligt plus Camilla Läckberg! Kickstartas 2024!

 

[hedmeister]

Call of Cthulhu minus allt övernaturligt plus Camilla Läckberg! Kickstartas 2024!

Eller helt enkelt Gumshoe: Fjällbacka Murders

 

[Gabrielle de Bourg]

* Är det så att du inte kommer i kontakt med rollspel överhuvudtaget utan att först komma i kontakt med nördkultur?

Mer eller mindre, skulle jag säga. De flesta hittar ju till rollspel idag via andra delar av nördkulturen; se/lyssna på Critical Role (eller Adventure Zone), se på Stranger Things, att en illustratör/skapare du gillar jobbar med rollspel (Stålenhag, Egerkrans, rollspelsadaptioner av IP) eller att du spelar tv-spel med starka bordsrollspelskopplingar (Baldur's Gate 3 eller Disco Elysium är praktexempel). Delvis är detta för att rollspel ändå är förhållandevis nischat och de största plattformarna är ändå främst genom andra medier, så då får många upp ögonen för rollspel. Detta är inte heller en helt ny företeelse; hela anledningen till att jag spelar rollspel var för att jag och mina vänner läste massor med Lovecraft, så vi tänkte att vi borde testa Call of Cthulhu, för det var ju i den världen.

En viktig aspekt av detta är ju också att nördkulturen blivit alltmer mainstream, så många av de här plattformarna må vara en del av nördkulturen, men måste också ses som mainstream (Stranger Thing, Egerkrans och Critical Role till en viss grad t ex) för så många tar del av det utan att nödvändigtvis se sig som inbitna nördar.

Många av de här medierna har också fördelen att de visar rollspel i sin bästa dager, dvs där det spelas! Att se en reklampelare i t-banan för Drakar och Demoner är coolt som tusan, men vet du inte vad rollspel är så säger inte ordet lika mycket som att se de sitta och spela det i Stranger Things.

Jag tror att den kanske viktigaste aspekten som kopplar rollspel till nördkulturen är kravet på en spelgrupp, vilket kräver en viss nivå av identitetssökande med dem. I och med att du mer eller mindre måste göra det med andra människor måste du också kunna "stå" för att du gillar det och identiteten rollspelare följer mer eller mindre alltid med om du spelar, eftersom ni gör det i grupp. Som många saker man gör tillsammans blir det ju då automatiskt en identitet som hänger på och i och med att rollspel ändå är mer "nischat" inom nördkulturen är det något som gör att du automatiskt då hamnar lite i det facket.

Men, det som jag tycker är spännande är också att den "höga" nördtröskeln som rollspel har tycker jag också har gett den en mycket högre status på senare år! Jag har ju introducerat många nya och haft rollspel i andra sammanhang där folk varit peppade på att prova – och jag märker att många har en annan respekt för rollspel gentemot andra "nördgrenar". Jag tror att det till stor del handlar om den stora kreativiteten som går hand i hand med att spela rollspel (skapa berättelser, karaktärer, gestalta osv) som gör folk intresserade. Att de på senare år också blivit bland de visuellt coolaste produkterna har också väckt ett annat stort intresse bland "vanliga dödliga" som också fått det att växa i anseende.

Det har jag också sett mycket i de arrangemang jag har hållit; på samma sätt som den gamla bilden av att nördar var svettiga basement dwellers tycker jag att det här också gäller rollspelare, där jag ser en allt mer blandad publik av spelare, speciellt om vi pratar de under 40. Sedan är många rollspelare casual-nördar… men vem fan är inte det idag?

 

[Organ]

• Är det så att du inte kommer i kontakt med rollspel överhuvudtaget utan att först komma i kontakt med nördkultur?

Det kan nog vara sant till viss del. Ganska stor t o m. Nästan alla rollspel utspelas i settingar som kan klassas som fantastisk (fantasy, skräck, Sci-fi). Undantag finns, sådana som t ex utspelas i vilda västern, bland pirater eller i andra historiska settingar men de är förhållandevis ganska få. Sedan finns det indiespel som mer är inriktade på drama som man kan komma i kontakt med genom att hålla på med typ teater eller liknande men de är väl ännu färre.

 

[Mogger]

Anekdotiskt men jag ser mig inte som nörd och har väldigt lite intresse av nördkultur. Jag umgås väldigt lite med nördar. För mig är det alltså det omvända. Jag kommer i kontakt med nördkultur tack vare mitt intresse för rollspel.

Visst gillar jag fantasy och sci-fi men utanför rollspel är jag inte någon storkonsument.

 

[Gamiel]

finns, sådana som t ex utspelas i vilda västern, bland pirater eller i andra historiska settingar men de är förhållandevis ganska få.

 

[Mogger]

Undantag finns, sådana som t ex utspelas i vilda västern, bland pirater eller i andra historiska settingar men de är förhållandevis ganska få. Sedan finns det indiespel som mer är inriktade på drama som man kan komma i kontakt med genom att hålla på med typ teater eller liknande men de är väl ännu färre.

Ffa är det ju väldigt få av dem som nått någon större skara spelare.

Tales from the Loop är kanske det största? Även om det finns fantastik känns det inte riktigt som vare sig fantasy eller scifi.

 

[Man Mountainman]

Det här med att det skulle finnas någon naturlig koppling mellan rollspel och fantastik tror jag inte på i allmänhet, men det beror ju på spelstil. De rollspel som görs handlar ju ofta om äventyrare som slår ihjäl folk och fä och försöker att undvika att andra slår ihjäl dem. Det finns inget i rollspel i allmänhet som kräver en sådan spelstil, men har man en sådan spelstil så blir det ju naturligt att söka sig till påhittade världar, om inte annat eftersom det här med att gå omkring och slå ihjäl folk är mer kontroversiellt om det är typ svenskar man slår ihjäl istället för orcher.

Andra skäl till att fantastik lämpar sig väl till rollspelsmediet:

• Det kan vara lättare att hitta på och improvisera, framför allt som SL, om man har magi som krycka. Saker låter sig (bort)förklaras enklare om man kan hänvisa till si-och-så övernaturlig mekanism.
• Magi ger spelaren specifika och intressanta möjligheter till interaktion med världen, ofta av ett slag som kräver relativt lite förarbete (räcker med att läsa regeltexten för besvärjelsen eller whatever) men är fantasieggande och kreativitetsstimulerande i mängden möjliga tillämpningar de implicerar och skänker taktiskt djup till strider, problemlösning och dylikt.
• Relaterat till det föregående: magi ger utrymme för system mastery och den mentala stimulans som kommer från ett visst slags behärskande av mer eller mindre abstrakta eller godtyckliga regler.
• Magi kan tjäna att rättfärdiga en i princip obegränsad kraftökning över kampanjens gång, som ju är ett välbekant kännetecken hos vissa för hobbyns utveckling centrala spelkoncept.

Säkert kan andra fylla på listan?