Alltså, till att börja med - Qin är väl ändå inte -smalt-? Dogs in the Vineyard är smalt. Qin är en ganska bred setting; som mot bakgrunden av De stridande staternas politiska situation erbjuder massor av olika sorters kampanjuppslag. (Varför kallar du Qin 'Jin' btw?)
Anyhow...skulle jag göra ett rollspel om mongolerna, skulle jag låta det utspela sig på senare delen av 1300-talet, när de är på dekis. Detta av flera skäl jag här ska försöka redogöra för:
- Intressantare och mer dynamisk storpolitik. Mongolerna har inte längre perspektivet 'Vi mot världen', utan är både splittrade inbördes, samtidigt som de har allehanda intressanta utrikespolitiska relationer att ta hänsyn till. De kan inte heller krossa vem som helst längre, deras stjärna är i dalande, och mongolväldet faller på alla håll. Ta Gyllene Hordens desperata allians med Litauen mot Timur Lenk och dennes vasaller, till exempel - något sådant händer bara mongolernas -fiender- tidigare.
- Mongolerna har 'civiliserats'. De har stora städer och rår över enorma bofasta befolkningar, deras erövringar har banat väg för handel, och utbyte av kultur och idéer. Detta gör att man som spelledare får ökad möjlighet till den sortens konflikten och situationer som bara fungerar i en mer urban setting, -utan- att man förlorar nomadromantiken, merparten av mongolerna är ju fortfarande stäpplevande. Intressanta exempel vore tex en civiliserad, dekadent och lat ilkhan som hänger i sitt persiska palats, i konflikt med hans yngre, lottlöse bror som efter rivalitet om en haremsdam gått i exil och nu lever med sitt band av krigare ute på stäpperna, i väntan på att få till stånd en allians med Vita horden så att han kan erövra sin bror Ilkhanens tron.
- Mongolerna är inte längre störtst och bäst i alla lägen. Subotai och Djinghis är döda, enigheten är ett minne blott, Timur är lika mycket mongolernas fiende som en av dem, ryssarna och mamluckerna blir ett allt starkare hot, överhuvudtaget har mongolerna inte längre hela världen för sina fötter - snarare måste de sträva efter att bevara det de redan har och försöka enas igen, innan de kan drömma om nya erövringar.
Vad är intressantast, liksom; ett vilset erövrarfolk som strövar runt i de hastigt återuppbyggda ruinerna av städerna de krossat och ser deras hundraåriga välde sakta men säkert falla samman i samma takt som deras underkuvade undersåtar glömmer förfädernas fruktan för mongolerna, eller loppbitna nomader som alla underskattar gravt, och som precis ska till att lägga världen under sig, och egentligen inte kan få spö av någon? Som koncept för en -setting-, tycker jag lugnt det förra är mer tilltalande på alla tänkbara plan.
Ska man göra något om mongolernas 'rise to power', ska man göra en specifik -kampanj- av det, som
Ripperdoc gjort. Där finns stor potential, men bara, såvitt jag kan se, så länge man fokuserar på storpolitiken och spelar högt uppsatta typer, som Djinghis söner. Då kan man ju spela ut den ökande rivaliteten mellan sönerna, hur konflikten sakta blossar upp i öppet krig, etc. Men att spela en helt vanlig mongolkrigare i den eran? Nej, det verkar inte alls roligt imo. Vad är det för slags konflikter och händelser du tänker dig vore så intressant med det? Låt mig formulera mig så här: en erövring i sig är inte intressant, undantaget om man spelar de som -leder- den. Det intressanta med en erövring, för mer ordinära rollpersoner, är det som händer -efteråt-.
Således; 1300-talets splittrade, konfliktfyllda och kontrastrika mongolvälde är en setting jag tycker vore astuff. 1200-talets blodiga erövringsvåg har inte alls samma potential som rollspelssetting.
White Wolf har ju gett ut en mongolmodul till gamla Vampire: Dark Ages dock, 'Wind from the East'. Den är väl helt okej, men den fokuserar just på mongolernas, i min mening, relativt ointressanta rise to power, och deras angrepp mot Europa.
- Ymir, tycker till
