entomophobiac
Low Prep High Play
Alltså, jag vet att jag inte är oskyldig själv. Efter över tio år med samma hobby så har man principer - så är det. Men få principer är helt orubbliga.
Visst, jag ogillar NeoGames spel. Jag tycker inte Drakar och Demoner är särskilt bra - inte i någon utgåva. Jag gillar Mutant Chronicles - det verkar ingen annan göra. Jag tycker att Mutant: Ungergångens Arvtagare är det enda spel som är värt några pengar i dagens Sverige. Jag tycker överlag inte om White Wolfs grejer. Och så vidare.
Men likafullt har jag spelat samtliga spel jag kanske inte älskar. Jag har tagit emot förslag då andra spelare önskat spela dem utan att genast sätta mig på tvären med armarna i kors och totalvägra. Faktum är att jag dessutom hade kul flera av gångerna.
Samtidigt verkar rollspel vara någon sorts paradis för principer och folk som har så hårda principer att de tvärvägrar acceptera att de kanske faktiskt har - om inte fel - så åtminstone en lite väl svartvit syn på tillvaron.
Och vad är det värsta exemplet? Jo, den extrema d20-aversionen. Skit i systemet. Jag vill inte diskutera +/- med d20 systemet. Det har gjorts till leda redan och kommer troligtvis att skapa ännu mer oreda i framtiden.
Men på något sätt verkar det inne att totalvägra spela med d20. Att helt och hållet såga systemet vid fotknölarna och sedan - så fort någon säger sig ha kul med det - förklara hur mycket bättre något annat system är.
Jag har folk i min egen umgängeskrets som klagar på Feats och Levels hit och dit, men som när de väl spelat likafullt har varit de som suttit längst med PHB i händerna och bläddrat efter något som kan ge fler Attacks of Opportunity...
Det är likadant med mycket annat. Många gånger har spelsessioner uteblivit för att någon inte velat spela fantasy, någon annan vägrar science fiction och någon tredje blev missnöjd med sina grundegenskaper.
Sådant får mig att undra varför vi överhuvudtaget spelar? Måste man ha en röd jacka på sig för att kunna gå ut? Måste man ha en 72-tums HDTV för att kunna se Bolibompa?
Allvarligt talat - varför är erfarna rollspelare sådana principtöntar?
Visst, jag ogillar NeoGames spel. Jag tycker inte Drakar och Demoner är särskilt bra - inte i någon utgåva. Jag gillar Mutant Chronicles - det verkar ingen annan göra. Jag tycker att Mutant: Ungergångens Arvtagare är det enda spel som är värt några pengar i dagens Sverige. Jag tycker överlag inte om White Wolfs grejer. Och så vidare.
Men likafullt har jag spelat samtliga spel jag kanske inte älskar. Jag har tagit emot förslag då andra spelare önskat spela dem utan att genast sätta mig på tvären med armarna i kors och totalvägra. Faktum är att jag dessutom hade kul flera av gångerna.
Samtidigt verkar rollspel vara någon sorts paradis för principer och folk som har så hårda principer att de tvärvägrar acceptera att de kanske faktiskt har - om inte fel - så åtminstone en lite väl svartvit syn på tillvaron.
Och vad är det värsta exemplet? Jo, den extrema d20-aversionen. Skit i systemet. Jag vill inte diskutera +/- med d20 systemet. Det har gjorts till leda redan och kommer troligtvis att skapa ännu mer oreda i framtiden.
Men på något sätt verkar det inne att totalvägra spela med d20. Att helt och hållet såga systemet vid fotknölarna och sedan - så fort någon säger sig ha kul med det - förklara hur mycket bättre något annat system är.
Jag har folk i min egen umgängeskrets som klagar på Feats och Levels hit och dit, men som när de väl spelat likafullt har varit de som suttit längst med PHB i händerna och bläddrat efter något som kan ge fler Attacks of Opportunity...
Det är likadant med mycket annat. Många gånger har spelsessioner uteblivit för att någon inte velat spela fantasy, någon annan vägrar science fiction och någon tredje blev missnöjd med sina grundegenskaper.
Sådant får mig att undra varför vi överhuvudtaget spelar? Måste man ha en röd jacka på sig för att kunna gå ut? Måste man ha en 72-tums HDTV för att kunna se Bolibompa?
Allvarligt talat - varför är erfarna rollspelare sådana principtöntar?