Re: Mina tankar:
Jaha, var det sånt du var ute efter, måste ju Gumshoe/Esoterrorists/Fear itself-boken om "Unremitting Horror" vara rätt spot on. Ett monsterkompendium med ingående beskrivningar av hur (och ibland varför) de olika varelserna har ihjäl sina offer och vad de lämnar för spår och ledtrådar efter sig. I princip minst ett halvfärdigt äventyr per monster.
Jag har inte boken, men nu har jag läst en massa recensioner om den. Jag gillar
verkligen konceptet; att skriva långa, utförliga texter om olika monster är precis vad jag tycker att skräckrollspel behöver. Jag har länge klagat på att CoC är helt omöjligt att skriva äventyr till, eftersom ingen kan förstå hur man skall kunna använda monster såsom Hounds of Tindalos i ett äventyr.
Jag gillar också att det beskrivs hur monstrens offer ser ut, och vilka ledtrådar man kan få av att obducera dem. Det tycker jag visar att spelmakarna förstår på vilket sätt ett monster i ett skräckrollspel främst interagerar med spelarna.
Jag blir dock lite orolig när jag lsäer att det finns en massa texter, nyhetsklipp och rapporter som tillhör vardera monster, och att man kan använda dessa som handouts. För en handout kan man ju bara använda i ett enda äventyr. Sedan är det förbrukat. Så det får mig att undra över hur stor del av informationen i den där boken som egentligen kommer fortsätta att vara spännande och läskigt den tredje eller den fjärde gången man använder det? Jag läser exempelvis att ett av monstren är en kvinna som jagar män på internet. Det är ett skithäftigt koncept, men hur många äventyr kan man egentligen låta spinna på det temat?
Så jag undrar: Vad man får i boken - är inte det snarare ett halvfärdigt äventyr per monster - snarare än hjälp till att skriva
egna äventyr?
---
Det här
är dock ett dilemma. Om man beskriver för generella monster (såsom "vålnader" i största allmänhet) så ger man ingen hjälp åt spelledarna, och om man använder hårt nischade monster (såsom den hemsökta "mördarbilen" i Chock's Nattens Fasor) så ger man bara hjälp som kan användas en enda gång.
Det råd som jag skulle vilja ge i den här tråden är alltså mer att beskriva monster som en sorts templates, där man anger vad själva
idén bakom monstret är, och ger en sorts beskrivning som tar sig väldigt skilda uttryck beroende på i vilket sammanhang man använder det.
Alltså
inte att beskriva Elder Things utförligt, med deras språk, deras bakgrund, deras relation till shoggothar, hur de begraver sina döda och så vidare. All den här informationen går blott att använda en enda gång innan spelarna vet exakt vad de har att göra med.
Utan snarare typ skriva:
GEMINI
Ibland, när ett särskilt grymt mord begås, och en nära anhörig till offret felaktigt anklagas för mordet och blir avrättad till följd av detta, så kan de lämna efter sig en schizofren vålnad som delar personlighetsdrag efter såväl offret som den anklagade.
Vålnaden försöker påminna sig själv om mordförloppet genom att återskapa det; och gör det på olika platser som haft stor betydelse för relationen mellan vålnadens båda delar (såsom kyrkan där de båda gifte sig - om de är man och hustru, eller kanske sjön där de brukade åka ut och fiska - om de är far och son), men vålnaden råkar alltid begå några misstag i sin förvirring. Den lyckas alltid förväxla någon detalj från det faktiska mordet med de minnen vålnaden har från relationen mellan sina båda halvor. Rollpersonerna måste således lägga ett ganska invecklat pussel för att förstå vilka delar som hör till vilken hisoria.
Vålnaden är oerhört misstänksam och hotfull mot personer som utreder dess mord, eftersom den är fylld med hat mot de människor som såg till att avrätta fel person för dess egen död. Om rollpersonerna börjar rota i det ursprungliga mordet, det som skapade vålnaden, så kommer vålnaden att börja söka efter om någon av rollpersonerna har en relation som liknar den mellan vålnadens båda halvor. (Kanske är någon av rollpersonerna nygift - precis som vålnadens båda halvor var?) När den väl hittat någon sådan så kommer den att försöka straffa denna relation på samma sätt som den själv blivit straffad. Den gör detta genom att iscensätta en rad händelser som alla har det genomgående temat "fel person fälls för ett mord". I början kan den se till att personliga saker som tillhör rollpersonens relaterade hamnar i närheten av de personer som vålnaden själv mördar. Rollpersonen i fråga kan förstås se på en gång vem föremålet tillhör, och kan såväl börja misstänka sin relaterade eller frestas att plocka bort bevismaterialet innan man skall ta DNA-prov. Nästa steg för vålnaden är att se till att mord drabbar personer i dess närhet, så att misstankar börjar riktas mot dem båda. Kanske till och med genom att iscensätta olycksfall som innebär att någon av rollpersonen eller dess relaterade råkar orsaka en annan persons död. Vålnadens grand finale är dock alltid ett mord som är en i det närmaste perfekt kopia av mordet som skapade vålnaden; och i detta slutgiltiga mord så blir rollpersonen mördad och dennes relaterade kommer att fällas för mordet, eller vice versa. Sedan får vålnaden frid.
Det enda sättet att undvika detta öde är att antingen lösa det ursprungliga mordet, eller att försöka rikta vålnadens uppmärksamhet på något annat par; såsom någon konkurrerande brottsplatsundersökare eller en snokande journalist, som har en liknande relation.
---
Äh. Det blev inget bra exempel. Ovanstående kan nog bara användas i ett par olika äventyr. Det finns visserligen visst utrymme att leka med: Beroende på vad vålnaden har för relation mellan sina båda delar så kommer det att ta sig väldigt skilda uttryck. Vålnaden efter två barnlekkamrater kommer vara något helt annorlunda än mellan mor och dotter, mellan två erfarna soldater eller mellan en man och dennes älskarinna. Man kan också som spelledare ledas i helt olika riktningar beroende på hur man föreställer sig att det ursprungliga mordet ska ha gått till. Om det exempelvis var ett fall av mordbrand så kommer det vara lätt att iscensätta liknande bränder som "olycksfall" när vålnaden börjar bli arg på den utvalda rollpersonen. Andra typer av mord kanske får en att vilja gå andra vgar istället. Och det finns många vägar att gå.
Ett äventyr skulle kunna handla om att uppklara en serie brutala yxmord, där två av rollpersonerna snart på var sitt håll börjar hitta ledtrådar som tyder på att den
andra av de tu har befunnit sig på mordplatsen, varpå de sakta men säkert börjar misstänka varandra. Äventyret skulle alltså främst handla om misstankar och paranoia inom gruppen.
Ett annat äventyr skulle kunna vara mer av en The Ring-historia, där en av rollpersonerna är en mordutredare som råkat dra till sig vålnadens intresse, varpå hon och hennes barn är på väg att gå ett hemskt öde till mötes. Det enda sättet för dem att undvika detta, är genom att låta någon annan ta fallet. Någon annan som är ensamstående mor med ett väldigt starkt band till sitt enda barn. Kanske kan den där nya påfrestande stjärnjournalisten från TV4 vara den hon söker? Men hur skall hon leda denna journalist i fällan utan att hon kommer förlora sitt jobb, samt utan att denna journalist kommer att fatta misstankar?
Osv. Det finns iaf ett par olika grejer man kan leka med, vilket kan styra äventyret i väldigt skilda riktningar, eftersom monstret inte är strikt beskrivet. Samtidigt är det inte så att man som spelledare måste hitta på allt detta
själv, för då hade ju inte monsterbeskrvningen varit mycket till hjälp. Hela poängen är just att monsterbeskrivningen snarast är att betrakta som en guide, som hjälper en att förstå hur man kan bygga helt olika äventyr beroende på vad det är för idéer man utgår ifrån.
Är ni med nu? Det handlar alltså inte om ledtrådar i sig; det handlar om att beskriva en sak på ett sådant sätt att detta tar sig två helt olika uttryck beroende på vad man väljer som utgångspunkt.
Jag är ledsen att jag är långrandig, men det är oerhört frustrerande för mig att jag inte riktigt får något gehör för detta. Så, svara nu inte "jaha, menar du att du gillar rollspel med spöken? Då ska du spela Spookie Nookie. Där har man 32 spöken i grundboken." Det är ju liksom inte direkt spöken som är intressant.
Jag är förresten egentligen inte intresserad av någon bok öht. Låt bli att rekommendera böcker. Ni får däremot gärna berätta hur ni tycker att någon bok åstadkommer det jag försökt beskriva på ett särskilt finurligt sätt.