entomophobiac
Low Prep High Play
Det är intressant med spelstilar och tankar kring preferenser. Framförallt inser jag att jag egentligen inte har så starka preferenser utan snarare en drivkraft: att experimentera så mycket som möjligt. Kan röra sig om att skriva roliga regler för att försöka förstärka en känsla, om att bygga någon sorts stämning, om att sätta upp ramverket för en heist eller ett äventyr, etc. Men jag gillar att försöka hitta ett sätt att närma mig rollspel som jag inte sett förut och sedan utforska det till fullo.
Flummigt och lite pretto, antagligen, men det är vad jag går igång på helt enkelt.
Experiment. Min största drivkraft överhuvudtaget är att experimentera. Första experimentet jag gjorde, som jag kan minnas, var på gymnasiet, när jag fick idén att gruppen skulle stå för intrigen. Det fanns en ramberättelse om ett stort krig där ett litet land hamnade mellan fienderna. Rollpersonerna tillhörde alla rådgivare till kungen i det lilla landet, och hade alla sina egna agendor och målsättningar. När gruppen var samlad runt spelbordet så var allt de sa även hörbart av alla rollpersoner. Men alla fick regelbundna tillfällen att tala med mig i enrum för att dra i sina respektive trådar, skicka brevduvor, och vad som nu gjordes i det dolda. Med det här upplägget hände flera helt absurda saker, och det skapades scener som jag minns väldigt starkt än idag. Efter det experimentet så har jag alltid försökt börja en ny kampanj eller ett nytt enkvällsscenario med någon sorts experiment som grund. Skulle nog kunna klara mig utan alla andra om jag bara experimenterade med något!
Rollgestaltning. Har spelat hemlös. Har spelat gothsångerska. Har spelat rustningsbärande paladin med tvåhandssvärd. Antagligen blir alla någon dryg variant av mig själv i praktiken, men jag älskar att utforska roller och relationer som spelare och älskar när det görs av gruppen som spelledare.
Gruppkonflikt. Framförallt av den sort som inte egentligen är okej. Förräderi, feghet, ondska, ond bråd död, lögner, dålig stämning. Inget kan skapa detta lika bra som konflikter mellan rollpersoner anser jag. Men jag spelar inte jättemycket spel av det här slaget i praktiken. Snarare går det en röd tråd genom allt mitt spelledande som är att SLPs och världar i stort inte riktigt går att lita på och det brukar sprida sig till gruppen.
Beslut och konsekvenser. Som spelledare tycker jag om att allt är möjligt. Att gruppen aldrig riktigt vet vad som bara vara en konsekvens av deras nycker och vad som var min snillrikt konstruerade Ståry von Plott. Om sanningen ska fram så förbereder jag nästan aldrig, för att jobb och familjeliv helt enkelt gör att jag inte hinner. Men jag har alltid med mig ett par frön in i scenariot som sedan antingen ruttnar innan de planteras eller tillåts växa. Men jag ser det som något heligt i rollspelen att spelarnas beslut är det som styr. En baksida av detta som jag upptäckt är dock att det kräver tydliga målsättningar, eller riskerar att bli som när jag spelade Western på mellanstadiet och allt slutade med mord och bankrån.
Sinbads köksbänk. Sinbad är en mytomspunnen Irakisk figur som berättar hur han kom över sina rikedomar i en mängd fantastiska äventyr, återgivna i Tusen och en natt från persiska originalberättelser. Berättelserna är varierade och storslagna. Till motsats är köksbänksdrama (eng. ‘kitchen-sink drama’) ett uttryck som används för att beskriva historier som är jordnära och ordinära. Historier om familjer och deras interna problem, eller om familjer som tvingas bemöta banala utomstående problem, som illvilliga grannar eller stora utgifter. På något sätt är det själva antitesen till det storslagna. Sinbads köksbänk är slutligen den osannolika kombinationen av dessa två. Att berätta ordinära historier i en extraordinär miljö. Historier om människor som lever vardagliga liv i avlägsna världar eller dimensioner. Att berätta om det "vanliga" vardagliga livet i en galax långt borta, Westeros, eller någon annan plats helt enkelt. Lösa problem som inte alltid kräver bläddrande i Monster Manual. Ville göra vår Coriolis-kampanj till den här typen av kampanj, men jag tror upplägget vi hade i den kampanjen hade behövt förberedas mer. Tyvärr. Tror dock att Sinbads köksbänk är något jag kommer återkomma till i allt jag gör, på ett eller annat sätt.
Förstärkande regler. Jag är en sån som spelar datorspel med standardinställningarna—jag vill spela spelet som utvecklarna tänkt sig det. Det är samma sak med rollspel för min del. Jag ser regler, kampanjvärld, eventuella tillbehör som SL-skärmar eller props, som en designad helhet. Jag vill utvärdera den som den är. Därför har jag egentligen inget favoritsystem, eller någon favoritvärld. Jag kan tycka om allt och ogilla allt på en gång. Men om någon faktiskt byggt den där helheten och det känns i spelet—som med så olika produkter som Amber Diceless, All Flesh Must Be Eaten, och Mutant: År Noll—då trivs jag som fisken i vattnet. Det är även precis så jag försöker närma mig mitt egna sporadiska skrivande.
Flummigt och lite pretto, antagligen, men det är vad jag går igång på helt enkelt.
Experiment. Min största drivkraft överhuvudtaget är att experimentera. Första experimentet jag gjorde, som jag kan minnas, var på gymnasiet, när jag fick idén att gruppen skulle stå för intrigen. Det fanns en ramberättelse om ett stort krig där ett litet land hamnade mellan fienderna. Rollpersonerna tillhörde alla rådgivare till kungen i det lilla landet, och hade alla sina egna agendor och målsättningar. När gruppen var samlad runt spelbordet så var allt de sa även hörbart av alla rollpersoner. Men alla fick regelbundna tillfällen att tala med mig i enrum för att dra i sina respektive trådar, skicka brevduvor, och vad som nu gjordes i det dolda. Med det här upplägget hände flera helt absurda saker, och det skapades scener som jag minns väldigt starkt än idag. Efter det experimentet så har jag alltid försökt börja en ny kampanj eller ett nytt enkvällsscenario med någon sorts experiment som grund. Skulle nog kunna klara mig utan alla andra om jag bara experimenterade med något!
Rollgestaltning. Har spelat hemlös. Har spelat gothsångerska. Har spelat rustningsbärande paladin med tvåhandssvärd. Antagligen blir alla någon dryg variant av mig själv i praktiken, men jag älskar att utforska roller och relationer som spelare och älskar när det görs av gruppen som spelledare.
Gruppkonflikt. Framförallt av den sort som inte egentligen är okej. Förräderi, feghet, ondska, ond bråd död, lögner, dålig stämning. Inget kan skapa detta lika bra som konflikter mellan rollpersoner anser jag. Men jag spelar inte jättemycket spel av det här slaget i praktiken. Snarare går det en röd tråd genom allt mitt spelledande som är att SLPs och världar i stort inte riktigt går att lita på och det brukar sprida sig till gruppen.
Beslut och konsekvenser. Som spelledare tycker jag om att allt är möjligt. Att gruppen aldrig riktigt vet vad som bara vara en konsekvens av deras nycker och vad som var min snillrikt konstruerade Ståry von Plott. Om sanningen ska fram så förbereder jag nästan aldrig, för att jobb och familjeliv helt enkelt gör att jag inte hinner. Men jag har alltid med mig ett par frön in i scenariot som sedan antingen ruttnar innan de planteras eller tillåts växa. Men jag ser det som något heligt i rollspelen att spelarnas beslut är det som styr. En baksida av detta som jag upptäckt är dock att det kräver tydliga målsättningar, eller riskerar att bli som när jag spelade Western på mellanstadiet och allt slutade med mord och bankrån.
Sinbads köksbänk. Sinbad är en mytomspunnen Irakisk figur som berättar hur han kom över sina rikedomar i en mängd fantastiska äventyr, återgivna i Tusen och en natt från persiska originalberättelser. Berättelserna är varierade och storslagna. Till motsats är köksbänksdrama (eng. ‘kitchen-sink drama’) ett uttryck som används för att beskriva historier som är jordnära och ordinära. Historier om familjer och deras interna problem, eller om familjer som tvingas bemöta banala utomstående problem, som illvilliga grannar eller stora utgifter. På något sätt är det själva antitesen till det storslagna. Sinbads köksbänk är slutligen den osannolika kombinationen av dessa två. Att berätta ordinära historier i en extraordinär miljö. Historier om människor som lever vardagliga liv i avlägsna världar eller dimensioner. Att berätta om det "vanliga" vardagliga livet i en galax långt borta, Westeros, eller någon annan plats helt enkelt. Lösa problem som inte alltid kräver bläddrande i Monster Manual. Ville göra vår Coriolis-kampanj till den här typen av kampanj, men jag tror upplägget vi hade i den kampanjen hade behövt förberedas mer. Tyvärr. Tror dock att Sinbads köksbänk är något jag kommer återkomma till i allt jag gör, på ett eller annat sätt.
Förstärkande regler. Jag är en sån som spelar datorspel med standardinställningarna—jag vill spela spelet som utvecklarna tänkt sig det. Det är samma sak med rollspel för min del. Jag ser regler, kampanjvärld, eventuella tillbehör som SL-skärmar eller props, som en designad helhet. Jag vill utvärdera den som den är. Därför har jag egentligen inget favoritsystem, eller någon favoritvärld. Jag kan tycka om allt och ogilla allt på en gång. Men om någon faktiskt byggt den där helheten och det känns i spelet—som med så olika produkter som Amber Diceless, All Flesh Must Be Eaten, och Mutant: År Noll—då trivs jag som fisken i vattnet. Det är även precis så jag försöker närma mig mitt egna sporadiska skrivande.
