Nekromanti Rollspel som intellektuell utmaning?

[krank]

På senare tiden har jag upptäckt att mitt fokus vad gäller rollspel har flyttats. När jag först kom hit till wrnu så var jag ju stenhård djupimmersionist; jag ville fokusera på att leva mig in i en rollperson så mycket jag kunde. Viktiga val, dramaturgi eller spelighet var grejer jag inte alls kunde se det roliga med.

Sedan dess har jag utvecklats och förändrats, även om jag fortfarande föredrar rollpersonsinlevelse framför till exempel att "förvånas" eller "följa karaktären".


Men; nåt jag blivit mer och mer intresserad av är den intellektuella utmaningen. Rent problemlösande, alltså. Att hitta mördaren, räkna ut vad som hänt, komma förbi öppna hinder.

Vad finns det för spel som stödjer det här? Vilka mekaniker och sätt att angripa problemet finns?

Ett sätt jag vet är ju den rent taktiska utmaningen; som i D&D4e finns tillgänglig både i rollpersonspillandet (välja, opta, pilla, försöka hitta en vettig kombo) och i själva spelet (brädspelstänk och encounters), även om jag gärna hade sett mer hjälp till SL vad gäller att som nybörjare i gemet hitta på nya encounters.

Ett annat sätt syns i Gumshoe, som verkligen stödjer och hjälper själva deckarspelandet; att leta ledtrådar och sätta ihop dem.


Vad finns det mer?


Är det fler än jag som uppskattar hela "få känna sig smart"- grejen? Att få brottas med ett intellektuellt "hur fan hänger det ihop"-pussel och slutligen lösa alltihop?

Alternativt få en massiv brainfuck på slutet, då, om man inte får ihop det...

 

[Ram]

Vad finns det mer?

Med risk för att inte tillföra ett smack, men är inte alla (trad-) rollspel så i princip? Man ger sig själv färdigheter som skall användas för att få fram den informationen som man behöver?

Är det fler än jag som uppskattar hela "få känna sig smart"- grejen? Att få brottas med ett intellektuellt "hur fan hänger det ihop"-pussel och slutligen lösa alltihop?

Ja. Det är the shit.

Alternativt få en massiv brainfuck på slutet, då, om man inte får ihop det...

Nej. Detta gillar jag inte. Jag försöker i första hand designa scenarior där man aldrig hamnar i massiv brainfuck. Jag gillar plan B:s.

 

[w176]

Jag kan känna igen det här, fast främst på lajv.

Där man man rota i mysteriet och det är inte alls säkert att du har rätt bitar eller att de personer du pratar med är det som vet något på helt annat sätt än på rollspel. Ska man manipulera n¨gon måste man faktiskt manipulera dem. Och så vidare.

Det finns en oerhärtöthrill i att behöva pressa sig mantalt och prestrationsmässigt.

 

[Möller]

Vad finns det mer?

Är det fler än jag som uppskattar hela "få känna sig smart"- grejen? Att få brottas med ett intellektuellt "hur fan hänger det ihop"-pussel och slutligen lösa alltihop?

Alternativt få en massiv brainfuck på slutet, då, om man inte får ihop det...

Tja, åtminstone delar av (men antagligen hela) din spelgrupp verkar ju uppskatta ledtrådar och brainfuck.

Jag kom och tänka på en tredje grej som kanske passar in i din definition av en intellektuell utmaning, även om jag inte känner till något rollspel som stödjer det:

Cultural gaming

Särskilt då i form av garderobsvärldar ala Narnia eller Star Gate där spelarna inte ska läsa in sig på spelvärlden innan spelet börjar. I ett sådant spel så blir det en utmaning att förstå och följa världen, dess tankesätt, etik och etikett.

 

[krank]

Med risk för att inte tillföra ett smack, men är inte alla (trad-) rollspel så i princip? Man ger sig själv färdigheter som skall användas för att få fram den informationen som man behöver?

Mjaoaeh, fast tradspel är ju mer uppbyggda kring spänningen i slumpen och att slåss? Men visst, det finns inslag av det där också. D&D4e är ju som sagt ett ganska renodlat exempel på "taktiska intellektuella utmaningar", och den grejen finns väl i många tradspel också.

Men jag vet inte om de direkt är så bra på det, eller framhäver just den rena intellektuella delen av det hela...

 

[krank]

Där man man rota i mysteriet och det är inte alls säkert att du har rätt bitar eller att de personer du pratar med är det som vet något på helt annat sätt än på rollspel. Ska man manipulera n¨gon måste man faktiskt manipulera dem. Och så vidare.

Det finns en oerhärtöthrill i att behöva pressa sig mantalt och prestrationsmässigt.

Ja.

Samtidigt så blir ju lajv dessutom en social utmaning - det du säger omk att manipulera folk t.ex betyder ju att det inte alsl blir en ren intellektuell utmaning - utan en utmaning för en skådespelarkunskaper och förmåga att manipulera socialt. Är jag begriplig?

 

[w176]

Alltså. Det blir en oerhörd intellektuell utmaning också, men i många aspekter blir det svårt att separera från det sociala. Vilken information man ska lita på eller inte, vad som ingår i pusslet, vad är sant, vad brtyder saker osv.

Jag har också varit med när 30 personer i timmar suttigt att diskuterat nyanserna i en profetsia och hur man ska agera på den.

 

[Christoffer]

Är det viktigt att pusslet är klart från början? Om så så läs inte vidare.

Men annars gör Dirty Secrets något som liknar det här, allt eftersom man som the Investigator söker runt efter ledtrådar, hamnar i skiten, skjuter folk, hittar ledtrådar, osv, så skapas kopplingar och pusslet skapar alls eftersom. Dock lämnas det upp till spelaren som spelar just The Investigator att lösa det, att lägga samman 1 och 2 och skapa teorier kring motiv osv.

Men, det är ju inte samma tillfredställelse som att lösa en mattegåta liksom. Så jag är nog ändå rätt lost och helt fel ute.

 

[Rickard]

Är det fler än jag som uppskattar hela "få känna sig smart"- grejen? Att få brottas med ett intellektuellt "hur fan hänger det ihop"-pussel och slutligen lösa alltihop?

När jag spelleder har jag som mål att få mina spelare att känna sig smarta. Jag tänkte starta en tråd om att ha scenariostruktur som regelsystem, där jag vill kunna få in de fyra olika typerna av utmaningar som jag har funnit på ett naturligt sätt medan man spelar.

/Han som mest ville slänga in det här och kan påpeka för Ram att tradsystems utmaningar handlar om att slå en tärning mot ett värde, vilket inte direkt är utmanande för spelarna

 

[wilper]

Är inte 4E (och D&D i allmänhet) ständiga utmaningar av den sorten? Både i optandet av rollpersonerna och i de taktiska figurspelsstriderna?

 

[Ram]

/Han som mest ville slänga in det här och kan påpeka för Ram att tradsystems utmaningar handlar om att slå en tärning mot ett värde, vilket inte direkt är utmanande för spelarna

//Ram - Håller med men vill nyansera med att det mycket väl kan vara utmanande att ta sig fram till den punkt där man får använda sin färdighet och att det ger glädjen i att man får använda det som rollpersonen är bra på samt återigen påpeka att en utmaning idealt i min värld bör bestå av en förhållandevis stor mängd steg och vägar och därmed inte lider av att vissa steg beror på vad rollpersonen kan utan att det snarare sätter färg på det.

 

[w176]

Lajv som intelektuell utmaning

Jag ska utveckla hur lajv skiljer sig från rollspel som inteletuellt utmaning och i min åsikt ärt mycket svårare.

Jag kan inte komma på ett tillfälle när jag känt mig intellektuellt utmanad av rollspel. Trots kompetenta spelledare.

Eller det har funnit gåtor som peka kicka spel hållet (länka hologram med magiskola) som man löser efter x mycket funderande och mysterium.

Men mysteriumen får oftast en binär art. Antingen har man nog med info för att kasta ett par gissningar år rätt håll och då hamnar man ofta nära. Eller så har man för lite eller massa nånsense info.

Har man någon listig plan så får man ett binärt beslut från spelldaren att antingen rulla med det eller sätta sig emot, och de beror mest på typen av spelledare än på iden. Och spelledaren tar inte inställning till om planen är väl genomförd eller ej utan hur spelstilen hanterar planer och vad som är bra för plotten. Antingen blir det siffer exercis eller ett dramturgisk övervägande. Inget av det blir någon verklig utmaning för mig som individ.

Plötligt händer det något intressant om man tar samma spellerare vars mysterium sällan varit speciellt utmanade i rollspelsform och har dem som lajvarrangör. Plötligt växer utmaningarna till något reellt och komplext.

Man har hundra individer kring sig med olika strävanden. Man har dolda plott trådar faktiskt närvarande, de handlar inte längre om vad som man fått från sl eller inte är nog mycket eller så.
Ledtådarna finns planterade men hundratals andra ledtrådar i hundratals människor strävanden och aktiviter. Villospår finns i hundratals, men det är inte villospår utan antingen andra trådar eller andra individers strävanden. Det finns inga nonsens ledtrådar. Allt har kontext som betyder något. Även lägner och vem som vet och inte vet vad.

Du har inte bara 1 person (sl) som försöker överlista dig utan femtio. Du har inte en människa vars uppgift är att hålla ihop en god historia som bestämmer om din plan klickar eller inte utan du har skitmånga människor du måste få planen att funka mot.

Motståndet är skitmycket större. Informationsflödet oerhört mycket rikare och kan gömma så mycket mer. Du har inte individer som bestämmer om du lyckas med det du företar dig med utan du måste faktiskt kämpa och lyckas.

 

[krank]

Är det viktigt att pusslet är klart från början? Om så så läs inte vidare.

[...]

Men, det är ju inte samma tillfredställelse som att lösa en mattegåta liksom. Så jag är nog ändå rätt lost och helt fel ute.

Mjo, lite =)

Men det är ändå intressant!

Mattegåta är en jättebra liknelse, för övrigt.

 

[krank]

Är inte 4E (och D&D i allmänhet) ständiga utmaningar av den sorten? Både i optandet av rollpersonerna och i de taktiska figurspelsstriderna?

Ja, det var därför jag skrev precis det i trådstarten =)

 

[krank]

Re: Lajv som intelektuell utmaning

Jag ska utveckla hur lajv skiljer sig från rollspel som inteletuellt utmaning och i min åsikt ärt mycket svårare.

Massor av intressanta tankar, tycker jag.

Jag drar dock slutsatsen att lajv fortfarande inte riktigt är min kopp té - för mig så blir i lajv den "rena" intellektuella utmaningen alltför uppbunden och ihoptrasslad med min förmåga att läsa människor, vara social, manipulera etc på ett helt annat sätt. Det är ingen dålig grej, men det är som sagt inte riktigt min kopp té.

 

[wilper]

Men herre gud! I sjätte stycket! TL;DR.

 

[Telash]

Vad härligt att se att det är fler än jag som älskar dessa typer av utmaningar i rollspel.

Hoppas du har överséende med att jag svarar på frågan och samtidigt passar på att göra reklam för Kontinuum.

Kontinuum är nämligen uppbyggd kring just detta tänk. Ett färdigt mysterium som spelarna ska lista ut, jag har löst detta på följande sätt:
En enskild ledtråd kan inte ge lösningen, det är en total omöjlighet. Men den är livsviktig för att kunna lösa gåtan.
En förenkling kan vara på detta sätt: Det finns 5 ledtrådar i spelet, vissa ledtråd har några förledtrådar.
Spelledaren placerar ut förledtrådarna på ett sådant sätt att det är relativt enkelt för spelarna att snubbla på dem. förledtrådar berättar inget om mysteriet, men berättar vart man kan få tag på en av de ledtrådar som faktiskt berättar om mysteriet.

Man kanske inte behöver alla huvudledtrådar, en spelare kanske bara behöver 3-4 av huvudledtrådarna för att lösa mysteriet, medan en annan behöver alla 5. Men INGEN kan lösa det efter bara en ledtråd.

Brainfucks förekommer inte i Kontinuum. Spelet fungerar som så att NÄR spelarna har upptäckt mysteriet så är det just spelarna som tar spelet till sin nästa fas, det gör inte spelledarna. Alltså finns ingen tidspress på hur länge spelarna kan hålla på att fundera ut mysteriet. Om spelarna och spelledaren blir otåliga kan man förståss placera ut tydligare ledtrådar och med ett tätare mellanrum.

Andra fasen kommer helt lägga den första fasen bakom spelarna, spelet kommer tydligt ändra karaktär och miljö när spelarna har löst mysteriet. Det finns alltså en tydlig poäng och tanke med att lösa mysteriet, det är relevant för att föra spelet vidare.

Från början var spelet tänkt att vara i tre faser, men jag nöjde mig med två för att inte göra det för stort. Det är trots allt ett expriment och ett debutrollspel, men om det visar sig ha god respons kommer jag utveckla detta tänk mer till kommande rollspel.

 

[Svarte Faraonen]

Med risk för att inte tillföra ett smack, men är inte alla (trad-) rollspel så i princip? Man ger sig själv färdigheter som skall användas för att få fram den informationen som man behöver?

Mjaoaeh, fast tradspel är ju mer uppbyggda kring spänningen i slumpen och att slåss? Men visst, det finns inslag av det där också. D&D4e är ju som sagt ett ganska renodlat exempel på "taktiska intellektuella utmaningar", och den grejen finns väl i många tradspel också.

Men jag vet inte om de direkt är så bra på det, eller framhäver just den rena intellektuella delen av det hela...

Old school-D&D är ju väldigt negativt inställt till det här med tärningsslag för att göra saker. Huvudmetoderna för att lösa saker där är ju "beskriv vad du gör, spelledaren avgör huruvida det räcker". Tomb of Horrors, till exempel, som jag tror blev avsevärt tråkigare av att jag spelade den med 3.5-regler, där det i stället är tärningsparadigmet som styr.

 

[rjonas]

Att trolla i pre-4E D&D var en intellektuell utmaning. Man kunde kombinera lågnivåbesvärjelser till att göra de mest fantasktiska saker. Fick man ett problem på halsen var det bara att börja koka soppa på en spik. Ett par cantrips och några första- till andranivåsformler senare var det mesta löst. Det var rejält kul för alla utom DM. Mest för mig.

 

[hakanlo]

En utmaning som jag uppskattar är den rent verbala/språkliga och berättartekniska. Vanligtvis är det mest spelledaren som får tampas med denna, men i idealfallet gäller det alla inblandade.

Det jag menar är helt enkelt utmaningen i att uttrycka sig precist och intressant i tal. Det gäller både i det lilla (en klockren replik, en fångande stämningsbeskrivning), och i det stora (skapandet av en berättelse).

Jag menar, hur många andra aktiviteter erbjuder just denna utmaning? Pratar och kommunicerar gör man ju dagligen, men sällan med samma krav på drama, stämmning och exakthet.

Alla ni som skriver på egna produkter finner förstås också nöje i utmaningen att ställa en skrift, vilket verkligen är en rejäl utmaning, men just nu avsåg jag alltså att framhålla utmaningen i att uttrycka sig verbalt.