Nekromanti Rollspel som terapi

Vavva

Swordsman
Joined
26 Jan 2001
Messages
529
Location
Malmö
Jag har ofta använt rollspel som terapi för att hantera saker som varit jobbiga eller tankeväckande. Naturligtvis ska alla vara medvetna om att det hela till viss del kommer att användas för att avreagera sig.
Däremot faller verkligheten bättre på plats när man återupplevt något traumatiskt in game.

Är det fler än jag som spelar rollspel i terapisyfte ibland? Tycker ni att det är jobbigt när man upptäcker att en spelare återupplever något självupplevt?

Är det fler än jag som kan gå slutna och aggressiva till ett rollspelsmöte och sedan gå därifrån lugna och öppna igen eftersom man har fått ta ut sina aggessioner (eller sin sorg) på något eller någon i en annan verklighet som fått fungera som kanal för alla ens negativa känslor?

Vavva - alla psykoanalytikers dagdröm
 

Szandor

Swordsman
Joined
3 Nov 2000
Messages
444
Location
Småland, Växjö
Tja, jag kan ju inte förneka att jag anser att rollspel är en ypperlig terapiform. Det finns många sätt att hantera problem och just rollspel är en sorts överföring av problemen till en fiktiv karaktär. Detta skapar en distans till problemet och kanske en ny infallsvinkel.

Vad man måste inse är dock att rollspel inte löser några problem. Man måste fortfarande ta hand om problemen öga mot öga.

(Jag har för mig att det skrevs en del om detta i moraldebatten under skräckforumet. Ligger en bit bak i historien, men borde fortfarande finnas kvar.)

/staffan

szandor@szandor.com
Tel: 073-695 05 19
Fnuppa: 3 blobbar
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Det är förmodligen många som känner som du.
Det är bra att avreagera sig på sin fantasi men som szandor sa, rollspel löser inga PROBLEM.

Det kan inte vara så hälsosamt för det lilla psyke man har kvar att använda till terapi på det sättet.

Yassilus den store
--
Ei Saa Peittää
 

LeJonklev

Swordsman
Joined
30 May 2000
Messages
520
Terapi? Jo mer eller mindre. men inte till att uppleva saker jag upplevt i verkliga livet. När jag spelar gör jag det oftast för att umgås med mina vänner och komma så långt bort från min egna deprimerande verklighet.
Att använda rollspel för att avreagera sig är alldeles utmärkt. Känner ofta, som du säger, mig mer harmonisk(leller nått) efter ett spelmöte.

LL

I found it hard, it was hard to find, oh well, whatever, nevermind.
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Är det fler än jag som spelar rollspel i terapisyfte ibland?

Vet ej, jag gör det inte... Jag spelar rollspel för att slappna av och ha kul, vilket säkert kan ses som något terapeutiskt (om man verkligen anstränger sig, men inte mer än paintball eller datorspel kan tjäna samma syfte) men jag har aldrig planerat rollspel för att "återuppleva traumatiska saker".

Jag har råkat ut för spelledare som försökt använda spelet för att hantera sina personliga problem och resultatet (av de försöken) har så gott som alltid varit horribelt. Jag stödjer därför till fullo ditt förbehåll om att alla bör vara medvetna om det i förväg.

Personligen ser jag helst att folk försöker hålla sina personliga problem från att påverka spelet. Jag är som sagt där för att ha kul, inte för att laga en trasiga människor...
 

Guardian_UBBT

Veteran
Joined
19 Jan 2001
Messages
30
Location
kungsägen, (sthlm)
det är lite svårt å svara på.
det är sällan jag mår särskilt mycket bättre eller sämre efter ett spelmöte.
när det gäller sånt får musiken stå till tjänst i stället.
dels känns rollspel lite för "avlägset" å sen slipper det "gå ut" över andra...

men verklighetsflykt (nu avser jag rollspel) kanske kan ses som ett slags terapi, men det är ju ändå bara väldigt tillfälligt....

/ per
 

MidNight

Swordsman
Joined
11 Jan 2001
Messages
515
Location
Långt ute i buschen, Stöcksjö, Umeå, Västerbotten,
*harkel* prepare for utläggning..

1, Det används redan, av psykologer/teraputer/psykoanalytiker/whatever. Det är ganska vitt spritt dessutom, och är naturligtvis inte rollspelande som vi känner det, utan mer saker som att leva ut sina känslor för sin far som super eller nåt. Poängen är att det funkar (tydligen, eftersom allt fler använder det som behandlingsmetod).

2, När många andra lämnat inlägg som säger att det kan vara bra att leva ut saker i rollspel så vill jag bara påpeka att det kan vara farligt. (*darra av skräck*)
- Det är faktiskt så att om man spelar med en deprimerad person (depression är vanligt och behöver inte vara speciellt synligt) så kan "läget förvärras" av att man spelar rollspel, särskilt då rollspel med anknytning till skräck och speciellt rollspel med personlig skräckbas.

3, Det är skönt, tycker jag (förtryckt, misshandlad, mobbad liten tonårspojkslyngel) att leva ut saker i rollspel. Kanske särskilt för sådana som jag, som inte heller kan leva ut aggressivitet på ett bra sätt (jag kan alltså inte skrika och bli förbannad som 'vanligt folk' när jag "ska" bli arg..). På så sätt kan man väl säga att det är teraputiskt. Man kan göra av med all sin ilska i rollspelet och känna sig harmonisk efteråt. Det behöver inte heller bara vara ilska, det kan också vara sorg, rädsla, förtvivlan etc.

//MiDNiGHT. - som läst på tillräckligt för att kunna förklara/motivera ovanstående med en Affektteori-bas, ifall någon är intresserad av det.. inte? vad konstigt.. /images/icons/wink.gif

 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: *harkel* prepare for utläggning..

Poängen är att det funkar (tydligen, eftersom allt fler använder det som behandlingsmetod).

Det är inget säkert mått... Det finns många behandlingsmetoder som varit populära genom åren som inte haft några påvisbara positiva effekter...

Jag tycker att om man promt måste leva ut saker genom rollspel så kan man i.a.f försöka leva ut något positivt... Man kan spela den hjälte man aldrig får vara i verkligheten, den förföriska vamp man drömmer om att våga vara o.s.v... Varför man skulle använda spelet för att ytterligare vältra sig i obehag eller problem man har redan i verkligheten undflyr mig.
 

MidNight

Swordsman
Joined
11 Jan 2001
Messages
515
Location
Långt ute i buschen, Stöcksjö, Umeå, Västerbotten,
Re: *harkel* prepare for utläggning..

"Det är inget säkert mått... Det finns många behandlingsmetoder som varit populära genom åren som inte haft några påvisbara positiva effekter..."
- Okej, jag kunde ha valt att säga så, eller att rabbla upp psykologiska data/statistik/whatever för att "bevisa" att jag har "rätt", men eftersom det är ganska långtråkigt/offtopoic så tyckte jag att den formuleringen kunde räcka. Tydligen inte.. Ska jag tolka det som att du vill ha den här datan/statistiken eller var du bara petnoga med hur jag formulerar mig?

"Jag tycker att om man promt måste leva ut saker genom rollspel så kan man i.a.f försöka leva ut något positivt... Man kan spela den hjälte man aldrig får vara i verkligheten, den förföriska vamp man drömmer om att våga vara o.s.v... Varför man skulle använda spelet för att ytterligare vältra sig i obehag eller problem man har redan i verkligheten undflyr mig. "
Vissa personer (ganska många) anser att det är något intressant/spännande med att "vältra sig i obehag" och sedan kunna gå ifrån det, ofta samma personer som gillar (bra) skräckfilmer och skräckböcker, om det var det du menade.
Om du menade att du tycker att det är konstigt att man ska "konfrontera" obehag i rollspel (som man har i verkligheten också) så handlar det inte om att "vältra sig i det", i den bemärkelsen att det skulle vara ett ändå långt oj:ande över hur hemskt allt är. Det har effekt (bevisat) att leva ut känslor som hålls tillbaka.

//MiDNiGHT. - som inte vet hur utförligt han ska formulera sig utan att hamna väldigt OT eller bli anklagad för att tråka ut folk.

 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Jo, ja... ibland. Fast jag fungerar annorlunda än de flesta - det jag måste bli av med är oftast ilska, eftersom jag har samma temperament som Bruce Banner, och det gör jag helst ensam, eftersom jag vet att jag riskerar att säga dumma saker till folk när jag (bildligt talat) är stor och grön. Och rollspel är ju en social sysselsättning. Det finns andra sätt att "avreagera" sig för mig - om det är tekniskt möjligt försvinner jag ut i skogen, t.ex.

Däremot använder jag rollspel för att sova; jag har några klassiska regelpularproblem som involverar matte och dylikt, och brukar försöka tänka på dem istället för att räkna får. :)

Nightowl

"Jag är inte alls konstruktiv, bara glad!"
Vindhand, rollspel.nu-veteran
 

Illern

koppariller
Joined
22 May 2000
Messages
2,075
Location
Linköping
Jo i viss mån så kan nog rollspelet användas i det syftet men man får akta sig att det inte dominerar spelet alltför mycket. Spelledaren får inte tvinga på spelarna något och spelarna får inte kvadda för sina medspelare och/eller spelledare. Jag har tyvärr haft mycket dåliga erfarenheter av en viss spelare som hade vissa problem och dominerade vårt spel så pass att vi helt enkelt slutade abrupt efter två försök till spelande.
Däremot kan verkliga händelser vara inspiration för mig som spelledare och på så viss bearbetar jag det säkert indirekt men försöker hålla det på en ''låg nivå'' och så länge som man gör det så kan det väl fungera på samma sätt som t. ex. musik.

[color:green]Mustela Putoris Astrabo, pretorian
Illerlyan:<A HREF="http://www.surf.to/ferret" target="_new">http://www.surf.to/ferret</A>
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Jag har nog inte använd rollspel som terapi nån gång. Inte på det sättet iaf. Men du har nog rätt i vad du säger. Man kan ju leva ut sina aggresioner när man spelar. Helt klart !!
Visst så har man ju känt att man ät "lugnare" när man kommer därifrån, om inte annat så är man klart mycket tröttare än när man kom.

[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit !</font color=red>
 

Umi Ryozaki

Veteran
Joined
14 Feb 2001
Messages
151
Location
Tokyo, Japan
På sätt och vis...

Folk klagar ju på stress och hur det leder till depretioner och annat otyg.
Så jag skulle nog hellre vilja jämföra det med avslappning eller dylikt. Det samma gäller för Tv/Video spel antar jag.

En gång när jag höll på att bli överallen av några skummisar var jag jätte rädd mitt i natten och kunde inte sova, så jag satte mig och spelade FF8. Vilket fick mig att varva ner så jag kunde somna.
Så...
Snarare avslappning än Terapi säger jag.
/Umi Ryozaki

Gambate kudasai!
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: *harkel* prepare for utläggning..

Ska jag tolka det som att du vill ha den här datan/statistiken eller var du bara petnoga med hur jag formulerar mig?

Om du har data som visar att rollspel är en effektiv behandlingsform så räcker det för mig att du säger det... Att däremot säga att den måste vara effektiv eftersom den har ökande populäritet är däremot som att säga att kristallterapi måste fungera eftersom det är så många som sysslar med det :)

Uppfattade jag dig rätt i att du har sådana data?

Vissa personer (ganska många) anser att det är något intressant/spännande med att "vältra sig i obehag" och sedan kunna gå ifrån det, ofta samma personer som gillar (bra) skräckfilmer och skräckböcker, om det var det du menade.

Jag ser en viss skillnad mellan att se en skräckfilm för att få en "säker" adrenalinrush och att använda rollspel för att återuppleva traumatiska saker. Gör inte du det?

Att spela i en omgivning som är obehaglig för karaktären (och detta är nog sant för rätt många av de populära rollspelsvärldarna... inte ens glad-fantasy vore så kul att _leva_ i tror jag, med alla orcher, onda makter, överhängande katastrofer och så) är m.a.o. en helt annan sak än att försöka anpassa rollspelet för att återuppleva något som är obehagligt för spelaren.

På detta vis är det helt ok att spela igenom ett väpnat rån om det är ämnat att vara litet spännande för spelarna (även om det skrämmer skiten ur karaktärerna). Att däremot spela igenom ett rån med målet att låta spelare A återuppleva den dödskräck han kände när han råkade ut för ett rånförsök när han jobbade på 7/11 för ett halvår sedan kan nog vara effektiv terapi (det vet jag inget om) men det skall inte blandas ihop med vanligt rollspel tycker jag.

Att göra det när folk trodde att man skulle spela litet rollspel och ha litet kul är direkt vidrigt, men där verkar vi vara litet överens i.a.f :)

Det har effekt (bevisat) att leva ut känslor som hålls tillbaka.

Säkert, men är det så bra att leka med självterapi? Penicilin är bra mot infektioner men detta innebär inte att man bör sälja det på konsum så att folk kan köpa det när de får lust...
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
Re: *harkel* prepare for utläggning..

<I>Jag ser en viss skillnad mellan att se en skräckfilm för att få en "säker" adrenalinrush och att använda rollspel för att återuppleva traumatiska saker.</I>

Fotnot: De som minns Didis sista inhopp på Sverok-listan kanske kommer ihåg att ett av hennes huvudargument var just att hobbyrollspel och terapirollspel egentligen är samma grej (till Jonas Nelson): "Inlevelse, utlevelse och upplevelse är densamma! Hur kan du påstå något annat??"
Jag replikerade med en jämförelse liknande den ovan. Hon svarade aldrig.

--
Åke
 

Vavva

Swordsman
Joined
26 Jan 2001
Messages
529
Location
Malmö
Vidare förklaring med ett exempel jag tänkte på

...när jag skrev topicen.

Jag känner en våldtagen flicka. Hon har hela sitt liv haft ångest över att hon kasnke inte slogs tillräckligt.
Under ett rollspelsmöte(som vi från början kände skulle bli ganska terapeutiskt) lät vi hennes karaktär utsättas för ett liknande övergrepp - med skillnaden att hon slogs, bet och efteråt utkrävde en brutal och fruktansvärd hämnd.

Hon påstod att hon mådde mycket bättre efter det här (och det blev nästan påfrestande med alla utnyttjade, hämndlystna karaktärer hon skapade efter den incidenten).

Hur mycket terapi och hjälp man än kan få av en terapeut eller psykolog måste man ta tag i sånt själv och hitta egna kanaler. Det uppmuntrar de flesta hjärnskrynklare dig till med.

Däremot tror jag faktiskt att det, som Midnight säger, kan finnas folk som får en kick av det obehagliga och hemska, utöver den vanliga adrenalinkicken man får av en bra skräckis. Eller, de finns. Jag är en av dem. Jag kan riktigt njuta av att vältra mig i mänsklighetens lägsta och obehagligaste drifter.

I vilket fall handlade inte topicen om glad-rollspel när man samlas för att ha kul. Det är en helt annan sak. Även om medlet är detsamma är syftena olika.

Vavva - magnet för traumatiserade
 

Örnie_UBBT

Swordsman
Joined
18 May 2000
Messages
550
Location
London, England
Var det inte allas våra D & B som tyckte att det är just att spela rollspel i terapisyfte som är förkastligt och farligt, särskilt om man inte har några tränade, erfarna och omdömesgilla dramapedagoger närvarande?

Själv har jag nog bara spelat rollspel för att ha kul. Jag gör mig inga stora illusioner om att rollspel i sig kan ha någon terapeutisk effekt - däremot kan de kanske ha en indirekt effekt (typ man har inga vänner, men börjar spela rolslpel och får vänner). Om man själv lyckas uppnå en terapeutisk effekt när man spelar är det nog mer en lyckträff än något annat. De bekanta jag har som arbetar med terapi säger alla att det är svårt och tar tid och kräver en viss utbildning att bli en god terapeut - och de flesta rollspelare är ju inte yrkesterapeuter.

mvh
Örnie
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
hmm

Hon påstod att hon mådde mycket bättre efter det här (och det blev nästan påfrestande med alla utnyttjade, hämndlystna karaktärer hon skapade efter den incidenten).

Efter rollspelsincidenten då menar du? Hmm... hur sunt är det att snöa in på en personlighetsaspekt på det viset? Är det verkligen att komma tillrätta med sina känslor och gå vidare?
Nåja, jag känner henne inte så jag bör nog inte uttala mig :)

I vilket fall handlade inte topicen om glad-rollspel när man samlas för att ha kul.

Ah, det förstod jag inte... snarare tyckte jag att t.ex:
"Tycker ni att det är jobbigt när man upptäcker att en spelare återupplever något självupplevt?"
...antydde att det hela berörde en blandning mellan vanligt rollspel och terapi.

Om man däremot träffas specifikt för att syssla med terapi (till skillnad från rollspel) så får man väl göra det... Det är inget för mig i.o.f.s. men om folk tycker att de mår bättre så kanske det är bra... vem vet...
Jag tycker det ligger någonstans mellan "riskabelt" (om man uppnår någon effekt) och "meningslöst" (om man inte gör det). Mentalvård är svårt.

Även om medlet är detsamma är syftena olika.

Jag skulle säga att medlet skiljer sig rätt mycket också... I hobbyrollspel strävar man efter en klar skiljelinje mellan karaktär och spelare. I terapi verkar det vara mer flytande (nästan så att folk skall spela sig själva i jobbiga situationer).
 
Top