Rollspel som "terapi"

[Nässe]

Läste någon artikel i Sydsvenskan för några månader sedan om en tjomme som forskar om lycka. Han tog exemplet att skriva en bok, som något som ger lycka. Men sa också att den lyckan ”upphör” när boken är klar. Det är alltså att vara i skapande som ger mening och lycka, och det känner jag verkligen igen mig i. Kanske borde vi hylla alla ofärdiga skrivprojekt som lyckobringare, liksom oavslutade kampanjer, och halvfärdiga äventyr och spel som bara finns i anteckningsblock i stället för att förbanna vår bristande förmåga att färdigställa. Att vara i fantasi är verkligen själsbalsam för mig, till den grad att jag ibland funderar på om det blir en flykt från sådant jag borde göra. Mitt liv vore väldigt mycket fattigare utan rollspel och böcker, och jag kan lite tycka synd om dem som inte fattat vad rollspel kan erbjuda.

 

[w176]

Jag tänker att det finns rätt mycket forskning kring hur olika fritidsintressen är bra för den mentala hälsan. Rent allmänt för att göra saker man tycker om är bra för den mentala hälsan.

Men ofta för att fritidsintressen har en kombination av olika friskfaktorer.

Till exampel:

• Social samvaro
• Krativitet
• Emotionellt engagemang
• Att utmana sig själv på ett konstruktivt sätt
• Sense of competence and agency
• Självutforskande
• Mindfullness och att vara närvarande i stunden.
• Etc.

Men också andra faktorer finns som inte är närvarande i rollspel:

• Naturupplevelser
• Samvaro med djur
• Egentid
• Motion
• Rörelse
• Etc

Hade vi tagit en annan hobby; löpning, fiske, yoga, körsång eller något annat kanske de kanske haft en annan panel av friskfaktorer och främjar mental hälsa men vi skulle hitta saker där också som skulle hjälpt någon under en jobbig tid.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag tänker att det finns rätt mycket forskning kring hur olika fritidsintressen är bra för den mentala hälsan. Rent allmänt för att göra saker man tycker om är bra för den mentala hälsan.

Men ofta för att fritidsintressen har en kombination av olika friskfaktorer.

Till exampel:

• Social samvaro
• Krativitet
• Emotionellt engagemang
• Att utmana sig själv på ett konstruktivt sätt
• Sense of competence and agency
• Självutforskande
• Mindfullness och att vara närvarande i stunden.
• Etc.

Men också andra faktorer finns som inte är närvarande i rollspel:

• Naturupplevelser
• Samvaro med djur
• Egentid
• Motion
• Rörelse
• Etc

Hade vi tagit en annan hobby; löpning, fiske, yoga, körsång eller något annat kanske de kanske haft en annan panel av friskfaktorer och främjar mental hälsa men vi skulle hitta saker där också som skulle hjälpt någon under en jobbig tid.

Det här tror jag är jätteviktigt.

Det är extremt enkelt (och väldigt mänskligt) att fastna i konfirmationsbias när man försöker analysera sin egen tillvaro och vad olika delar av den har för effekter på mående och mental hälsa. Helt enkelt för att vi inte har någon kontroll vi kan jämföra mot, vi har bara våra egna erfarenheter, de nuvarande konsekvenserna av de val vi gjort, och eftersom vi inte kan gå tillbaka i tiden och göra andra val så kan vi heller inte få något annat utfall än det vi fått. Vi är fast som den nuvarande formen av oss själva helt enkelt, och i den sitsen skall man nog försöka undvika att dra för stora slutsatser om vilken aktivitet som har vilken effekt.

Helt enkelt, vet vi att vi mår bra av att spela rollspel, så har rollspelen kanske någon sorts terapeutisk funktion i vår tillvaro.
Det betyder dock inte i sin tur att rollspelen har något generellt unikt att erbjuda för att fylla den funktionen, eller att det är något inneboende i just rollspelandet som skapar dessa positiva effekter, utan att effekten kanske snarare finns inneboende i vår egna relation till aktiviteten. Att spela rollspel är bra för oss för att vi tycker om att spela rollspel på det sätt vi spelar rollspel på (med allt vad det innebär), inte för att det är just rollspel.

Förmodligen upplever den som har fiske, kampsport, drejning, zumba, piano, poetry slam och tågskådning samma typ av positiva känslor kring utövandet av sin hobby som vi upplever av våran. I vart fall hoppas jag verkligen att de gör det, alla människor förtjänar att må bra.

För mig har rollspelandet ofta varit en av de centrala komponenterna i psykiskt välmående i min tillvaro, och jag upplever dem som en oerhört viktig, meningsfull och nödvändig del av mitt liv. Exempelvis har rollspelen som hobby haft oerhört mycket mer positiv påverkan på mig än att ha datorspel som hobby, som verkligen inte alls har fyllt samma upplyftande och stärkande funktion utan ofta snarare bidragit till det motsatta.

 

[Genesis]

Sedan är det intressant det här med identifikation och sättet på vilket många mer berättelseorienterade spel insisterar på att rollpersoner ska ha starka drivkrafter. Jag är ju själv en person med oerhört lite driv, och jag känner mig ofta lite främmandegjord och hindrad i min identifikation när man prompt ska spela någon som vill saker sådär jätteintensivt. Egentligen känns det mest som om spelet säger att människor som jag är ointressanta och aldrig kommer åstadkomma något av värde.

Ja, det var länge sedan jag spelade sådana spel, men det finns ju en spelstil av spelardrivet traditionellt spelande där rollpersonerna behöver ha tydliga drivkrafter. I min övergångsperiod från klassisk trad till samberättande lirade jag mycket sådant. Det är en funktionell spelstil, men knappast något för alla, och inte vad jag går igång på idag. I mer klassiskt spelledarstyrda spel har man en spelledare som skapar drivet, och i modernt samberättande har man spelare som skapar det, men i den stilen har spelarna inte makten att hitta på saker i omvärlden som kan skapa drivet, och spelledaren ska mest reagera, så då måste drivet komma från rollpersonerna. Det är lite en konsekvens av ansvarsfördelningen i spelet. Jämför med till exempel Lovecraftesque, där rollpersonen kan slussas från händelse till händelse utan att ha något driv och inte ens någon agens, och i princip inte ta några beslut överhuvudtaget. Men det funkar utmärkt i spel eftersom spelarna har en massa agens i att hitta på vad rollpersonen utsätts för. Igår spelade jag Ut och in, där rollpersonen var en muslimsk flicka som flyttat till Toulouse och fann sig fångad mellan en sträng far och en intolerant omgivning. Hela hennes berättelse handlade till stor del om att hon var frustrerad över att hon inte fick tvivla och vara osäker, utan fastnade mellan extrema åsikter. Det faktum att hon inte hade så mycket driv var en del av temat för hela berättelsen.

 

[JohanL]

Säg åt ett ungdomsgäng att de är störiga i verkligheten. Du blir skjuten och dör.
Säg åt ett ungdomsgäng att de är störiga i ett one-shot. Du blir skjuten och dör, men det gör inget för nästa spelpass kör ni nåt annat.

Eller i de flesta rollspel, de försöker skjuta dig, men du tar effektivt ut dem med din överlägsna kampsport eller dina superkrafter.

 

[w176]

Det här tror jag är jätteviktigt.

Det är extremt enkelt (och väldigt mänskligt) att fastna i konfirmationsbias när man försöker analysera sin egen tillvaro och vad olika delar av den har för effekter på mående och mental hälsa. Helt enkelt för att vi inte har någon kontroll vi kan jämföra mot, vi har bara våra egna erfarenheter, de nuvarande konsekvenserna av de val vi gjort, och eftersom vi inte kan gå tillbaka i tiden och göra andra val så kan vi heller inte få något annat utfall än det vi fått. Vi är fast som den nuvarande formen av oss själva helt enkelt, och i den sitsen skall man nog försöka undvika att dra för stora slutsatser om vilken aktivitet som har vilken effekt.

Helt enkelt, vet vi att vi mår bra av att spela rollspel, så har rollspelen kanske någon sorts terapeutisk funktion i vår tillvaro.
Det betyder dock inte i sin tur att rollspelen har något generellt unikt att erbjuda för att fylla den funktionen, eller att det är något inneboende i just rollspelandet som skapar dessa positiva effekter, utan att effekten kanske snarare finns inneboende i vår egna relation till aktiviteten. Att spela rollspel är bra för oss för att vi tycker om att spela rollspel på det sätt vi spelar rollspel på (med allt vad det innebär), inte för att det är just rollspel.

Förmodligen upplever den som har fiske, kampsport, drejning, zumba, piano, poetry slam och tågskådning samma typ av positiva känslor kring utövandet av sin hobby som vi upplever av våran. I vart fall hoppas jag verkligen att de gör det, alla människor förtjänar att må bra.

För mig har rollspelandet ofta varit en av de centrala komponenterna i psykiskt välmående i min tillvaro, och jag upplever dem som en oerhört viktig, meningsfull och nödvändig del av mitt liv. Exempelvis har rollspelen som hobby haft oerhört mycket mer positiv påverkan på mig än att ha datorspel som hobby, som verkligen inte alls har fyllt samma upplyftande och stärkande funktion utan ofta snarare bidragit till det motsatta.

Sen kan det vara så att vissa aktiviteter har specifika och unika fördelar för specifika problem.

För någon med panikångest kanske något med andningsteknik som yoga eller körsång skulle ha specifika fördelar jämfört med något som inte har det

 

[adrian_of_arcane_lore]

Sen kan det vara så att vissa aktiviteter har specifika och unika fördelar för specifika problem.

För någon med panikångest kanske något med andningsteknik som yoga eller körsång skulle ha specifika fördelar jämfört med något som inte har det

Så kan det absolut vara, och så är det också förmodligen.
Men som enskild utövare som kanske har begränsad erfarenhet av andra typer av aktiviteter kan det vara väldigt svårt att avgöra vad i den egna aktiviteten som har vissa specifika effekter.

Själv vet jag väldigt väl att för mig har rollspel som hobby mycket mer positiva effekter än att ha datorspel som hobby, och bägge av dessa har otroligt mycket mer positiva effekter än att ha uteliv, festande, alkohol/droger och gänglika sociala miljöer som hobby. Det jag däremot kanske inte har är säkra svar på varför, i vart fall inga svar jag kan belägga med annat än subjektiva erfarenheter.

Det vore väldigt spännande om det finns studier på rollspelens terapeutiska värden!

 

[Mogger]

Så kan det absolut vara, och så är det också förmodligen.
Men som enskild utövare som kanske har begränsad erfarenhet av andra typer av aktiviteter kan det vara väldigt svårt att avgöra vad i den egna aktiviteten som har vissa specifika effekter.

Själv vet jag väldigt väl att för mig har rollspel som hobby mycket mer positiva effekter än att ha datorspel som hobby, och bägge av dessa har otroligt mycket mer positiva effekter än att ha uteliv, festande, alkohol/droger och gänglika sociala miljöer som hobby. Det jag däremot kanske inte har är säkra svar på varför, i vart fall inga svar jag kan belägga med annat än subjektiva erfarenheter.

Det vore väldigt spännande om det finns studier på rollspelens terapeutiska värden!

Ja, det här är inte ett försök att sätta just rollspel på piedestal, men eftersom det är ett rollspelsforum hade det varit lite konstigt om jag skrev en tråd om hur viktigt jag upplever det att vara i naturen, utöva sport eller ägna sig åt välgörenhet

Men det jag är lite inne på är hur man i rollspel närmast lämnar världen bakom sig. Det sker ju när jag spelar musik, åker skidor, läser en bok etc med men det är ändå på ett annat sätt.

 

[Christoffer]

Håller med @Mogger i det du skriver nu senast. Förutom just att fly bort eller att uppleva någon annans värld, situation och problem, så tycker jag rollspel har en sak som det kanske har gemensamt med endel andra aktiviteter för mig, just det att man upptas fullt ut av dem. Jag sitter otroligt sällan, i princip aldrig, och tänker på hur ska vi ha råd med att laga bilen, eller oro kring barnen, jobb och stress eller vad som helst som kan snurra runt i huvudet på en under dagarna. För mig är det nog inte skapandet i sig här, när man skriver, skapar musik, osv, utan mer att upptas av något. Det kan ske när man står ett par meter ut i en å och fiskar, när man flyter på rygg i havet och kollar på molnen, när man åker skidor, spelar musik, läser en bok, spelar ett brädspel eller krigsspel, spelar rollspel, osv. Just det där att vara här och nu och inget annat behöver tas in.

Sen vet jag inte om man vågar kalla det terapi utan att någon från psykologförbundet går i taket, men jag tror alla mår bra att att smalna ner och fokusera ens tanke mot specifika saker som är aktuella just framför en. Och där gäller det väl att hitta vad man gillar, spel, kreativa processer, träning, poesi, skönlitteratur, etc.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag går i gruppterapi och vi är faktiskt flera rollspelare där, så det har blivit ett vanligt ämne i pauserna. Det vi sa var också att vi ibland hade älskat att ha ett rollspel för vissa av sakerna vi jobbar med!

Men även för mig har rollspel betytt jättemycket, speciellt under tider där det var svårt och ibland har det varit en plats för att ”skriva av mig”. Jag blev sjukskriven för stress ungefär samtidigt som jag skrev mitt första utgivna rollspelsäventyr och att få spela det så mycket med folk var också en stor ljuspunkt under den tiden.

 

[adrian_of_arcane_lore]

I mer klassiskt spelledarstyrda spel har man en spelledare som skapar drivet, och i modernt samberättande har man spelare som skapar det, men i den stilen har spelarna inte makten att hitta på saker i omvärlden som kan skapa drivet, och spelledaren ska mest reagera, så då måste drivet komma från rollpersonerna.

Nu blir det en sidodiskussion, men min erfarenhet är att det mest effektiva sättet är en kombination.
Jag spelar ju inte direkt SL-lösa, samberättande spel (inte på grund av princip, utan mest pga att det inte blivit så), utan högst "traditionella" rollspel (vad nu det är, men också en sidodiskussion).

Att bara släppa ner rollpersoner i en värld där SL förväntar sig att allt driv skall komma från rollpersonernas inneboende motivationer funkar oftast sådär. Att SL skall hålla spelarna i näsan och leda dem fram genom "storyn" (som SL skapat från början tills slut innan en minut har spelats) funkar också sådär.

Min föredragna lösning är att spelarna deltar i skapandet av omvärld, driv, motivationer och förutsättningar tillsammans med SL innan spelet börjar. Jag som SL kanske kommer med en idé, men sedan workshoppar vi och förändrar den idén i gruppen tills alla känner att de komponenter som behövs är på plats. Vid tillfällen har vi suttit flera spelpass och tillsammans jobbat fram förutsättningarna för den situation spelarnas rollpersoner sedan kommer placeras in i, inklusive det "förbjudna" upplägget att när vi väl kör igång så vet spelarna mycket mer om situationen än deras rollpersoner gör. Sedan när vi kör igång själva rollspelandet, jag blir SL och spelarna agerar genom sina rollpersoner, så har spelarnas påverkan på spelvärld och dess förutsättningar varit sådan att de kan agera drivande utifrån det, och jag som SL i större utsträckning kan fokusera på att reagera på vad spelarna gör (och sedan mana på spelarnas driv genom att spela agendor, kasta in bomber etc). Det handlar om att skapa momentum, och då är det väldigt effektivt att köra igenom det ordentligt och öppet innan man börjar agera utifrån rollpersoner och spelvärld.

Samtidigt har jag svårt att se att det är särskilt mycket av en "spelstil", för mig är det snarare inbyggt i hela konceptet av "klassiskt" rollspelande. Det är ju i mångt och mycket det som rollspel är. De bitarna är inbyggda i setting, mekanik, genre och tematik.
Drivkrafterna bör rimligtvis komma ur valet av spel ("jag vill spela Alien för att jag vill en colonial marine i rymden, jag vill spela Dungeons & Dragons för att jag vill vara en äventyrare som slåss med monster och plundrar skatter i grottor, jag vill spela Call of Cthulhu för att jag vill utreda ockulta mysterier och möta kosmiska fasor"), för i valet av spel ingår ju att sätta sig in i vad spelet handlar om och hur det fungerar, vad spelets intention är att du som spelare förväntas vilja göra. Man väljer ju spelsystem och värld på grund av de drivkrafter som finns inbyggt i dem, sedan förfinar man sin specifika kontext (som jag beskrev ovan), och sedan spelar man.

 

[Ekorren]

Sen vet jag inte om man vågar kalla det terapi utan att någon från psykologförbundet går i taket, men jag tror alla mår bra att att smalna ner och fokusera ens tanke mot specifika saker som är aktuella just framför en. Och där gäller det väl att hitta vad man gillar, spel, kreativa processer, träning, poesi, skönlitteratur, etc.

Det kan absolut användas som terapiverktyg, men det saknar evidens och ska inte användas för komplex problematik utan kompletterande individuell terapi. I grund och botten är det en lekterapi som kan ha viss effekt men som inte ska ses som annat än ett roligt alternativ inom kliniska miljöer. Jättebra som social träning för ungdomar med ASD.

Edit: Viktigt att tillägga är att personer som inte är terapeuter ska inte försöka använda det i terapeutiskt syfte.

 

[Quadrante]

Att folk tror jag är någotsånär normal i vid bemärkelse, kan jag tacka rollspelandet för.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Sen vet jag inte om man vågar kalla det terapi utan att någon från psykologförbundet går i taket, men jag tror alla mår bra att att smalna ner och fokusera ens tanke mot specifika saker som är aktuella just framför en.

Det specifikt det som kallas för mindfullness, ganska exakt faktiskt (som jag har förstått det).
Inte för att jag är någon expert på ämnet utöver återkommande omgångar KBT-terapi där mycket fokus har handlat om meditationstekniker etc, och där har ofta huvudsyftet varit att uppnå ganska exakt det du beskriver.

 

[Gaspard]

Själv vet jag faktiskt inte. Själva skapandet borde vara terapeutiskt, jag utvecklas ju både stilistiskt och kreativt, men samtidigt så tar det tid och kraft från annat som jag verkligen borde prioritera just nu i vad som är en ganska tuff period. Så det kanske till och med är tvärtom, för mycket verklighetsflykt och för lite grå verklighet.

Jag spelleder en discord-grupp med gamla vänner och det är nog så givande, vi pratar om allt möjligt, stort som smått. Men det handlar nog mest om att det är enda sättet vi kan få till en social kontext i diasporan nu för tiden. För mig är det viktigaste nu att träffa folk fysiskt, lämna en invand kontext, bryta mönster och få ny input. Om det kräver att jag snackar sport och bolån så gör jag det.

 

[Svarte Faraonen]

För mig är det nog rollspelsskapande som är det jag mest kan försjunka in i. Eller, ja, världsskapande, snarare. Göra kartor, räkna på befolkningstätheter och städer, fundera kring fiktiva kulturers mat och kläder, sådant där som ingen är intresserad av egentligen.

 

[Christoffer]

Det specifikt det som kallas för mindfullness, ganska exakt faktiskt (som jag har förstått det).
Inte för att jag är någon expert på ämnet utöver återkommande omgångar KBT-terapi där mycket fokus har handlat om meditationstekniker etc, och där har ofta huvudsyftet varit att uppnå ganska exakt det du beskriver.

Helt klart relaterat ialf. Skulle nog säga att det ialf för mig är närmare det som kallas flow än klassiska bilden av medveten närvaro (tror ialf vissa sätter flow som ett uttryck för medveten närvaro, meningen aning om det är vedertaget eller proffsen ser det som distinkt olika saker?! Någon psykolog får reda ut det. För mig finns ju inget medvetet med varat i de saker jag beskriver, de bara sker där genom att vi uppnår ett flöde av aktivitet. Det blir för mig en rätt stor skillnad mellan att ex. meditera, ta in min omvärld, kropp, medvetandegöra (metakognition) tankar och släppa dem, och då att känna att jag gör något som för mig in i att upptas av detta något där man ständigt är aktiv, påverkar, gör och bidrar till den närvaron man befinner sig i. I första exemplet är mitt jag exremt närvarande i form av kropp, i det andra exemplet har det nästan försvunnit till förmån för aktiviteten. Oavsett hur vi benämner och använder detta, så tänker jag att vi mår bra av att både söka det genom att lära oss fokusera bort saker, sitta ner på gräsmattan och fokusera på andningen, flyta i havet och studera molnen, eller genom aktiviteter som för oss in i ett flow, spel, löpning, läsning, etc, där vi bara gör och upplever det vi aktivt sysselsätter oss med.

 

[Ekorren]

Det här med rollspelsskapande är intressant. Jag tänker ganska ofta på vad det är som gjorde att rollspelshobbyn fastnade så djupt i mig när jag provade Drakar och demoner för första gången när jag var 8 år. Att leva 30 år till efter det lika passionerad som när jag var 8 är ovanligt. Det jag landar i för min del är mer det kreativa skapandet runt rollspelen än själva spelandet i sig.

 

[Christoffer]

En iaktagelse dock, fint att många mår BRA av rollspel eller aktiviteter kopplat till spelandet. Minns många trådar om motsatsen, där rollspel bara skapade känslor av att inte räcka till, misslyckanden, ångest, osv.

 

[Christoffer]

Det jag landar i för min del är mer det kreativa skapandet runt rollspelen än själva spelandet i sig.

För mig var det nog hur skapandet kunde ge det där oändliga spelandet. Vet inte hur många timmar jag suttit och ritat kartor till diverse övergivna militärbaser till gamla mutant eller wastelands. Helt uppfyld av både skapandet och upptäckandet, känslan av "åhå, men om vi har flygfältet här, vad finns då bortom det?" Hamnar sällan precis där idag när jag ex. preppar, men ibland. Men det var fint att se hur en 12-årig släkting till mig som vi gav nya Drakar till i julklapp helt uppslöts av vad det kunde vara, pekade ut en plats på kartan och började skriva sitt eget äventyr där, och det redan efter första spelmötet som han fick spela. Så kidsen har det än!