Tärningslösa utmaningar
"Hur gör ni när tveksamheter uppstår hurvida man lyckas med en handling eller ej?"
Först och främst låter man äventyr handla om andra saker. Alltså, när jag friformar så låter jag aldrig det spännande handla om den sortens utmaningar som rollpersonerna kanske/kanske inte lyckas prestera sig förbi. Det är liksom aldrig så att äventyret hänger på om du kommer lyckas hoppa över ett visst stup eller inte.
Jag dödar aldrig en rollperson i friform om hon inte agerat dumt. Alltså; om hon hamnar inför ett stup som inte går att hoppa över, då har hon sprungit fel. Hon kommer att dö. Någonstans på vägen fram till stupet så skulle hon ha agerat annorlunda, för nu är det ute med henne. (eller?)
Äventyren handlar liksom inte om prestationer överhuvudtaget.
Tänk på filmer som "Sjätte Sinnet" (huvudpersonen utför inte en enda prestationsfärdighet genom hela filmen) istället för "Indiana Jones" (huvudpersonen utför prestationsfärdigheter på löpande band), alltså.
"Hur löser man stridsfrågan?"
Den vinnande sidan har striden i sin hand från början. Om inte rollpersonerna har en väldigt bra plan så kommer de att åka på spö mot en överlägsen fiende. Allting handlar om strategi och förberedelser. Det gör det på många sätt mycket mer läskigt: Om du förlorar, då är det ju för att du varit dålig, inte för att tärningarna rullat fel.
---
Exempel: I helgen provspelade jag mitt eget rollspel Eskapix friform (för att reglerna inte är färdiga ännu). Rollpersonerna var bjudna på kalas hos en märklig flicka som de räddat från en övergiven låtsasvärld. Nå, i vilket fall som helst börjar allt bra, spelarna tror att det är de som lurar flickan på en massa viktig information, men till slut börjar de ana misstankar: Flickan säger ju egentligen bara exakt det som de skulle vilja höra. Samtidigt märker de hur saker och ting börjar förändras kring dem. Har inte rollpersonernas latratorer börjat bli stöddigare? Utövar flickan ett inflytande över oss? Har vårt habitat börjat bli mer likt flickan? Var inte de där gardinerna röda alldeles nyss? Nu är de lika gröna som flickans ögon... Har det slutat snöa utanför? Osv, osv. Små, subtila förändringar (lite väl subtila kanske, spelarna hade inte märkt mer än en bråkdel av dem, medan jag trodde att jag var övertydlig, nåja). Till slut tar en av rollpersonerna och spiller på en annan av rollpersonerna med flit. Säger "oooh, nu har jag förstört din klänning! Så där kan du inte se ut. Snälla fröken Tussilago, ni ursäktar väl oss medan vi går och byter om? Vi lovar att komma tillbaka till desserten," och så fort de lämnat matsalen så börjar de prata med varandra. "Har du märkt något konstigt på sistone? Va, slutat snöa utanför?! Sheit, det har du rätt i, men hela stämningen har blivit annorlunda också, visst?" osv. De hamnar inför ett ultimatum; skall de försöka övermanna flickan nu på en gång, eller skall de låtsas som ingenting och invänta en möjlighet att fly?
Där är utmaningen.
Det är där det avgörs om de kommer klara det eller inte. Tärningar har ingenting med saken att göra, det är agerandet som bestämmer vad de har för chans att klara sig. De är nära att rusa tillbaka och överrumpla Tussilago när den ena rollpersonen säger "men tror du inte att Torntunga kommer försöka hindra oss? Han gillar ju Tussilago!"
"Va? Torntunga? Vem är det?"
"Den stora vildingen. Han som pratar så konstigt."
Då anar den vuxna rollpersonen vad som håller på att hända (hon har spelat Eskapix förut) och börjar omedelbart fråga ut den unga flickan:
"Lyssna på mig nu, var det du som hittade på det namnet, eller hittade "Torntunga" på det själv? Har latratorerna... eh... vildingarna förändrats på något sätt utan att du bestämt det? Är det du som hittat på olika namn åt dem, eller har de individualiserat sig själva?"
"Va? Tussilago föreslog att jag skulle leka med Torntunga och så pekade hon på honom..."
Då förstod de att det redan var försent. De gick tillbaka, åt färdigt, låtsades som att ingenting hade hänt, förtäljde lite om det som Tussilago ville höra (men låtsades hela tiden veta en massa annat som de inte berättade något om, utan lovade att förklara dessa saker när de skulle träffas igen, nästa dag). Vilket de inte gjorde.
Likförbannat förstod rollpersonerna att de hade klarat sig med nöd och näppe (eller de trodde det iaf), och det är vad som gör det hela så läbbigt med friform: Spelaren kan aldrig skydda dig bakom några fina siffervärden, utan när du tabbat dig så åker du dit. Obarmhärtigt.
Här klarade de sig med blotta förskräckelsen.
/Rising
).
