Nekromanti Rollspela religion och fanatism

[Olle Linge]

Snigeln är på g idag. Ännu en slemmig tråd

Det är så att jag ska inom kort, om två veckor för att vara lite mer exakt, spela rollspel med lite vänner på annan ort. Karaktären jag kommer spela är fanatisk på två områden, dels i sin lojalitet till kejsaren och dels till en religiöst sekt. Det hela utspelar sig i fantasymiljö och jag har givits ganska fria tyglar till att utforma religionen och sekten som jag vill.

Nu kom jag på att jag aldrig spelat extremt religiös tidigare. Det är klart att man haft karaktärer som varit troende, men ofta har det varit personer som följt normen i samhället eller avvikt från den åt andra hållet, mot ateism.

Det jag undrar är vilka erfarenheter ni har av att spela religiösa och / eller fanatiska rollpersoner? Hur klämmer man in religionen på ett sådan sätt att det inte blir överdrivet och töntigt? Det är givet att jag bör titta närmare på religionen ifråga, men eftersom jag inte gjort det än, tänker jag mig en mer allmän debatt.

Hur spelar man kristen? Eller muslim? Eller jude? Nu menar jag förstås rent uppträdandemässigt, inte utstyrsel och annat. Det är klart att övriga kommer se att karaktären är muslim om han ber på samma sätt och så vidare, men vad finns det annars för metoder att föra in religionen som ett centralt ämne för just min karaktär och på ett sådant sätt att det gör det trovärdigt och intressant för andra?

 

[keraii]

Religion och fanatism

Eh, det här är svårt att förklara, men jag ska försöka.

Tro på det
Det viktigaste är att rollpersonen tror på det den tror på. Vad jag menar är att allt (repeterar: ALLT) kretsar kring religionen. Hur man tilltalar folk, vad man äter, läser, jobbar med. Kort sagt: hela existensen. Man behöver inte ta till repliker som: "Enligt Boken får man inte..." utan istället agera konsekvent efter regeln i alla fall. Det ska vara så självklart för personen att göra det "enligt Boken" att han aldrig behöver säga att det är därför han gör så och så.

Missionen
En annan viktig sak som kan hjälpa till att hålla rollpersonen från att bli parodisk är att skära ner på missionen. Om det är något som verkligen kan bli löjligt så är det strävan att omvända. Låt istället rollpersonen agera efter tanken att hans handlingar ska inspirera de omkring honom till att anamma hans religions regler och sätt. Rollpersonen förklarar mer än gärna varför han gör si eller så, eller berättar historier av religiös natur vid lägerelden. Men i övrigt är det handlingar som ska förmedla religionens budskap.

Tycker JAG i alla fall.

 

[Quadrante]

Re: Religion och fanatism

precis så skulle jag ha skrivit

(eller rättare sagt skulle ha velat skriva)

Det viktigaste är nog inte att man berättar att man är "religös" utan agerar "religöst".. du kan också vid tillfälle (när någon av motspelarna gjort något) ta denne i handerna (spelaren alltså IRL) och titta djupt "förstående" utan att säga ett ord och sen fortsätta spelet som vanligt..

 

[Olle Linge]

Hm..

Det viktigaste är nog inte att man berättar att man är "religös" utan agerar "religöst"..

Jo, det var ju det frågan gällde, hur man agerar "religiöst"

 

[Quadrante]

Re: Hm..

.. Jo, det var ju det frågan gällde, hur man agerar "religiöst"

Som jag sa, att i rummet där ni sitter och spelar, göra små saker som kan ses ha religös prägel.(tex som jag sa ta någon i handen och ge den förlåtelse för att den inte förstår att den syndat..)Det räcker med att du gör småsaker..

Nu kanske du inte behöver göra så här hela tiden, lite beroende på hur ni spelar.. och hur din karaktär är.

En annan sak är att rita små heliga tecken på alla spelarnas saker (inte IRL nu.. menar rollpersonernas saker ), inför en viktig händelse..

Att dra sig undan vid tillfällen för att be, kontemplera, be om syndernas förlåtelse.. etc.. beroende på hur religionen är utformad..

..att agera religöst..

 

[keraii]

Agera religiöst (Fanatisk, alltså)

Wow, det här blir lite mer komplicerat än jag trodde. Men jag försöker i alla fall:

1. Studera din valda religions främsta regler/tankar/föreskrifter och följ dessa bokstavstroget.
Exempel: Du skall icke dräpa=Du kan inte, under INGA omständigheter tänka dig att döda en annan tänkande varelse.

2. Tro inte på gud - TRO på Gud. Oavsett vad som sker eller vilka konsekvenser det får, tro på din Gud och att denne vet vad som är bäst för dig. Om en präst säger "Hoppa" frågar du "Hur högt, fader?"

3. Din religion har rätt, alla andra har fel. Du måste tro helhjärtat att allt din religion säger är sant och rätt. Ingen annan religion kommer ju från Gud, eller hur? Du måste se till att bara göra det som religionen föreskriver och inget annat. Om man inte får äta morötter enligt Boken, så får du, under inga omständigheter, äta morötter. Även om det är en djup skymf mot din värd att vägra dennes morötter.
Exempel: En lokal vanföreställning säger att det för otur med sig att vissla på fredagar. Men din religion säger inget sådant, alltså är det OK att vissla på fredagar.

 

[Olle Linge]

Haha [ANT]

En annan sak är att rita små heliga tecken på alla spelarnas saker (inte IRL nu.. menar rollpersonernas saker ), inför en viktig händelse..

Jag såg för min inre blick hur spelarna lynchade mig för att ha ritat små pentagram med permanent färg på deras kläder och andra tillgångar

 

[Quadrante]

Re: Haha [ANT]

..jo, ibland kan det vara bra att skilja på fiktion och verklighet.

 

[Pom]

Karaktären jag kommer spela är fanatisk på två områden, dels i sin lojalitet till kejsaren och dels till en religiöst sekt.

Hur klämmer man in religionen på ett sådan sätt att det inte blir överdrivet och töntigt?

Om du verkligen vill spela en fanatisk och inte bara en djupt religiös person blir det per definition överdrivet i de flestas ögon. Det är just fanatikerns kännetecken att inte ta hänsyn till vad andra tycker.

Men hur som helst, det kan vara intressant att frigöra sig från den sentida synen att religion primärt är inre övertygelse. I
många samhällen och tider har de yttre ritualerna varit mycket viktigare än vad man funderade på i vargtimmen.
Att missionera är också en sentida företeelse. Många religioner var antingen helt ointresserade av mission(som de flesta stamsamhällen), eller aktivt negativa till det (grekiska mysteriereligioner, gnostiska samfund).

Så rent allmänt har du alla möjligheter. Själv har jag haft mycket kul med att låta prästerliga rollpersoner tolka allt som händer som tecken från gudarna, och att lägga intäkter på dyrbara offer och ritualer.

Ta gärna lite metahänsyn så här på planeringsstadiet. Om din religions prioriteringar ofrånkomligen kommer att kollidera med resten av spelgruppen blir det spännande i början och odrägligt i längden.

 

[Olle Linge]

Lagom är bäst

Om du verkligen vill spela en fanatisk och inte bara en djupt religiös person blir det per definition överdrivet i de flestas ögon.

Nu var det ju just överdrivet och töntigt jag menade, aningen överdrivet måste det nog vara för att det alls ska märkas.

Om din religions prioriteringar ofrånkomligen kommer att kollidera med resten av spelgruppen blir det spännande i början och odrägligt i längden.

Det där är lite dumt, eftersom jag har blivit ombedd att skapa en karaktär som inte sticker sig för mycket med de andra. Samtidigt blir det nog bara ett kort spelande över en helg, vilket hade gjort det intressant att lägga in mer konflikt. Attans!

Kommentarerna kring mission var intressanta, vi får se var det slutar.

 

[Ulfgeir]

Finns ju ett par olika vägar du kan gå.

Gemensamt med dem alla är att karaktären har ju övertygelsen om att just hans/hennes gud(ar) är de rätta.

Sedan beror det ju på hurpass tolerant personen ifråga är, och hurpass verklig guden/gudarna är.

Exempel: en tolerant person accepterar att de andra rollpersonerna kanske inte delar tron (förutsätter att det finns flera religioner som är samexisterar). Men kommer ju då kanske att via diskussioner få den andre personen att ändra åsikter genom att visa på hur bra allt är i sin egen religion och jämföra med de bra saker som den andre redan gör/skulle vilja göra. Men då låter den andre ta beslutet när och om personen är redo för det. Bra exempel här skulle vara Dalai Lama.

Exempel om personen inte är tolerant, är ju den typiske fanatiske personen som med våld eller hot om evig pina i helvetet försöker omvända någon annan. Dvs en stereotypisk frikyrkopastor med svavelosande predikningar eller de mer fanatiska mullorna som utfärdar dödsdomar för vad de anser är hädelser. Du har sett dem i västernfilmer etc... Personen här ser det som sin heliga plikt att omvända alla andra och på de viset frälsa deras själar.

En aspekt som spelar in är ju om guden/gudarna i religionerna verkligen finns, och hur mycket de blandar sig i. Om gudarna blandar sig i lika mycket som antika Greklands gudar gjorde enligt myterna så går det naturligtvis inte att tvivla på att de finns.

Och skulle gudarna inte blanda sig i alls, så beror det ju på hur resten av samhället är. Är det som under medeltiden då kyrkan har enorm världslig makt så kommer ju även naturfenomen etc att tillskrivas gudarna. Är det som under upplysningstiden så kommer mer rationella beskrivningar användas för att förklara hur universum hänger ihop. Och detta påverkar hur resten av samhället ser den fanatiskt religiösa.

/Ulfgeir

 

[Olle Linge]

För att slippa alla om...

...så definierar jag lite mer: Jag avsåg en sekt och med det menade jag en isolerad företeelse som inte har fäste hos övriga befolkningen, så det är rimligt att anta att karaktären kommer vara den ende som tror på just det sättet. Därför skulle det bli väldigt konstigt och i allmänhet bara göra det jobbigare om hon försökte omvända folk. Någon form av ignorering och vetskap om att hon har rätt i vilket fall tror jag på, en slags religiös självsäkerhet.

Angående gudar så vet man att det fanns gudar ungefär som vikingarna visste att det fanns gudar. Med andra ord går det bra att hitta på vad som helst, även om lokalbefolkningen inte kommer att tro det. Det är inte omöjligt att man kan knö in sekten i någon väldigt spcificerad del av den allmänt rådande religionen.

 

[Zire]

Re: För att slippa alla om...

Hmm.. det beror ju på vad du menar med att det kan bli töntigt. Mission kan bli extremt jobbigt ibland, med RP som försöker omvända alla hela tiden.

En fanatisk person är för mig lite skrämmande, eftersom en sådan fullständigt kastar allt annat åt sidan. Om denne tolkar ett tecken som gudens vilja att han ska göra någonting, så handlar den fanatiske utan någon form av eftertanke.
Detta gör att RPn blir lite grann av en robot, denne handlar inte mänskligt utan bara efter sin egen logik.
Dessutom så finns det inte heller en skugga av en chans att diskutera med honom om det. Eftersom han inte ser sin religion som någonting som ska passa in i verkligheten för att den ska vara logisk för honom. Han ser verkligheten som någonting som bör passa in i hans religion, annars är det verkligeheten det är fel på.

- Zire, minns Gemini som gav upphov till många fanatiska RP

 

[Wyldstorm]

Re: Agera religiöst (Fanatisk, alltså)

Håller inte helt med...

1. Det kan låta grymt, men mitt kännetecken på en religiös fanatiker är hur långtravande/metodiskt framgrävna ursäkter/anledningar för sina handlingar (som bryter nåt bud) och sedan kalla de som misstycker för kättare, ety endast DU skulle ju kunna VETA vad gudomen vill, då DU sett ljuset..

2. För det första är det ingen som kan hålla en hel stor religions alla föreskrifter i huvudet, utan (imho) man minns det man tycker är viktigast.
Säger en präst "hoppa" så:
(Nutid) -stirrar man bara & undrar "vafaaaa?" (men säger't inte, det vore ju religiöst förkastligt...)
(Medeltid) -Studsar man till & drar sig undan i fruktan för att man begått nåt obskyrt fel som bara prästen skulle kunna veta & är dömd till evig plågan by default.

Anledningar till min misstro:
1. Korstågen, diverse jihadförklaringar, olika faktioner av olika trosskildringar som alla är säkra på att endast de tolkat rätt.

2. Under medeltiden visste generellt inte svensson ens vad prästerna sa under gudstjänsten, det mesta var på latin.
Svensson fruktade dock evig förbannelse & tyckte att evig belöning vore kul, så han gjorde som han trodde var "heligt & fromt" -vilket var extremt löst definierat..

 

[Pom]

Medeltidskristendom [OT]

Anledningar till min misstro:
1. Korstågen, diverse jihadförklaringar, olika faktioner av olika trosskildringar som alla är säkra på att endast de tolkat rätt.

2. Under medeltiden visste generellt inte svensson ens vad prästerna sa under gudstjänsten, det mesta var på latin.
Svensson fruktade dock evig förbannelse & tyckte att evig belöning vore kul, så han gjorde som han trodde var "heligt & fromt" -vilket var extremt löst definierat..

Nej, medeltidens svenska religion var ingalunda extremt löst definierad, tvärtom. Däremot var den så sammanvävd med samhället att frågeställningar som byggde enbart på abstrakt teologi ofta nog var obegripliga. Gud var ju i allt väsentligt samma sak som kyrkan och den politiska makten var bemyndigad av Gud.
De rituella orden i gudstjänsten var latinska, men det direkta tilltalet i predikan och bikt var förstås på svenska,

 

[Wyldstorm]

Re: Medeltidskristendom [OT]

Nu siktade jag ju iofs åt kyrkans "halvmaktutövning" genom religiös överhöghet & högre utbildningsbas..
Under den tiden var nästan alla intellektuella verk var av religiös natur, och nog var tro'n så definierad den kunde varit, men hur mycket visste svensson?

Skulle jag inte trott att kyrkan hade hållit gemene man i det religiösa mörkret hade jag nog döpt om tidsepoken till "the not-quite-so-dark ages"..

 

[Pom]

Re: Medeltidskristendom [OT]

Nu siktade jag ju iofs åt kyrkans "halvmaktutövning" genom religiös överhöghet & högre utbildningsbas..
Under den tiden var nästan alla intellektuella verk var av religiös natur, och nog var tro'n så definierad den kunde varit, men hur mycket visste svensson?

Om kristendom? Mer än svensson idag i alla fall.
Men du definierar religion och tro som ett abstrakt tankesystem. Det är inte så religion har fungerat för merparten av jordens befolkning genom årtusendena, svensk medeltid inräknad. Religionen var inbakad i bondens vardag, på liknande sätt som kapitalismen är det i nutidssvenskens.

Skulle jag inte trott att kyrkan hade hållit gemene man i det religiösa mörkret hade jag nog döpt om tidsepoken till "the not-quite-so-dark ages"..

The Dark Ages brukar i och för sig syfta på tidig europeisk medeltid, dvs det som i Sverige motsvarar folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. Kristendomen i Sverige då var knappast statsbärande hur man än ser det.
Man kan säga mycket om kyrkan på medeltiden, men att den försökte undanhålla sin lära från allmänheten stämmer inte.