Rollspela SLP:er

[Dubbelyxa]

Jag har som SL helt tappat förmågan (eller lusten) att rollspela SLP:er. Jag har inga problem att rollspela åtminstone rudimentärt som spelare, men det är något med att hoppa runt inuti massor av karaktärer och försöka sätta mig in i dem, ge dem personligheter, som jag inte klarar längre. Så var det inte förr i tiden, jag gick verkligen in för det och tyckte det var kul att "skådespela". Nu när jag rollspelar dem känns det som att de alla får min personlighet istället för en unik. Ibland orkar jag inte ens ge dem en "röst" utan jag bara sammanfattar vad de säger istället för att agera ut det. En dödssynd, kanske. Men jag har helt enkelt tappat inlevelseförmågan. Däremot gillar jag att beskriva saker visuellt (till förbannelse enligt vissa spelare!).

Men hur gör ni? Nån annan som har det här problemet?

 

[Rymdhamster]

Ibland orkar jag inte ens ge dem en "röst" utan jag bara sammanfattar vad de säger istället för att agera ut det.

Jag tycker en av de stora tragedierna med rollspelshobbyn är att det fortfarande är en sån inbiten inbillning hos många att man måste skådesspela sina karaktärer (oavsett om man är spelare eller SL) eftersom "det är ju det som är hela poängen med rollspel".

Sliddersladder, säger jag! Grejen med att vara en bra SL (och en bra spelare) är att utnyttja sina styrkor, och lista ut vad ens svagheter är och jobba runt dem.

Om man inte orkar är det är mycket bättre att sluta lägga energi på att försöka skådesspela och bara som du säger sammanfatta vad de säger, och istället lägga den energin på andra förberedelser. Faktum är att jag spelat med gott som spelare som har samma approach för deras rollpersoner och jag tycker det kan vara precis lika givande för storyn och stämningen. Och 100% hellre det än en spelare som sitter tyst för att de inte orkar/vågar/vill försöka skådesspela sin karaktär.

Det finns hundra olika saker som var och en är "hela poängen med rollspel"! Fokusera på dem istället, skit i skådesspelandet.

 

[Gnovald]

Jag brukar variera mig med vilken SLP som jag spelar ut. Det är lite som att ju viktigare en SLP är för handlingen/rollpersonerna desto mer spelar jag ut SLPn. Men inte alltid... Tror det har mycket med stämning och humör att göra

 

[Mogger]

Ett knep jag har är att slumpa en framträdande egenskap eller motivator hos SLPn, eller preppa, om det är en viktig SLP. Sedan behöver jag inte skådespela utan bara se till att hen följer sin motivation etc.

Jag ställer verkligen inte krav på SL att alla SLPs ska skådespelas med unika röster etc, men det är ju lite kul om det finns någon variation på dem.

Men som sagt, jag använder dessa tre nivåer:

1. Orka. Det är en SLP som inte spelar någon som helst roll och får därmed varken namn, personlighet och kanske inte ens någon röst.
2. Kanske återkommande. Slumpar en personlighet och ett namn.
3. Viktig SLP. Har nog redan preppat namn, personlighet och motivation. Annars ser jag till att göra det under spel.

 

[EvilSpook]

För mig är nog default att man inte skådespelar/gestaltar så mycket.
Det är snarare en lyx man lägger på i de fall man särskilt gillar sin SLP, den är viktig, speciell eller om man får nåt infall.
Ju mer desto bättre såklart, men inte ett måste på något sätt.

//EvilSpook

 

[Dubbelyxa]

Jag har tänkt att det är lite som att man väljer vilken typ av bok man skriver, om det är en dialogisk berättelse eller en mer handlingsbetonad där man använder så kallat indirekt tal, dvs man berättar och/eller beskriver vad och hur någon säger något istället för att återge det. Typ, "han berättar med vresig röst att värdshuset ligger till höger". Jag försöker alltså ibland göra det senare men det känns ovant, så körde vi nästan aldrig på den gamla goda tiden. Ofta börjar jag med indirekt tal men glider över i direkt. Men jag tror det kan vara en bra lösning.

 

[Sömniga Isaac]

Själv känner jag när jag läser tråden en befrielse. Jag är inte ensam om att uppleva att rollgestaltande som i agera är allt annat än kul. Jag som spelledare känner vemod inför att spela upp en SLP. För mig är rollspelandet valen och motiven bakom valen, med andra ord att beskriva och förmedla val en person gör utifrån sina styrkor, rädsla och ambitioner.

Upplever helt klart att mitt liv som SL blir lättare när jag beskriver istället för att tala som personen, som exemplet du gav @Dubbelyxa. Hellre att säga "mannen grymtar ut sin order samtidigt som han gestikulerar mot den brinnande helgedomen. Han inväntar inte era svar utan marscherar raskt mot helgedomen som omges av lågor vars gnistor yr genom mörkret".

Skulle jag försöka göra samma sak fast genom rollgestaltaning hade jag känt vemod och tappat mitt kul vid spelbordet.

 

[Genesis]

Jag kommer nog runt det i och med att det sällan finns så många SLP när jag spelar, och de flesta scener är mellan rollpersoner. Sedan gillar jag att använda både direkt och indirekt tal. Jag diggar den lugnare känslan och möjligheten att väva in mer beskrivningar som man får med indirekt tal, men direkt tal är, som Rising påpekade, rollspelens actionscener. Den överväldigande majoriteten av fantastiska rollspelsminnen för mig har varit dialogscener, men å andra sidan sällan involverande SLP.

 

[Puckohue]

Som spelare har jag absolut inget emot att SL beskriver olika personers agerande istället för att ”spela” det. Det kan faktiskt göra det lättare för mig att förstå vad som försiggår.

 

[JohanL]

Jag har som SL helt tappat förmågan (eller lusten) att rollspela SLP:er.

Den har jag aldrig haft själv. Det får funka ändå.

 

[Rickard]

Jag har som SL helt tappat förmågan (eller lusten) att rollspela SLP:er.

Jag tappade lusten i samma veva som jag brände ut mig som spelledare, där jag slutade rollgestalta, slutade hitta på plots, slutade preppa, slutade läsa annat material. Jag satt bara och improviserade uppifrån och ned och fick till sist slut på "material" att dra inspiration från. Just rollgestaltande är något jag fortfarande försöker ta mig tillbaka till, men ägnar det inte mycket fokus. För mig är det historien som är viktigare att jag får till, gärna med någon sorts payoff i slutet.

Det jag gjorde förr var att jag bara skrev dit fabeldjur på alla rollpersoner och spelade dem utifrån det stereotypiska, men när jag tröttnat på den tredje räven så skrev jag en personlighetsgenerator. Jag tar alltid fram den när jag spelleder för att få inspiration på temporära spelledarpersoner. Jag gillar framförallt den tredje punkten i varje rad, som lägger till med något manér. Det är lättare att rollgestalta om man gör någonting fysiskt, som att truta med munnen eller ha en spanande blick.

 

[luddwig]

Jag är en dålig skådespelare. Min ordinarie spelgrupp brukar skämtsamt håna mig för att jag använder samma röst - dom kallar den goblinrösten - till många olika spelledarfigurer. Det hindrar mig inte från att försöka skådespela när jag spelleder, åtminstone när det gäller mer betydelsefulla spelledarpersoner. Jag tycker att ett visst skådespelande, både hos spelare och spelledare, underlättar inlevelsen i spelvärlden. Därmed inte sagt att allt måste skådespelas, jag kan mycket väl summera ett längre samtal eller beskriva saker i tredje person för att det är smidigare, men då känner jag mig också mer distanserad. Min metod för att underlätta skådespelandet är att begränsa antalet spelledarpersoner så att jag inte behöver byta röst/manér/perspektiv så ofta, samt att ge spelledarpersonerna ganska extrema personlighetsdrag. Då är de lättare att förmedla.

 

[Dimfrost]

Ibland tycker jag det är lättare att agera ut en SLP än en RP. SLP:s kan vara mer av karikatyrer och ha tydligare manér, medan en rollperson måste hålla längre. Jag har en tendens att mina rollpersoner blir alldeles för lika mig själv till sättet. Jag kan börja med en drogberoende, krigstraumatiserad, cynisk, deprimerad läkare med dödsdrift, och efter ett par spelmöten spelar jag likafullt en försiktig figur som försöker vara omtyckt och vänlig.

 

[Dubbelyxa]

Jag minns att jag brukade se skådespelandet som en slags konstform, rollspelets apoteos. Men anden har som sagt lämnat mig. Ett extra problem just nu är att jag sitter med ett väldigt öppen-ändligt stadsäventyr, så jag har ca 700 potentiella SLPs på halsen som RP kan springa in i så fort de vänder sig om.

Det jag gjorde förr var att jag bara skrev dit fabeldjur på alla rollpersoner och spelade dem utifrån det stereotypiska, men när jag tröttnat på den tredje räven så skrev jag en personlighetsgenerator. Jag tar alltid fram den när jag spelleder för att få inspiration på temporära spelledarpersoner. Jag gillar framförallt den tredje punkten i varje rad, som lägger till med något manér. Det är lättare att rollgestalta om man gör någonting fysiskt, som att truta med munnen eller ha en spanande blick.

Helt underbar, den ska jag använda!

 

[Rangertheman]

Jag har en tendens att mina rollpersoner blir alldeles för lika mig själv till sättet. Jag kan börja med en drogberoende, krigstraumatiserad, cynisk, deprimerad läkare med dödsdrift, och efter ett par spelmöten spelar jag likafullt en försiktig figur som försöker vara omtyckt och vänlig.

Känner så väl igen det där. Till och med förskapade rollpersoner blir i slutänden väldigt lika mig.

När det gäller SLP gör jag inte särskilt mycket gestaltande; kanske ändrar rösten en smula eller så gör jag som flera andra här att jag beskriver SLP:ns agerande snarare än spelar det. När jag tänker efter tror jag aldrig att jag har skådespelat rollspel så värst mycket. Jag är mer intresserad av berättelsen som växer fram och då gör det inget om personerna i den talar med likadan röst.

 

[Christoffer]

För mig har nog alltid rollspelande inneburit beslutstagande. Oavsett om jag är spelare eller spelledare. Huruvida jag talar med lite irländsk brytning och kallar cigarrer för något annat än cigarrer när jag tar beslut kan ju som skapa lite feeling men det har aldrig varit vad jag tänkt på som rollspelande. Däremot att ta beslut och förmedla dessa via antingen den irländska brytningen eller genom en kort eller lång beskrivning är som exakt det centrala med att rollspela för mig. Sen om det beslut om antal facklor som ska tas med, beslut om en SLP försöker ta över makten på planeten just nu eller senare, beslut om en SLP drar svärd eller ej, osv. Det kvittar lite. Oftast glider det fram och tillbaka mellan hur jag förmedlar besluten (ok brytning sysslar jag väl nästan aldrig med, men ändrar kanske tonen lite plus beskriver rösten/brytningen på sin höjd, men det är väl mest en personlig preferens) ibland baserat på vad som sker i spel och ibland bara utifrån dagsform. Men håller inte något som mer äkta eller mer rätt. Tror faktiskt att om jag kände en press eller ett behov att skådespela varenda SLP, eller inte känt att jag hade friheten att glida mellan dessa punkter som jag själv kände för, eller vad situationen krävde, så skulle jag nog inte spela rollspel idag.

Så är du less på att spela ut SLPs, beskriv bara vad de gör, vad de tar för beslut, och låt spelarna agera på det. Press och spelledande är sämsta kombon i världen.

 

[BiobunkerVII]

Det här med olika röster och gester kan bli bra om det görs bra. Jag gör det sällan/aldrig, just gester kanske jag faktiskt gör men i och med att jag numer uteslutande spelar via discord/roll20 är det bara jag som ser det. Jag har större tolerans för att SL kör med lite olika röster på enstaka SLP för det kan hjälpa mig som spelare att hänga upp just den SLP på nåt, han som läspar är ett svin, men stänger direkt av Actual Play där en spelare bryter på franska (låter som 'Allå, 'allå, 'emliga armén)

 

[wilper]

Jag kan absolut inte förmedla allt som behöver förmedlas med mitt tonläge, så dialoger brukar få halvviskade noteringar som "Hon ser glad ut." eller "Fast han verkar inte helt säker." inskjutna här och där.