Nekromanti Rollspelande vs. Problemlösande

[Genesis]

De flesta rollspelsgrupper har ju någon gång råkat ut för powergamers/kobolder/whatever, men nu undrar jag om det är fler som har problemspelare i andra änden av spektrat? Alltså rollspelare som rollspelar för mycket?

Finns det sådana, undrar nog en del nu. Jupp, det finns det. Jag blev lite irriterad när jag nyligen spelade ett Eon-äventyr. Vi var tre spelare i gruppen. Jag spelade en välutbildad tirakpräst, och med mig i gruppen var en tempelriddare samt en livvakt. Problemet var att dessa rollpersoner hade något extrema personligheter och inte så hög Bildning och Psyke. Följden blev att jag slet för att klara det välskrivna och kluriga äventyret, medan mina kamrater inte hjälpte till alls, hänvisade till sina rollpersoners ointelligenta karaktär. Det hela blev ganska jobbigt i längden.

Till hur stor grad bör man offra lösningen på äventyret för karaktärsspelande? Helt och hållet? Inte alls? Och vad gör man om ens spelare korsar den gränsen (har råkat ut för problemet som SL också)? Personligen finner jag det en utmaning att klara av äventyret inom de ramar som ställs upp av rollpersonen, men vissa verkar inte bry sig om äventyret alls.

 

[Man Mountainman]

En fråga om smak

Här ter sig problemet ganska uppenbart; du och dina medspelare hade inte samma preferenser när det gällde vad som är roligt i rollspel. Liksom jag föredrar att inte spela med kobolder, för att jag tycker att kobolderier är tråkiga, så föredrar du att ha spelare som inte sitter och runkar personlighetsgestaltning utan att föra äventyret framåt. Mitt förslag på lösning är att försöka anpassa dig till dina medspelare, eller söka dig till andra grupper. Smaken är ju som bekant som baken.

 

[GrottrolletNaug]

smakiga bakar och gyllene medelvägar

Som Dnalor säger, smaken är som baken.

Ditt jobb som SL är att se till att spelarna ha kul, och det gör man enklast genom att ge dom det dom vill ha.

Jag har en spelare i min spelgrupp som älskar att vardags-rollspela. Om han fick bestämma så skulle våran Neotechkampanj utspela sig på ett gäng kaféer där alla satt och snackade skit, och ingenting viktigt hände egentligen.

Jag som SL tycker om storslagna plotter.
En annan spelare vill mestadels känna sig tuff
Ytterligare en annan av mina spelare vill känna sig tuff och känna sig delaktig i en bra story
Och min sista spelare vill ha mycket utrymme att skådespela sin karaktär samtidigt som han vill opta alla tänkbara regler och vapen.

Så det är en brokig skara, och det är min uppgift som SL att se till att alla är nöjda (inklusive mig själv som SL).
Så å ena sidan så kan jag inte lyssna på min enda spelare som bara vill sitta på kaféer och snacka skit, för det skulle tråka ihjäl dom andra spelarna och mig som SL.
Å andra sidan så kommer denna spelare inte bli nöjd om det inte blir något socialt vardagsspelande alls.

Lösningen är att ge alla det dom vill ha, vilket inte är helt lätt alla gånger, men det brukar funka till slut.


Samma princip bör appliceras på din spelgrupp. Du får hitta ett sätt som gör att alla är nöjda. Om det mot alla förmodan inte går, så får ni antingen ändra på er, eller ändra på spelgruppen.

Lycka till
/Naug, ger sin åsikt på frågan

 

[Rising]

Jag tycker det i ditt fall var mest en fråga om att äventyret inte passade dina medspelares rollpersoner. Det ÄR faktiskt jobbigt när man måste agera på ett sätt som är oförsonligt med ens rollpersons personlighet bara för att det passar i äventyret.

Liiite måste man offra sig för att alla runt bordet ska ha roligt, men det är svårt att sätta en specifik gräns för detta. Ibland har jag skrivit äventyr där jag velat att rollpersonernas "dålighet" skulle leda till intressanta diskussioner och situationer, men då har det ibland ballat ur för att spelarna var för mycket "spelare" istället, och hela tiden envisades med att agera efter sin egen förmåga istf sin rollpersons.

Ta ett snack med medspelarna och spelledaren, men kom inte dragandes med några pekfingrar. (öh, "pekpinnar" menar jag. Fast för all del, kom inte och dra i några pekfingrar heller!) Inte heller behöver du göra något radikalt som att byta spelgrupp. Det är ett litet problem, men om ni snackar tillsammans så löser ni det.

/Rising

 

[LeJonklev]

Till hur stor grad bör man offra lösningen på äventyret för karaktärsspelande?

Inte alls! Om äventyret är sådant att det inte passar till de rollpersoner som spelarna har (eller tvärtom) så är det ett sjuhelsikes glapp mellan spelare och spelledare och nya rollpersoner (eller en ny kampanj) behöver göras där man kommunicerar med varandra om vad det är för slags spel man skall spela. Man kan inte, som spelledare, göra äventyr som saknar en rimlig motivering för rollpersonerna. Man kan inte heller, som spelare, göra sina rollpersoner förutsättningslöst och sedan motverka äventyret för att "det inte passar ens karaktär".

Man ska dock hålla i minnet att en lösning på ett äventyr inte måste vara att det slutar lyckligt.

/Johan

 

[Genesis]

äventyr som saknar en rimlig motivering för rollpersonerna

Problemet här var inte att rollpersonerna saknade motivering. De hade jättebra motivering. Vi ville verkligen hjälpa det orättvist anklagade handelshuset. Det var bara det att medan jag ansträngde mig för att hitta på sätt att hjälpa dem så förstörde de andra mina planer genom att ständigt tillgripa våld.Samma sak händer när rollpersonerna är extrema åt något annat håll, t.ex. extremt pratsamma, tystlåtna, artiga, lata, sportiga, vad som helst. det är mycket svårt att hitta eller skriva ett äventyr som passar till extrema rollpersoner.

 

[LeJonklev]

Antingen så är det så att konflikten mellan din rollperson och deras är något man kan spela en hel del på och då borde den uppmuntras, ELLER så är det så att ävetyret inte var avvägt för den typen av rollpersoner som ni har och då måte äventyret eller rollpersonerna ändras.

Samma sak händer när rollpersonerna är extrema åt något annat håll

En bit av en kaka: Gör inte extrema rollpersoner om det inte är extrema äventyr.

/Johan

 

[Wyldstorm]

Re: smakiga bakar och gyllene medelvägar

Hade samma teori, men ändrade den lite..

Man kan inte göra alla nöjda, det är totalt omöjligt.
Men bara man kan hålla illusionen av att det kan gå så funkar det iaf...