Ojojoj. DoD med Svavelvinter. WFRP för spelvärlden och äventyren och galghumorn. T2000 mitt under atomkrigsparanoia i kallt krig - känner fortfarande igen de flesta vapen och fordon... CoC med äventyr i Lovecraft County, och Pagans grejer. Flashing Blades med egen kampanj. MUA. Barbarians of Lemuria med egna hack till Conan, Coriolis, Wild West, Shadowrun, The Expanse osv. Fria Ligans grejer o Svavelvinter (igen) o MÅ0. Allt så inspirerande, kreativt och underhållande!
Rollspelen som gjort dig till den du är
- Thread starter entomophobiac
- Start date
Dr_Dängrot
Myrmidon
- Joined
- 1 Mar 2017
- Messages
- 4,326
Drakar och demoner .
För att , det var det första rollspelet jag spelade och sedan spelades det flitigt under några år . Vi hade ett potpurri av olika böcker och det blandades friskt mellan elric boxen och gigant , expert , ivanhoe , dod 91 .
DoD chronopia
För att , det var ett av dom första rollspel jag köpte för egna pengar
Eon första utgåvan
För det var nytt och coolt när det kom och det andra rollspelet jag köpte själv för egna pengar , idag står det med alla sina supplement och samlar damm i bokhyllan i sovrummet men när man ser det så bringar det fram ljuva minnen av spelkvällar i föräldrarnas gillestuga ihop med mina tonårsvänner
Mutant chronicles
Så coolt men samtidigt så kassa regler så man bara ville gråta och slita sitt hår som matadoren i tjuren Ferdinand.
Mutant undergångens arvtagare
Ja vad ska man säga jag älskade mutant/mutant 2 och här kom efter många år ett nytt mutant , lyckan var gjord sen att det var lite pilsnerfilms humor inbakat gjorde bara saken bättre . Vem vill inte åka båt med kapten Palle kuling eller äventyra med zonfararen jonse red eller gå på bar och serveras av krögaren lave mang .
Det finns en del till som har satt sina spår
För att , det var det första rollspelet jag spelade och sedan spelades det flitigt under några år . Vi hade ett potpurri av olika böcker och det blandades friskt mellan elric boxen och gigant , expert , ivanhoe , dod 91 .
DoD chronopia
För att , det var ett av dom första rollspel jag köpte för egna pengar
Eon första utgåvan
För det var nytt och coolt när det kom och det andra rollspelet jag köpte själv för egna pengar , idag står det med alla sina supplement och samlar damm i bokhyllan i sovrummet men när man ser det så bringar det fram ljuva minnen av spelkvällar i föräldrarnas gillestuga ihop med mina tonårsvänner
Mutant chronicles
Så coolt men samtidigt så kassa regler så man bara ville gråta och slita sitt hår som matadoren i tjuren Ferdinand.
Mutant undergångens arvtagare
Ja vad ska man säga jag älskade mutant/mutant 2 och här kom efter många år ett nytt mutant , lyckan var gjord sen att det var lite pilsnerfilms humor inbakat gjorde bara saken bättre . Vem vill inte åka båt med kapten Palle kuling eller äventyra med zonfararen jonse red eller gå på bar och serveras av krögaren lave mang .
Det finns en del till som har satt sina spår
Jag började spela rollspel när det var dött som disco. Fanns ingen jag kände eller ens hade hört talas om som nånsin spelat nåt rollspel. Det var tidigt 90-tal. Fick reda på långt senare att rollspel hade varit sjuttiotalisternas grej, när dom växte upp var det Drakar ist för vad vi hade (Game & Watch och NES).
Så vi hade ingen som kunde visa oss hur man gjorde. Och att vi var tjejer låter inte som nån sån stor grej nuförtiden men det var svårare då. Nördarnas nördar. Utesluten även bland dom uteslutna. "Min Häst" & "Starlet" ist för kompisar.
Försökte lära oss "hur gör man, hur gör man" och försökte några gånger med krunchiga spel såsom DoD 91, Khelataar, och GURPS. Ett av problemen med dom två första var att jag bara hade grundboxen. Kanske hade jag förstått lite mer om jag hade fått nåt i still med B4 Den Glömda Staden i händerna? Jag fastnade för GURPS lättsamma sätt att skriva och Smifs intressanta bilder och att det fanns hundra världar att blanda. Men jag lyckades aldrig riktigt köra det, jag blev överväldigad av dom krångliga reglerna.
Jag hade dilemmat ända från allra början att det verkade som att det fanns tre alternativ:
Jag lyckades aldrig rälsa, dom ville aldrig gå enligt den tänkta sträckan.
Preppa hela universum kändes omöjligt.
Alltså valde jag alternativ tre: hitta på.
Efter några år upptäckte jag "rules-light". Fudge och Everway. Dom spelen var som gjorda för hittepå. Började inse att om spelledaren ändå hittar på efterhand, så är dom tunga reglerna lite meningslösa. Spelarna kan pilla massor och åter massor med skillpoints i ex vis tårtbakande. Med massor av krångliga formler. Sen när dom ska på baktävlingen med orchernas mästerbagare så kan jag ända hitta på att hon har 27 i Bakery.
Jag spelledde nu med hittepå imånga många år. Ibland ren friform och ibland med dom där reglerna.
Det var för det mesta en rätt frustrerande period för jag hade svårt att behålla spelare.
Jag var så smug och stolt för jag rälsade minsann inte (det hade jag läst på usenet att det var dåligt). Men i praktiken hittade jag ju på precis allt som skulle hända. Att det var rules light gjorde (inser jag nu många år senare) problemet bara värre. Med riktiga regler så hade jag kunnat improvisera element men sen skulle själva interaktionerna med dom elementen kunna vara mer påriktigt och oförutsägbara.
Hela tiden under den här perioden fortsatte jag läsa spel som hade riktiga regler. När jag var som mest tärningslös och kortlös och bara körde friform så hörde jag om några som hade stulit och kraschat en helikopter i sitt rollspel och dom berättade om dom osannolika tärningsresultaten som lett till detta.
"Wow!" tänkte jag. "Saker kan hända i rollspel ändå! Här är några som berättar en anekdot från spelet och det är inte 'Vår SL hade kokat ihop en sån fantastisk historia' utan det är 'Tärningarna ledde till en sån dråplig sak, nu ska ni få höra'." Läste Krilles grejer om FMMSL och lät det smälta min hjärna.
Men det klickade absolut inte i mitt huvud hur man skulle göra. Köpte Västmark men testade det inte ens, det var precis likadant som alla dom 200 andra rollspelen jag läste kring den här tiden. En resolution mechanic och en luddig världsbeskrivning. Spelade som spelare i Vampire och i Call of Cthulhu med flera olika spelledare. Men jag märkte från spelarsidan ingen riktig skillnad mellan det och hittepårollspel. Fortsatte sen med hittepåandet. Provade att spelleda Trail of Cthulhu men det kändes ändå konstigt. Var mest en massa bök i vägen för vårt improviserande. Fortsatte sen med hittepåandet.
Sen kom ju då story games och spel som Fiasco som äntligen var spel som funkade och jag kunde börja bygga en stabil grupp ist för folk som besviket hoppade av efter ett möte.
Det som funkade var att vi hittade på tillsammans, det var inte bara jag som SL som hittade på. Gillade det.
Spelade som spelare när Eksem spelledde B4 Den Glömda Staden (på ett förträffligt sätt). Och spelade precis som vanligt, som jag hade gjort i Vampire och CoC, öste bara på utan att ta spelet speciellt mycket på allvar. Det var ju ändå bara hittepå. Men jag gillade ändå tematiken med dom olika gudarna och deras anhängare så jag läste igenom modulen själv. (Eksem blev med rätta förgrymmad över det pga han hade ju tänkt spelleda vidare! Men jag trodde ärligt att vi hade sett typ allt för jag förstod inte att irrgångar kunde vara så stora.) Men när jag läste modulen fick jag en chock, eller snarare tre chocker!
Tog inte riktigt in dom här chockerna utan tänkte håhåjaja, där ser man.
Men spelade sedan (med Anth som spelledare) i Barrowmaze och, kanske för att jag hade läsningen av B4 i bakhuvudet, fick jag en hisnande upplevelse medan vi spelade. Farorna, skeletten, dom förtrollade speglarna, till och med tiden (turns) och platsen (väggar att anställa stenhuggare att knacka sönder)... allt var på riktigt. Nu menar jag inte Tom Hanks Steam Tunnels. Jag menar bara att det var ordentliga spelpjäser. Den feta känslan man kan få i ett bra parti Magic eller Hero Quest eller för den delen schack att saker verkligen kan hända som ingen runt bordet hade förutsett, fast i ett rollspel, i ett spel där vi var hjältarna (alt. mördarluffarna).
Jag hade läst 200 spel i jakten på det här. Det var 90-tal (och sedemera 00-tal) så alla spelen var bara en tärningsmekanik ("i det här spelet rullar vi tre d4 + 1d12 och det ska vara pendragonslag") + världsbeskrivning ("27 kapitel med några meningar om dom olika platserna i en vattenplanet där det finns balla vampyrer med snygga kläder. Myrsala är en hamnstad, i den här djungeln rider hoberna på dinosaurier. Ballt va?") men ingenting om hur man skulle göra för att saker skulle hända.
Men nu upptäckte jag alltså äntligen svaret som just jag hade letat efter, i och med OSR. Jag var late to the party för Grognardia m.fl. hade funnits i många år men jag läste glatt ikapp arkiven på dom största bloggarna och retroklonerna.
Ordet "radikal" betyder att gå till roten med problemet. Och det var precis vad dom hade gjort. Kommer ni ihåg mina första tre alternativ? Rälsa hade jag räknat bort så då fick det bli hitta på istället. Men dom här OSR-töntarna hade kommit på ett sätt att "preppa hela universum" på ett sätt som faktiskt funkade. Massor av verktyg och så ta hjälp av varandra och av moduler utan att behöva uppfinna varenda sandkorn. Preppa det som faktiskt spelade nån roll i spelet.
Jag hade alltid hört att D&D var skräp. Kritiken gick mest ut på att AC var löjligt och HP var löjligt och att Spellfire hade plastråttor och att det var GURPS och Runequest som gällde med sina mycket logiskare försvarsslag och kroppspoäng. (Att dom simulationerna är rätt ospelbara, ja, jo, "äsch det är iaf logiskt".) Jag hade till och med spelat D&D en gång (fyran)! Så believe it or not jag hade aldrig sett en modul. Jag hade ffa hoppat från core book till core book i jakten på "hur gör man". Inklusive D&D faktiskt, när trean kom ut så läste jag dess PHB. Hade läst några få äventyr typ det där universaläventyret som kom på svenska med några spioner på en detektivbyrå och så Fallna Änglar-trilogin till Kult. Dom äventyren jag hade läst funkade ungefär som en Tigerns Väg bok. Scen efter scen efter scen. Men i en modul är det inte scener som man har att göra med. Det är platser. Vilken wowupplevelse!
Jag älskar därför D&D. För mig är det världens bästa spel och det är min hemmahamn för det är spelet där jag efter tusen misslyckade försök äntligen fattade vad rollspel kan vara och varför det på 80-talet hade svept världen med storm med flingpaket och lördagstecknat.
Och nu har det hänt igen. Den serietidningsaffären där jag köper serier vet ni vilka deras toppserier är? Critical Role och Adventure Zone. Serietidningar som handlar om youtubare som spelar rollspel. Så stort är rollspel nu.
Så vi hade ingen som kunde visa oss hur man gjorde. Och att vi var tjejer låter inte som nån sån stor grej nuförtiden men det var svårare då. Nördarnas nördar. Utesluten även bland dom uteslutna. "Min Häst" & "Starlet" ist för kompisar.
Försökte lära oss "hur gör man, hur gör man" och försökte några gånger med krunchiga spel såsom DoD 91, Khelataar, och GURPS. Ett av problemen med dom två första var att jag bara hade grundboxen. Kanske hade jag förstått lite mer om jag hade fått nåt i still med B4 Den Glömda Staden i händerna? Jag fastnade för GURPS lättsamma sätt att skriva och Smifs intressanta bilder och att det fanns hundra världar att blanda. Men jag lyckades aldrig riktigt köra det, jag blev överväldigad av dom krångliga reglerna.
Jag hade dilemmat ända från allra början att det verkade som att det fanns tre alternativ:
- Preppa hela universum
- Preppa saker bara enligt en viss sträcka och hoppas att spelarna tar den vägen, alt peta på dom tills dom gör det ("räls")
- Improvisera/hitta på saker
Jag lyckades aldrig rälsa, dom ville aldrig gå enligt den tänkta sträckan.
Preppa hela universum kändes omöjligt.
Alltså valde jag alternativ tre: hitta på.
Efter några år upptäckte jag "rules-light". Fudge och Everway. Dom spelen var som gjorda för hittepå. Började inse att om spelledaren ändå hittar på efterhand, så är dom tunga reglerna lite meningslösa. Spelarna kan pilla massor och åter massor med skillpoints i ex vis tårtbakande. Med massor av krångliga formler. Sen när dom ska på baktävlingen med orchernas mästerbagare så kan jag ända hitta på att hon har 27 i Bakery.
Jag spelledde nu med hittepå imånga många år. Ibland ren friform och ibland med dom där reglerna.
Det var för det mesta en rätt frustrerande period för jag hade svårt att behålla spelare.
Jag var så smug och stolt för jag rälsade minsann inte (det hade jag läst på usenet att det var dåligt). Men i praktiken hittade jag ju på precis allt som skulle hända. Att det var rules light gjorde (inser jag nu många år senare) problemet bara värre. Med riktiga regler så hade jag kunnat improvisera element men sen skulle själva interaktionerna med dom elementen kunna vara mer påriktigt och oförutsägbara.
Hela tiden under den här perioden fortsatte jag läsa spel som hade riktiga regler. När jag var som mest tärningslös och kortlös och bara körde friform så hörde jag om några som hade stulit och kraschat en helikopter i sitt rollspel och dom berättade om dom osannolika tärningsresultaten som lett till detta.
"Wow!" tänkte jag. "Saker kan hända i rollspel ändå! Här är några som berättar en anekdot från spelet och det är inte 'Vår SL hade kokat ihop en sån fantastisk historia' utan det är 'Tärningarna ledde till en sån dråplig sak, nu ska ni få höra'." Läste Krilles grejer om FMMSL och lät det smälta min hjärna.
Men det klickade absolut inte i mitt huvud hur man skulle göra. Köpte Västmark men testade det inte ens, det var precis likadant som alla dom 200 andra rollspelen jag läste kring den här tiden. En resolution mechanic och en luddig världsbeskrivning. Spelade som spelare i Vampire och i Call of Cthulhu med flera olika spelledare. Men jag märkte från spelarsidan ingen riktig skillnad mellan det och hittepårollspel. Fortsatte sen med hittepåandet. Provade att spelleda Trail of Cthulhu men det kändes ändå konstigt. Var mest en massa bök i vägen för vårt improviserande. Fortsatte sen med hittepåandet.
Sen kom ju då story games och spel som Fiasco som äntligen var spel som funkade och jag kunde börja bygga en stabil grupp ist för folk som besviket hoppade av efter ett möte.
Det som funkade var att vi hittade på tillsammans, det var inte bara jag som SL som hittade på. Gillade det.
Spelade som spelare när Eksem spelledde B4 Den Glömda Staden (på ett förträffligt sätt). Och spelade precis som vanligt, som jag hade gjort i Vampire och CoC, öste bara på utan att ta spelet speciellt mycket på allvar. Det var ju ändå bara hittepå. Men jag gillade ändå tematiken med dom olika gudarna och deras anhängare så jag läste igenom modulen själv. (Eksem blev med rätta förgrymmad över det pga han hade ju tänkt spelleda vidare! Men jag trodde ärligt att vi hade sett typ allt för jag förstod inte att irrgångar kunde vara så stora.) Men när jag läste modulen fick jag en chock, eller snarare tre chocker!
- Sakerna som vi hade lekt med, fällorna, skalbaggarna... dom fanns alla där!
- Men det var inte en räls, jag trodde den sekvens av rum vi besökt var ganska given men jag såg att det skulle ha kunnat gå rejält annorlunda om vi hade gått lite annorlunda!
- Och den sista chocken att jag trodde det fanns typ den våningen vi var på men inget mer. Men det fortsatte många våningar ner och vi hade kunnat fortsätta länge i den lekplatsen och vår historia skulle inte ha varit given på nåt sätt men allt vi rörde och interagerade med och alla strider vi var i, dom skulle ha varit på riktigt!
Tog inte riktigt in dom här chockerna utan tänkte håhåjaja, där ser man.
Men spelade sedan (med Anth som spelledare) i Barrowmaze och, kanske för att jag hade läsningen av B4 i bakhuvudet, fick jag en hisnande upplevelse medan vi spelade. Farorna, skeletten, dom förtrollade speglarna, till och med tiden (turns) och platsen (väggar att anställa stenhuggare att knacka sönder)... allt var på riktigt. Nu menar jag inte Tom Hanks Steam Tunnels. Jag menar bara att det var ordentliga spelpjäser. Den feta känslan man kan få i ett bra parti Magic eller Hero Quest eller för den delen schack att saker verkligen kan hända som ingen runt bordet hade förutsett, fast i ett rollspel, i ett spel där vi var hjältarna (alt. mördarluffarna).
Jag hade läst 200 spel i jakten på det här. Det var 90-tal (och sedemera 00-tal) så alla spelen var bara en tärningsmekanik ("i det här spelet rullar vi tre d4 + 1d12 och det ska vara pendragonslag") + världsbeskrivning ("27 kapitel med några meningar om dom olika platserna i en vattenplanet där det finns balla vampyrer med snygga kläder. Myrsala är en hamnstad, i den här djungeln rider hoberna på dinosaurier. Ballt va?") men ingenting om hur man skulle göra för att saker skulle hända.
Men nu upptäckte jag alltså äntligen svaret som just jag hade letat efter, i och med OSR. Jag var late to the party för Grognardia m.fl. hade funnits i många år men jag läste glatt ikapp arkiven på dom största bloggarna och retroklonerna.
Ordet "radikal" betyder att gå till roten med problemet. Och det var precis vad dom hade gjort. Kommer ni ihåg mina första tre alternativ? Rälsa hade jag räknat bort så då fick det bli hitta på istället. Men dom här OSR-töntarna hade kommit på ett sätt att "preppa hela universum" på ett sätt som faktiskt funkade. Massor av verktyg och så ta hjälp av varandra och av moduler utan att behöva uppfinna varenda sandkorn. Preppa det som faktiskt spelade nån roll i spelet.
Jag hade alltid hört att D&D var skräp. Kritiken gick mest ut på att AC var löjligt och HP var löjligt och att Spellfire hade plastråttor och att det var GURPS och Runequest som gällde med sina mycket logiskare försvarsslag och kroppspoäng. (Att dom simulationerna är rätt ospelbara, ja, jo, "äsch det är iaf logiskt".) Jag hade till och med spelat D&D en gång (fyran)! Så believe it or not jag hade aldrig sett en modul. Jag hade ffa hoppat från core book till core book i jakten på "hur gör man". Inklusive D&D faktiskt, när trean kom ut så läste jag dess PHB. Hade läst några få äventyr typ det där universaläventyret som kom på svenska med några spioner på en detektivbyrå och så Fallna Änglar-trilogin till Kult. Dom äventyren jag hade läst funkade ungefär som en Tigerns Väg bok. Scen efter scen efter scen. Men i en modul är det inte scener som man har att göra med. Det är platser. Vilken wowupplevelse!
Jag älskar därför D&D. För mig är det världens bästa spel och det är min hemmahamn för det är spelet där jag efter tusen misslyckade försök äntligen fattade vad rollspel kan vara och varför det på 80-talet hade svept världen med storm med flingpaket och lördagstecknat.
Och nu har det hänt igen. Den serietidningsaffären där jag köper serier vet ni vilka deras toppserier är? Critical Role och Adventure Zone. Serietidningar som handlar om youtubare som spelar rollspel. Så stort är rollspel nu.
Läser igenom tråden och det är mycket love för Drakar (såklart!).
Så det är inte så att det inte går att spela bra med DoD91 eller med GURPS eller med Runequest eller med Vampire eller med Fudge eller med Everway. Finns tre sorters grupper (totalt olika sorters grupper) som lyckades med dom spelen:
Eller, kanske vanligare, dom som hade hittat olika mixar av dessa som funkade för dom. (Inte min grej för jag är alldeles för renlärig.)
Jag kan bara gratulera<3
Vi hade ex vis aldrig Svavelvinter. Vi hade aldrig Chicago by Night.
Vi hade typ Eberron Setting Book och grundboken till Feng Shui. Från dom går det inte att lära sig blorba. Det betyder inte att Eberron eller Feng Shui är dåliga. Men dom svarade aldrig på "hur gör man".
Så det är inte så att det inte går att spela bra med DoD91 eller med GURPS eller med Runequest eller med Vampire eller med Fudge eller med Everway. Finns tre sorters grupper (totalt olika sorters grupper) som lyckades med dom spelen:
- dom som tyckte om att rälsa
- dom som hittade på tillsammans ist för bara SL hittar på
- dom som hade lärt sig blorba
Eller, kanske vanligare, dom som hade hittat olika mixar av dessa som funkade för dom. (Inte min grej för jag är alldeles för renlärig.)
Jag kan bara gratulera<3
Vi hade ex vis aldrig Svavelvinter. Vi hade aldrig Chicago by Night.
Vi hade typ Eberron Setting Book och grundboken till Feng Shui. Från dom går det inte att lära sig blorba. Det betyder inte att Eberron eller Feng Shui är dåliga. Men dom svarade aldrig på "hur gör man".
kaptendral
Warrior
- Joined
- 30 Dec 2016
- Messages
- 264
Drakar och Demoner såklart. Det var där det började.
Shadowrun hoppade jag av innan vi började spela och fick mig att inse att jag hade varken tid eller lust att bygga excel-blad för att göra gubbar.
Fate upptäckte jag visserligen innan jag inte spelade Shadowrun, men det var inte förrän en bra stund senare jag fick tillfälle att spela det. Passade mig inte lika bra som jag hade hoppats även om jag fortfarande tycker att Core är ett fantastiskt designat spel.
Apocalypse World var som en dröm. Så mycket som passade och fortfarande passar mig perfekt. Snabbt att komma igång, karaktärsdrivet, regler som driver på historien, 2t6+stat med miss/partial/hit, samskapandet av världen, fantastiska SL-resurser osv osv. Och jag vet inte hur jag nånsin ska klara av stridsrundor, point buy eller att SL måste slå tärning igen.
Shadowrun hoppade jag av innan vi började spela och fick mig att inse att jag hade varken tid eller lust att bygga excel-blad för att göra gubbar.
Fate upptäckte jag visserligen innan jag inte spelade Shadowrun, men det var inte förrän en bra stund senare jag fick tillfälle att spela det. Passade mig inte lika bra som jag hade hoppats även om jag fortfarande tycker att Core är ett fantastiskt designat spel.
Apocalypse World var som en dröm. Så mycket som passade och fortfarande passar mig perfekt. Snabbt att komma igång, karaktärsdrivet, regler som driver på historien, 2t6+stat med miss/partial/hit, samskapandet av världen, fantastiska SL-resurser osv osv. Och jag vet inte hur jag nånsin ska klara av stridsrundor, point buy eller att SL måste slå tärning igen.
Mogger
Hipsteranka
Så var det. Men det var också en folkrörelse, typ. Åkte man och hälsade på sin kusin så kunde man spela DoD med den och gänget där. Bytte man klass/skola hittade man andra att spela med. Det var som Monopol. Tror ingen läser reglerna. Alla har typ samma husregler som sprids när man lär sig spelet av någon som redan kan det. Nu snackar jag visserligen 85-89. Vet inte hur det var sen men jag tror att grupperna satte sig och man slutade antingen spela eller spelade nästan uteslutande med det gäng man till slut fastnade med2097;n340892 said:
Har förstått det och jag missade helt den båten! När jag kom in hade leksaksaffären (i småstaden flera mil bort för jag växte upp på landet!) en ordentlig inglasad hylla med typ allt från äventyrsspel men… jag träffade aldrig nån som höll på med det eller kunde förklara. Jag är urnostalgisk för en era jag aldrig riktigt var med om.Måns;n341065 said:Så var det. Men det var också en folkrörelse, typ. Åkte man och hälsade på sin kusin så kunde man spela DoD med den och gänget där. Bytte man klass/skola hittade man andra att spela med. Det var som Monopol. Tror ingen läser reglerna. Alla har typ samma husregler som sprids när man lär sig spelet av någon som redan kan det. Nu snackar jag visserligen 85-89. Vet inte hur det var sen men jag tror att grupperna satte sig och man slutade antingen spela eller spelade nästan uteslutande med det gäng man till slut fastnade med
Christoffer
It's all pig.
Detta * 100!Måns;n340104 said: