Fråga 1: Andelen äventyrare
Jag försöker undvika att ha äventyrare i mina kampanjvärldar. Det finns legoknektar, brottslingar, prisjägare, fältforskare, prospekterare, budbärare och vad man nu kan tänka sig. En och samma person kan förstås ha flera sådana roller, kanske t o m samtidigt. Men några personer som bildar ett gäng med enda syfte att leta efter monster att spöa på så att de kan förbättra sina färdigheter och bli rika, det finns knappt.
Så ur den aspekten, 1/100 000 kanske.
Däremot kan det i en del av världarna krylla av magiker, superkrigare, mästertjuvar och liknande.
I en av mina världar är andelen vuxna med äventyrarliknande förmågor (trolldom, tjuvfärdigheter, stridsförmåga) på minst genomsnittlig nivå i vissa kulturer kanske 30-50%. Då ingår en försvarlig andel starkt övernaturliga raser.
I en annan av mina världar med lite lägre magisk profil är det snarare 5% i en kultur och 30% i en annan.
Fråga 2: Fördelningen bland äventyrarna
I värld 1 är krigare vanligast, därefter trollkunniga (utom präster, som helt saknas i flera kulturer). Tjyvliknande kommer på tredje plats. Eftersom magi är så tillgängligt finns inte samma incitament att mödosamt öva upp smygande och annat.
I värld 2 är tjyvar och krigare vagt jämnvanliga i en kultur. Trollkunniga är sällsynta. I en annan kultur är barbarer helt dominerande, med en mindre andel shamaner. Klassiska tjyvar finns knappt.
Fråga 3: Skicklighetsfördelningen.
I värld 1 är långlivade eller odödliga arter vanliga, och livsförlängande magi likaså. Darwinismen är hänsynslös. Därför är det mycket vanligt med folk som är bättre än medelmänniskor. Det finns också en del representanter för i stort sett vilken styrkenivå som helst, möjligen med undantag för gudar, som hålls tillbaka av de redan etablerade gudarna.
I värld 2 är det däremot mer klassiskt. Medelmåttorna regerar. Folk över medel är ovanliga och riktigt mäktiga filurer är mycket sällsynta och mycket insyltade i fasta strukturer.