Rollspels "måsten"

[Ape of Wrath]

Då tror jag att vi är överens. Rollfigurerna är huvudpersonerna i det som händer vid spelbordet, men i spelvärlden är de varken hjältar eller särskilt betydelsefulla på något annat sätt.

Ja!

 

[olaberg]

Jag är oändligt mer intresserad av Herta, 67, i Järfälla och vad hennes eventuella husmorsknep är för att få degen att jäsa properly.

Vad kallas det när man börjar som Herta, 67, i Järfälla som försöker få deg att jäsa, och på resans gång upptäcker sina magiska krafter, blir vän med två barn på gården samt chaffisen från DHL, och ger sig ut för att rädda Vintergatan eftersom det verkar som om onda aliens har tagit över?

Episka berättelser som bara räknas om de startat med grisodling.

 

[Genesis]

Vad kallas det när man börjar som Herta, 67, i Järfälla som försöker få deg att jäsa, och på resans gång upptäcker sina magiska krafter, blir vän med två barn på gården samt chaffisen från DHL, och ger sig ut för att rädda Vintergatan eftersom det verkar som om onda aliens har tagit över?

Doctor Who, tror jag det kallas.

 

[Lemur]

Jag tycker att det är viktigt att rollpersoner kan dö.

 

[Sömniga Isaac]

Risker

Jag upplever att det är väldigt vanligt och nästan förväntat att det ska finnas risker i rollspel. När spelarna agerar genom sina rollpersoner ska det finnas en risk. Sen vet jag inte om jag själv håller med om det, märker att jag på senare tid nöjer mig mer och mer med att se förändringar eller berätta en berättelse med vänner. Risk är då bara en av flera metoder/verktyg som kan leda till förändring av berättelsen/rollpersonen/världen.

 

[zonk]

Losers/underdogs
Det är viktigt att RP är fullständigt inkompetenta och får slita med minsta sak, för då blir det mer spännande. Det blir ännu roligare om SL sitter och berättar hur RP gör bort sig när de misslyckas med tärningsslag: de blir såklart intresserade av sina skosnören istället för att söka efter dolda ting.

 

[Rickard]

Man ska ha ett rollspel att spela. Folk ska komma överens om vilket rollspel man ska spela och någon ska ha rollspelet.

Man ska kunna se eller höra varandra när man spelar. Har alltid lekt med tanken på ett Fury of Dracula (med spelledare), fast där spelarna har en brev-korrespondens mellan varandra.

Personen som utför handlingen är den som ska slå tärningen. När jag var yngre slog spelledaren alla tärningar. Spelarna satt mest och sade vad de gjorde. Jag gillar också tanken i Tokyo Head Pop, där ens bästa vän eller ens värsta fiende slår tärningen.

Spelledaren har hemlig information. Spelledaren är den enda som vet vad som kommer att hända. Jag känner till en spelgrupp, där de först diskuterade hur de skulle spela igenom scenerna och sedan utförde det.

Spelarna har rollformulär. Hade lika gärna kunnat bestå av kort, punkter på relationskarta, byggstenar eller något annat spännande man kan tänka sig.

 

[luddwig]

Den här har väl redan sagts indirekt men jag kör den ändå, som motvikt till det @zonk skrev ovan.

Rollpersonerna är storslagna hjältar

Rollpersonerna är spelmekaniska bättre än de flesta andra i spelvärlden och har potential att bli hur bra som helst. Det är tråkigt att misslyckas så därför ska rollpersonerna lyckas åtminstone nio gånger av tio oavsett vad de tar sig för. Den tionde gången lyckas rollpersonen på andra försöket så det blir roligt då med. Rollpersonerna ska heller inte kunna bli dödade, tillfångatagna, lemlästade eller bestulna för det är också tråkigt.

 

[luddwig]

Det är spelledarens ansvar att spelarna har roligt

Spelarna är där för att bli roade. Spelledaren är den som ska ordna det roliga. Det är inte rimligt att begära att spelarna ska göra något mer än att åka med och rulla tärningar emellanåt.

 

[Skarpskytten]

Det är spelledarens ansvar att spelarna har roligt

Spelarna är där för att bli roade. Spelledaren är den som ska ordna det roliga. Det är inte rimligt att begära att spelarna ska göra något mer än att åka med och rulla tärningar emellanåt.

Den här bedriver jag ett personligt korståg mot.

 

[zonk]

Det är spelledarens ansvar att spelarna har roligt

Spelarna är där för att bli roade. Spelledaren är den som ska ordna det roliga. Det är inte rimligt att begära att spelarna ska göra något mer än att åka med och rulla tärningar emellanåt.

Det här är fan så jävla svårt att jag nästan vill köra igång en tråd om hur fan man får till en bra balans. Antingen sitter man med spelare som tycker att det är för mkt strid/prat/gåtor, eller med spelare som bara "ööh hmm va ska vi göra nu.." och vill ha ett Äventyr för de har tröttnat på att fundera ut planer. Det rullade på som satan i MYZ och har sett även 5e-grottkräl rusa fram så det känns som det finns format som funkar. (Samberättande är inte min grej har jag märkt)

 

[DeBracy]

Jag gillar också tanken i Tokyo Head Pop, där ens bästa vän eller ens värsta fiende slår tärningen.

Pedanteri incoming: Spelaren slår, men bästa vän eller rival berättar vad som händer. Vem det blir beror på om det var lyckat (bästa vän) eller misslyckat (rival), och om psykiska krafter användes (då är det alltid rivalen, för psykiska krafter för aldrig med sig bara goda saker).

Bryter istället mot konventionen att det är spelledaren eller spelaren som berättar vad som händer efter man använt tärningarna/mekaniken.

 

[Rickard]

Rollspel ska ta tid. Rollspel ska spelas över flera timmar, det kan ta tid att göra rollpersoner, rollspel kan vara över hundra sidor, etc.

 

[Genesis]

Man ska ha ett rollspel att spela. Folk ska komma överens om vilket rollspel man ska spela och någon ska ha rollspelet.

Ja, den här har jag nog stött på, tror jag. Inte explicit, men det är svårt att pitcha något om man inte har en titel och en spelmekanik.