Nekromanti Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

[solvebring]

Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Så, vi går in på del två.

Vilket är det överlägset bästa, hemmasnickrade, scenariot du spellett eller varit med om som spelare?

Motivera!
Det är ju detaljerna som gör det.
- Hade det kanske den bästa huvudplotten du någonsin hört talas om?
- Eller hade det så tuffa, kluriga hinder att du gjorde i brallan?

Alltså, inga köpeäventyr! De är oväsentliga för den här tråden.

 

[rjonas]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Jag har spelat många bra scenarion i mina dar men ett sticker ut lite extra.

Regn

När jag fick tillfälle att spela Regn var det i mina kretsar legendariskt för att det under konventsspel fått spelare att börja gråta. Det ansågs också vara smått fantastiskt på flera sått. Jag var aningen skeptiskt till att ett scenario skulle kunna beröra någon så djupt men jag var under många år nyfiken på Regn.

För ett år sen spelade jag det. Regn utspelar sig i England under ett dystopiskt första världskrig och är uppdelat i en rad scener. Varje scen har unika figurer, även om några återanvänds. Det förtryck och den krigshetsande dumheten hos flera inflytelserika figurer är förfärande, och en skrämmande parallell till vår egen verklighet. Regn berörde verkligen. Stort tack till vem det nu än var som skrev det!

(Jag tänkte googla det och fann en tråd jag själv startat på Wrnu. Snacka om cirkelreferens. Jag borde avveckla mitt rollspelsintresse för det verkar inte ta mig längre.)

 

[solvebring]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Jag har spelat många bra scenarion i mina dar men ett sticker ut lite extra.

Härligt! Det är bra att du inleder med just de där orden för det understryker vad jag är ute efter. jag villa tt folk ska plocka fram just sina bästa scenariominnen - de där äventyren som gav den där extra, oförglömliga kicken. =)

 

[JohanKarlsson]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

För mig är det fetaste som finns inte något scenario, hur bra det än är, utan en lång episk kampanj med mycket utveckling av rollpersonerna.

Jag är väldigt glad att jag spelade flera sådana kampanjer back in the day. Nu för tiden är det extremt svårt att realisera sådant.

 

[solvebring]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

För mig är det fetaste som finns inte något scenario, hur bra det än är, utan en lång episk kampanj med mycket utveckling av rollpersonerna.

Jag är väldigt glad att jag spelade flera sådana kampanjer back in the day. Nu för tiden är det extremt svårt att realisera sådant.

Okej, ingen kampanj, eller iaf en akt av någon fet kampanj, som varit hemmasnickrad och extra awesome som du kan dra ur ärmen och berätta om?

 

[Möller]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Även jag riskerar att snurra in i definitioner av scenarion. Hur långt får ett sådant vara?

Men jag säger iallafall de avslutande delarna av äventyret Engine 999 (med ett eget titelspår) till kampanjen som jag tror heter End of the world as we know it. Med krank som spelledare samt Vicotnik och Yreburre som spelare.

Det var svårt. Theresa Power sända Nathaniel med ett meddelande och kom till komplexet för att förhandla med Theresa själv. Vi får utrustning för att hitta robotarna, Engine, men den förhatliga kapitalisten och skurkdottern Power skulle få allt vi hittade.

Landskapet vi vandrade ingenom var häftigt. Chicagos ruiner med märkliga, nyuppväxta konstruktioner här och var. Märkliga robotar som tycktes bilda ett eget egosystem.

Vi hittade min sen katastrofen försvunna chef, Gregory Flewelling. Med en cyborg-arm.

Källan till robotarna och farsoten visade sig vara under jord, och ner gick vi. I den futuristiska fabrikens datorer var Samantha, bilmekaniker, fångad och försökte fly. Det kunde hon inte.

Men vi hittade Engines kärna och gjorde slut på den. Fast inte jag såklart, jag hade blivit anfallen av en robottektakel som satt sig på mitt huvud och svimmat.

Engine 999 hade allt. Skörd och ny plantering, skurkar att samarbeta med, coola miljöer.

 

[Recca]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Förhoppningsvis blir det jag spelleder just nu det bästa jag nånsin spelat/spellett. Ska bli roligt. Och tack vare all hjälp jag fått från det här forumet så har jag regler jag inte hatar.

Men det är ju ett köp-scenario i grunden bara det att jag i princip bara använder fluffet i boken...

 

[JohanKarlsson]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

De saker som lever kvar som mest awesome i mitt minne gör nog det mest på grund av att de kom ur de längsta kampanjerna tror jag, inte för att kampanjerna eller akterna som lever kvar som feta i mitt minne egentligen var extra bra. De upplevdes som extra bra för att rollpersonen vid det laget hade en så fet histora.

Till exempel spelade jag en cleric i Dungeons and Dragons under lång tid. I början var han ju helt maktlös, men gick runt och predikade sin tro. Genom åratal av äventyr blev han sakta mäktigare och även mer intressant och komplex som person. Slutligen en natt står han i en slottsruin och anfalls av en hel arme skelett som automatiskt faller ner som högar av damm när de kommer nära mr clerics turn-undead-kraft. Att det blir så extremt fett att stå på växande högar av skelettrester och turna våg efter våg beror inte på det intrikata scenariot utan på att jag följt hjälten under så lång tid.

 

[StreetBushido_UBBT]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Bästa scenariot blir svårt, men jag ska försöka begränsa mig!

Några av mina bästa minnen kommer från en kampanj som jag skrivit och spellet två gånger (jag skrev den en gång till inför andra gången den skulle spelas). Dess principiella story har varit densamma båda gångerna, men de två gångerna den har spelats har varit väldigt annorlunda. Första gången var med två spelare, andra gången med fem. De olika grupperna tog väldigt annorlunda vägar genom den snåriga intrigen, men båda älskade den. Intressant nog var de två spelarnas bodycount högre vid slutet än vad den stora gruppens var.

Tyvärr blev den andra versionen (för 5 spelare) något begränsat jämfört med den första. Då den första versionen spelades hade vi alla mer tid för sådant. Den utspelade sig i ca. ett år real-time med spelomgångar ungefär en gång i veckan. Karaktärerna gick från att vara giriga och blodtörstiga legosoldater till att bli politiskt engagerade familjefäder som vid behov plockade fram sin gamla äventyrarutrustning och gav sig ut för att ställa saker och ting till rätta.

Den mest intensiva kampanj jag spellett var en kort Hunter: The Vigil kampanj med två spelare (inte samma två som spelade det som jag vill kalla "mitt epos"). Det var väldigt svårt och karaktärernas paranoia läckte över till spelarna som jag verkligen lyckades håva in i en härva av kultister, vampyrer och moraliskt tveksamma beslut. Den ena spelaren älskade det och tyckte det var underbart hur nojjig man blev, den andra gillade också det (även om han tyckte det kanske var lite i överkant "mörkt") och drar ofta upp vilken tur spelarna hade och hur de många gånger överlevde bara tack vare "Perfekta slag".

I Hunter-kampanjen minns jag särskilt saker som en ung playboy-vampyr som hade gjort en blodsslav (ghoul) av sin far, som var en stor politiker i staden. Eller en fanatiskt kristen man som hade anlitats av kultister (som egentligen alla ofrivilligt styrdes av en svartkonstnär) för att skjuta ihjäl spelarkaraktärerna. Han misslyckades och konfronterades sedan i sin lägenhet där han, när han hade brottats till golvet, drog sprinten ur en handgranat han hade silvertejpat till bröstet. Det bästa med den kampanjen var att jag drog den mer eller mindre ur röven medan vi spelade, och skrev diverse NPC-relationer och liknande medan spelarna tjabbade med varandra .

 

[krank]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Jag har egentligen bara spelat ett bra köpäventyr, så det blir ganska lätt att sortera bort det.

Nå; det är svårt att välja bland riktigt bra kampanjer. Vampirekampanjen där jag förrådde resten av spelargänget kommer högt, dels för att SL fokuserade bra på personlig angst kontra stora konspirationsgrejer. Och vi spelade ut typ allt ätande och så, vilket gjorde att vi fick en ordentlig inlevelse. Det var nog det som gjorde den kampanjen så awesome; väldigt mycket inlevelse.

Superhjältekampanjen Kampanjen har pågått i över tio år nu, och har inget slut i sikte vad jag vet. Det är allt vansinnigt ni kan tänka er, det är ganska mycket 90-tals-claremontgrejs. Väldigt spejsat. Dimensionsaliens och allt. I stort sett alla tänkbara troper har hunnit avhandlats, och det blir rätt coolt när en del rollpersoner har ordentligt dramatiska story arcs som spänner över ett decennium. Det har hänt jävligt mycket, helt enkelt, och världen är komplex och ashäftig.

Men fan, ingen av dem är ju ett scenario, per se. Nu ska vi tänka...

Mahlex körde ett jäkligt ballt i en postapok-värld. Hyfsat rälsat, men mycket inlevelse, mycket rejäl farlighet a' SL-kan-fan-döda-oss-närsomhelst. Radioaktivitet har aldrig känts så påtagligt fan-nu-dör-vi. Blandat med kafkaeskt/kult-artat vansinne med igensydda ögon och så vidare... Mumma.


Det är svårt, detta. Det är så få gånger jag spelar eller spelleder rena scenarier, som liksom kan klippas ut ur sitt kampanjsammanhang och sägas vara awesome i sin egen rätt.

 

[Wilmer]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Gnomvid spelledde ett scenario till Yttersta domen förrförra Gothcon som var fantastiskt. Den muslimske köpmannen Jafar kommer för att sälja oheliga droger till den djupt skuldsatta men droglangande adelsfamiljen på det Neokatolska Mars. Karaktärernas drivkrafter var byggda så att det blev fem timmars non stop hjärtskärande backstabbing blandat med extremt sliskigt hycklande men det slutade lyckligt med att familjen lyckades sno alla pengarna och Jafars adoptivson visade honom den rätta vägen och de försonades precis innan inkvisitionen brände ihjäl dem.

 

[Vimes]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Det bästa äventyret jag spellett var en one-shot i Kult. (Alltså, många kul minnen har jag får olika kampanjer, men där har jag svårt att se riktiga avgränsingar mellan olika äventyr, så jag tar din fråga som: bästa one-shot).

Plotten var: två bröder (rollpersonerna) letar efter sin lillebror som har varit mystiskt försvunnen i ett knappt halvår. Första scenen börjar med julfirande i föräldrahemmet. En anklagande, bitter och tårdrypande diskussion mellan föräldrar och söner utmynnar i att äldste brodern (AT-läkare, lätt manisk med övermänniskokomplex) bestämmer sig för att leta rätt på lillebrodern. Snart har de båda bröderna påbörjat en väldigt trippad resa genom tiden, drömmen, och Metropolis med lillebroderns gamla studentlya som centralpunkt. Odyssén avslutas i nämda studentlya, dagen innan lillebrodern försvann.

Vad var det som var så bra: ja, jag hade förberett plotten, vad som hänt med lillebrodern, samt hans lägenhet som miljö (med tillhörande mer och mer konstiga rumskamrater). Spelarna var extremt villiga att karaktärsspela (de spelade i princip mer skruvade varianter på sig själva) och ständigt (i varje fall i den inledande etableringsfasen) vara i diskussion med mig kring relationer med SLPs.

Jag kanske borde hålla på med story now eller? Jag vet inte. Det var bäst iaf.

EDIT: Eller nä. Det var nog ganska Right to Dreamigt.

 

[Daniel Andersson]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Det var Tobias Wrigstad som skrev. Det är för övrigt det scenario som jag spellett flest gånger ...

/Daniel

 

[rjonas]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Det var TS som spelledde det för oss och jag gissar att han spelat det med dig.

 

[Daniel Andersson]

Re: Rollspelsminnen del 2: Bästa scenariot?

Nja, vi spelade det på ett konvent, och jag var spelledare, men spelledde inte TS:s grupp då. På konventet spelledde jag dock fyra grupper, och sedan ett antal grupper efter det.

/Daniel