Rickard
Urverk speldesign
Detta ämne har varit uppe en del gånger men nu vill jag få reda på folks rollspelsminnen som ni aldrig kommer att glömma. Roliga minnen eller metoder som ni kom på, för att lösa en uppgift, som ni är stolta över.
För mig är det en sak som hände i Shadowrun.
Vi står utanför en lada och har börjat en eldstrid mot några som är inuti ladan. Vår magikershaman försvinner runt en knut för att kolla om det finns någon annan ingång än genom ladudörrarna. Döm till min förvåning när jag ser alvshamanen fladdra tillbaka genom luften och slås medvetslös till marken. Runt knuten kommer det en vampyr som får syn på mig och med lugna steg närmar sig mig. Jag höjer häftigt upp min pistol, siktar på vampyrens huvud, avfyrar <EM>ett</EM> skott och träffar honom rätt i pallet.
Spelledaren tittar upp på oss från sin spelledarskärm, tar upp en bok och frågar sig "Kan han verkligen göra så?". Efter lite nervöst bläddrande i en bok kommer han fram till att man verkligen kan göra så och ger mig ett ont öga. Tydligen hade han planerat en häftig slutstrid som jag tydligen satt punkt för.
Det som jag så väl kommer ihåg är inte att jag dödade vampyren med ett skott utan att SL blev så överraskad utav att jag lyckades. SL svor många gånger över min karaktär, men blev ledsen å mina vägnar när den dog för den var välgjord och jag var verkligen fäst vid karaktären.
/[color:green]Han</font color=green> som blir glad när en spelare blir lycklig över det denne åstadkommit, när själva verket det var [color:green]han</font color=green>, som SL, som lät denne lyckas med sin bedrift
För mig är det en sak som hände i Shadowrun.
Vi står utanför en lada och har börjat en eldstrid mot några som är inuti ladan. Vår magikershaman försvinner runt en knut för att kolla om det finns någon annan ingång än genom ladudörrarna. Döm till min förvåning när jag ser alvshamanen fladdra tillbaka genom luften och slås medvetslös till marken. Runt knuten kommer det en vampyr som får syn på mig och med lugna steg närmar sig mig. Jag höjer häftigt upp min pistol, siktar på vampyrens huvud, avfyrar <EM>ett</EM> skott och träffar honom rätt i pallet.
Spelledaren tittar upp på oss från sin spelledarskärm, tar upp en bok och frågar sig "Kan han verkligen göra så?". Efter lite nervöst bläddrande i en bok kommer han fram till att man verkligen kan göra så och ger mig ett ont öga. Tydligen hade han planerat en häftig slutstrid som jag tydligen satt punkt för.
Det som jag så väl kommer ihåg är inte att jag dödade vampyren med ett skott utan att SL blev så överraskad utav att jag lyckades. SL svor många gånger över min karaktär, men blev ledsen å mina vägnar när den dog för den var välgjord och jag var verkligen fäst vid karaktären.
/[color:green]Han</font color=green> som blir glad när en spelare blir lycklig över det denne åstadkommit, när själva verket det var [color:green]han</font color=green>, som SL, som lät denne lyckas med sin bedrift
. Iaf så rycker vi fram längs en skyttegrav då vi stöter på en legionär och en nefarit, nefariten roar sig med att misshandla legionären, så de har inte märkt oss. Gruppen börjar genast diskutera vad vi skall göra, och håller på ett tag, tills nefariten tappar intresset för legionären och vänder sig mot oss. Gruppens ledare skriker "Skjut mot huvudet!", och alla spelarna slår träffslag. De tre rollpersonerna, utrustade med Deathlockdrums och liknande doningar, gjorde alla perfekta och särskilda slag, nefariten dåsade i backen, efter att ha tagit sådär 250KP i skada i huvudet. 
