Rymden är skitfarlig. Så farlig att det faktiskt inte är roligt.
Dessutom är den skitstor. Så skitstor att det faktiskt inte är roligt.
Detta brukar de flesta spelskapare lösa genom att kompromissa på två sätt.
1) Skit i rymden, och spela på planeterna istället.
2) Skit i att rymden är tråkigt farlig och stor, och gör den kul istället.
Traveller är ett av spelen som kompromissar lite mindre, helt enkelt, även om det är fetstora mängder Chriss Foss-rymdskeppsromantik i det. Däremot är det skrivet med lite sjuttitals-paradigm.
Eclipse Phase är ett annat som inte kompromissar så mycket, och som har lite mer tjugohundratals-paradigm istället, med transhumanism och singularitet. Albedo RPG var ett annat spel som kompromissade lite mindre, men har å andra sidan antropomorfa kritter. 2300AD var ett tredje som kompromissade lite mindre. Den var mer... om vanliga Traveller var Stiftelsetrilogin, så var 2300AD Aliens.
Apropå Aliens så fanns det en gång i tiden ett Aliens Adventure Game från Leading Edge Games. Det var en förenklad Phoenix Command i botten, som typ passade miljön ungefär lika bra som en förenklad Rolemaster passade Tolkiens Midgård.