Smakprov (ganska långt)
OK, här kommer ett dramatiskt smakprov ur avsnittet "Döds ände". För att ingen ska börja gråta kan jag avslöja att det går hyfsat för dem som förtjänat det och vice versa ;-) Avsnittet kommer säkert att ändras ytterligare.
Som svar på din andra fråga, så ser jag det som nödvändigt med tre kartor: Trakorien, Marjura och Arhem. Smärre ändringar från spelets kartor kommer att göras, men inget dramatiskt.
Vad gäller illustrationer så hänger det ju ihop med formatet och är mest en fråga för förlaget. Jag tror knappast det blir aktuellt av kostnadsskäl och har själv inga bilder eftersom jag inte kan teckna. Som sagt vet ju ingen ens om jag får boken utgiven, men i sista hand lägger jag i så fall ut den fritt.
Bästa hälsningar
Erik Granström
Avsnitt ur romanen "Svavelvinter":
"Efter en uppfriskande vandring i den svaga vinden ovanför lavaskorpans yta närmade sig processionen slutligen det bortre brofästet. Till partiarken Grafficanus förvåning kom en person mot dem på bron och det mumlades genast bland de lägre bröderna att Shagul själv steg dem till mötes, men priorn tystade dem strängt. Han såg att främlingen hade Kmordadruidernas röda kläder och tyckte inte om det. De odugliga Orghingarna hade under idioten Melobin alltså inte lyckats med sitt uppdrag utan lämnat minst en druid kvar i livet. Det var olyckligt eftersom alla bröderna kände till legenden om den sista Kmordadruidens makt att åkalla glaciärens kraft, men hade samtidigt ingen större betydelse eftersom isen hur som helst inte kunde tränga ner i den varma vulkankrater där de befann sig.
Då de var tjugo dubbelsteg från främlingen insåg Grafficanus lättad att isdruiden var en ung kvinna som måste vara novis och knappast kunde behärska några högre besvärjelser. Hon såg obeslutsam, ja nästan rädd ut, men det som ändå fick honom att stanna var att flickan sjöng högt på Ithilgroms döda tunga, och det med mansröst utan att öppna munnen. I priorns ungdom hade Shagul tvingat alla sektmedlemmar att lära sig det döda språkets elementa, men eftersom ingen någonsin använde det, hade Grafficanus låtit kunskapen skingras med åren. Allt han förstod av sången var därför orden ”vinter”, ”sång” och ”svavel”.
”Ge mig era fångar”, ropade Perrima utan att musiken avbröts. ”Ni har med lömskt svek rövat dem från Kmordas tempel, och isen kräver dem tillbaka.” Shaguliterpriorn tänkte först gå fram till kvinnan och helt odramatiskt låta demonklon strypa henne, men samtidigt var det viktigt för de yngre brödernas ståndaktighet att hennes ynkedom först demonstrerades så att ingen efteråt skulle ängslas över de gamla profetiorna. Gobrugda förekom honom dock på sitt irriterande överlägsna sätt i genmäle:
”De utvalda är våra råvaror till människosläktets högre bestämmelse och vi lämnar dem inte. Gå bort från bron, annars kastar vi ner dig! Kmorda är döende och smälter inför en ny tid.”
Men kvinnan rörde sig inte ur fläcken utan upprepade bara:
”Ge mig fångarna! Annar åkallar jag isen och förstör ert tempel!”
Det var för partiarken Grafficanus en lämplig stickreplik både för att ta tillbaka initiativet och för att visa den tokiga kvinnans vanmakt.
”Varsågod!”, sa han och slog ut med handen bakom dem. ”Där ligger Järntornet. Varsågod och förstör det, för vi lämnar inte ifrån oss fångarna eftersom vi behöver deras delar. Jag ger dig generöst en minut för ditt värv, vilket bör vara tillräckligt för den mäktiga, sista Kmordadruiden. Står templet kvar efter den minuten, så får istället du ansluta dig till dina vänner som vår gäst! Du ska till och med få en välkomstdryck!”
Ingenting sades ytterligare och Perrima stod där villrådig medan barden Ezers röst växte sig allt starkare över hennes bröst. Hon visste inte vad hon skulle göra, men hade inte kunnat lämna de sjuka till deras öde och därför utan någon plan stigit i processionens väg när den närmat sig. Ändå tillät henne inte sången att förtvivla och hon bad tyst isbarden om stöd.
”Nååå”, frågade priorn roat, ”tiden går och inget händer. Jag är besviken på Kmordas makt.”
Då hände faktiskt något. Bland de drogade fångarna hördes röster och som en kör stämde de in i musiken som strömmade från medaljongen runt isdruidens hals.
De yngre Shaguliterna slog dem med sina spön och röt förgäves åt dem att sluta sjunga. Somabinet fungerar så att de drogade lyder den som skriker högst eller ryter åt dem mest övertygande och det var uppenbart att de hellre lyssnade till Sångarens toner än Shaguliternas ilskna kommandon.
Fångarnas kör var mer än Grafficanus kunde tolerera, men han hade redan då han fick syn på kvinnan sänt tankebud efter horndemonen Sunáciffarg. Mitt i det uppkomna tumultet svepte odjuret ner från skyn som en brungul fladdermus, slog sina spindelben runt isdruiden och blev flaxande hängande med den sprattlande kvinnan några meter bredvid bron i väntan på instruktioner.
”Ta henne härifrån!”, skrek patriarken ursinnigt. ”Flyg någonstans och ät upp henne långsamt där vi inte kan höra musiken!”
Sunáciffarg utstötte en serie pipanden och lyfte över kratern med Perrima i famnen. Musiken dog sakta bort allteftersom avståndet blev större, men Shaguliterna tvingades skrika och slå en bra stund för att få tyst på fångarna.
Perrima satt så hårt fast att hon knappt kunde andas och upplevde därför flygturen i brottstycken av medvetande. Sångaren runt hennes hals hade emellertid inte tystnat utan sjöng allt högre och det var uppenbart att horndemonen plågades av ljudet. Till skillnad från Shaguliterna tycktes besten förstå att det var medaljongen snarare än kvinnan som sjöng, för den frigjorde högt upp i luften en benig tentakel och försökte trä talismanen över hennes hals. Perrima kämpade i sin tur för att nypa fast smycket med hakan eftersom händerna var låsta längs sidorna. Hon såg långt därnere shagulitertemplets mörka murar lystet sträcka upp sina torn som för att gripa henne. I kampen slets medaljongens ålderstigna halsrem itu och Sångaren föll från dem. Musiken fortsatte medan föremålet störtade mot kraterytan, men hördes allt svagare. Först då hon förstod att den heliga reliken var ohjälpligt förlorad slutade Perrima slåss. Hon hade gjort vad hon förmådde men inte lyckats åstadkomma någonting alls. Ett lugn föll över henne med tanken att hon snart skulle få träffa sin syster och sin far igen. Hon hoppades på deras förlåtelse för hennes svaghet och oförmåga.
Den sjungande reliken föll länge, törnade mot glaciärsidan bakom Järntornet och studsade när den landade mot de stenplattor Brior Brådfot flyttat på för att blottlägga tubulärbergets öppningar. Stenansiktet rullade vingligt några meter och försvann sedan ner i ett av den sjungande klippans tubuli, där den brant studsade vidare in mot malmkärnans centrum medan sången fortfarande tilltog i styrka.
Shaguliternas procession hade under hugg och slag slutligen nått den öppna plats där Shaguls monolit reste sig framför de uppbrutna gravdörrarna när de åter hörde musiken. De tittade sig alla förvånat omkring för att upptäcka kvinnan men det var Mogulen Barbica som först insåg att hela kratern nu genljöd av musiken. I samma ögonblick stämde de Somabindrogade fångarna åter in utan att låta sig tystas.
Långt nere i berget under Järntornet sjöng barden Ezers stenansikte allt högre och dess sång förstärktes tusen gånger och ytterligare tusen gånger av den klingande malmkärnans resonans. Inne i templet höll de lägre bröder som lämnats kvar för att meditera händerna för öronen, ur stånd att i oväsendet tänka en vettig tanke. På klippans utsida, där Shaguliterna hade för vana att slänga ut det levande avfallet från sina experiment, satt Melobin Vackre fridfullt lutad mot bergväggen utan att reagera på sången som fick hans kropp att studsa mot stenen bakom eftersom han var död. Men nere i demonariet slet de uppspikade varelser som fortfarande var vid liv i sina band och om någon människa varit på plats hade hon hört flera av dem stämma in i sången utan att förstå varför. Den instängda Kaklunen hade nere i sin brunn dragit in alla sina tentakler och utskott i kroppen såsom när ett skepp görs klart för storm. Den väntade, men ingen visste på vad.
Allt eftersom volymen tilltog blev sångens cykliska uppbyggnad allt mer framträdande. Varje ny fras började med en enkel tonföljd i det höga registret, upprepade och varierade melodin i fallande skala för att med sin fullbordan sjunka ner i ett mullrande basresister som fick berget att skaka under deras fötter med svängningar långt under det mänskliga örats fattningsförmåga. En betraktare nere i berglagren, vi kan kalla honom Karles, skulle ha kunnat notera hur sprickor bredde ut sig i fogen mellan sångmalmen och den ovanliggande vulkaniska klippa på vilken Järntornet var byggt. När musiken slutligen gick in i sin coda, svängde hela den sjungande malmkroppen som en underjordisk stämgaffel. Ljudet var nu så öronbedövande att till och med Shaguliterna vid den öppna graven slog händerna runt huvudet utan att höra eller bry sig om Grafficanus maning att ta sig samman. Inne i Järntornet blödde flera av noviserna ur öronen där de låg avsvimmade på golven, dansande som rostade vetekorn på en glödande spishäll av skakningarna..."
