Mitt första tips är att förstå ditt skrivande och sätt att berätta en berättelse. Oftast pratas det om två skolor av skrivande, Plotting vs Pantsing
Plotting: Du bygger upp en tydlig bild vad berättelsen ska vara, vad alla story beats och punkter i berättelsen är och exakt var de ska nås. Här är det ofta mycket förplanerande och uppbyggande, där skrivandet mer blir utloppet för att få allt på papper. Fördelen med den här typen av skrivande när det görs bra är att det kan skapa väldigt bra och tydlig pacing, eftersom berättelsen. Men nackdelen kan delvis vara att fokuset på handlingen gör att karaktärer ibland kan kännas platta eller att de forceras in i att uppnå allt i handlingen, samtidigt som den väldigt rigida strukturen från planerandet riskerar att göra att vissa storybeats känns onaturliga, då storyn måste dit, oavsett intern och känslomässig logik. Kända plotters är John Grisham och J.K. Rowling.
Pantsing: Kommer från writing by the seat of your pants, där en stor del av berättelsen kommer från själva processen av att faktiskt skriva och utvecklas mycket under den kreativa processen. Den planering de gör handlar snarare mycket om att utveckla karaktärer, intriger och bilder/visioner. Ungefär allting som skett innan berättelsen, men där själva skrivandet är att fortsätta och se hur den utvecklas. De har ofta en grundläggande aning om var berättelsen ska till, men exakt hur den hamnar där kommer de på under skrivandet. Inom vissa termer kan de säga att berättelsen skriver sig själv, snarare än att de planerar den. Välgjorda berättelser skrivna på det här sättet kan vara väldigt insupande i karaktärerna, relationerna och världen, samtidigt som om de görs bra skapar en känsla av att allt sker naturligt. Men när det görs dåligt kan de ha enorma pacing-problem, eftersom du inte planerar upp berättelsen innan, utan oftast förutsätter att författaren ska ha en känsla för pacing i ryggraden. De kan också bli röriga och ibland nästintill händelselösa, samt ha en enorm risk för att bli väldigt self indulgent (kommer inte på lika bra översättning här). Kända pantsers är Stephen King, George R. R. Martin och Margaret Atwood.
Jag själv är en pantser och när jag kom underfund med det upptäckte jag hur mycket mer jag gillade att skriva. Det fick mig också att förstå varför jag ibland ogillade att skriva djupa outlines, för jag hade svårt att få fram dem på ett snyggt sätt och visste hur jag skulle ändra dem när jag skrev, samtidigt som jag mer ville komma igång.
Men, inget av dem är per definition bättre eller sämre, utan det här är bara för att ge en känsla av hur de skiljer sig åt. Hitta det sätt som du är bekväm med, samtidigt som du vet vad för fällor du ska akta dig för!
Vore väll bättre att skriva en deckare. Men jag är så dålig på att inte skriva in drakar.
